av Rolf Andersson, Anders Björnsson, Sven Hirdman och Lars-Gunnar Liljestrand

Försvarsmaktens Doktrin Gemensamma operationer har nu publicerats. Doktrinen beskriver hur stridskrafter sätts samman och samverkar för att förebygga väpnat angrepp, snabbt möta ett väpnat angrepp och därefter genomföra försvarsoperationer under en konflikt.

Doktrinen skall ses som ett ”ramverk för hur den samlade effekten av våra stridskrafter bäst kan uppnås” och är fastställd av Överbefälhavaren.

Ytterst grundar sig doktrinen på politiska beslut om hur Sveriges försvar skall utformas och hur Sverige skall samverka militärt med andra stater vid kris och krig.

Man kan ha synpunkter på den överordnade, politiskt fastslagna inriktningen av försvaret, vilket vi också har redovisat tidigare. Men doktrinens författare har att följa direktiven och se till att de kan omsättas i militär strategi och taktik.

Förutsättningarna för doktrinen finns angivna dels i Försvarsberedningens slutrapport Värnkraft dels i ÖB:s Militärstrategiskt koncept (MSD 16).

Försvarets inriktning

I stora drag kan försvarspolitiken sammanfattas med att vi skall ha ett tröskelförsvar som skall avhålla från angrepp och, om detta inte håller, förbereda mottagande av militär hjälp från främst Nato och USA.

Om vi blir anfallna skall försvaret, så långt det är möjligt, slå tillbaka motståndaren och, om vi inte förmår kasta tillbaka angreppet, övergå i en defensiv försvarskamp där det ytterst gäller att undvika att de egna styrkorna slås ut och att vi sedan skall kunna ta emot militär hjälp utifrån.

Hur länge försvaret kan hålla ut är inte klart utsagt, men Försvarsberedningen talar om ett par månader, oklart dock om det under den tiden handlar om verkligt militärt försvar eller att klara beredskap under en kris. Bara under en del av de tre månaderna bedöms vi ha ett verksamt militärt försvar:

Under del av tiden och inom ramen för de tre månaderna ska det planeras för att riket är i krig och att krigshandlingar pågår på svenskt territorium med både perioder av högintensiva strider och perioder med något lägre stridsintensitet där stödet från andra kan ge effekt efter hand.

En central del av doktrinen är att vi skall kunna ta emot och ge militärt stöd om vi blir angripna eller om någon stat i vår närhet angrips.

Natos stöd intar en framskjuten plats i doktrinen:

I och med införandet av Doktrin för gemensamma operationer utvecklar vi vår operationskonst, fokuserar tydligare på nationellt försvar och tar ytterligare steg i utvecklingen att harmonisera den svenska doktrinen med Nato-doktrinen.

Tröskelförsvaret

I doktrinen beskrivs det militära försvaret först och främst som en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige.

Tillsammans med övriga totalförsvaret utgör det militära försvaret först och främst en tröskel för den som vill angripa eller utöva påtryckningar på Sverige. Tröskeleffekten uppnås genom trovärdighet i krigföringsförmågan och förstärks vidare genom tillgänglighet av dugliga krigsförband och vårt nära samarbete med andra myndigheter, företag, stater och organisationer. Målsättningen är att tydliggöra att ett angrepp på Sverige medför orimliga kostnader för en angripare och därmed verka krigsavhållande.

Doktrinen tar inte särskilt upp svagheterna med ett tröskelförsvar som till sin huvuddel utgörs av flyg, flotta och missiler. Flera försvarsanalytiker, både i Sverige och utomlands, har pekat på den snabba utvecklingen av stormakternas fjärrverkande precisionsvapen som i ett inledande skede skulle kunna slå ut stora delar av både flyg och flotta.

Doktrinen tar upp ett trovärdigt scenario där en angripare från dag ett genomför ett överraskande anfall med bekämpning av basområden, elförsörjning och kommunikationsnoder samt annan kritisk civil och militär infrastruktur. Bekämpningen kan genomföras med långräckviddiga system som kryssningsrobotar, ballistiska robotar och attackflyg mot mål i hela Sverige, men också genom cyberattacker och sabotage.

Fjärrverkande precisionsvapen kräver att tröskelförsvaret måste utrustas med dyra missiler till skydd för baser. För Sveriges del är det Patriotmissiler för skydd av JAS-baser och extra korthållsluftvärn för att i sin tur skydda Patriotsystemen.

I vårt västra grannland har det förts en skarp debatt om hur de rekorddyra amerikanska F-35-planen kräver detta skydd. Man talar i Norge om att F-35 skall finnas på bara en eller två baser, vilket gör hela ”tröskeln” ytterst sårbar. I Sverige kanske JAS-planen kommer att spridas till fler baser, men det är riskabelt att bygga en försvarsdoktrin på en sådan struktur.

Doktrinen drar emellertid inga slutsatser av den här svagheten i konceptet med ”tröskeln”.

Territorialförsvar

Sverige är har ett förhållandevis stort territorium, och doktrinen varnar för att en angripare kan välja att slå till varsomhelst där man bedömer att vi är som svagast. ”Stridsfältet kommer till sin natur att vara förhållandevis glest. Vid ett angrepp kan viktiga områden i Sverige besättas, som en del av en större operation.”

Dock framkommer i doktrinen en optimistisk syn på våra möjligheter om vi blivit angripna:

Vi genomför uthålliga nationella gemensamma operationer i syfte att bestrida angriparens operativa kontroll. Genom strid på djupet förhindras angriparens styrketillväxt eller utbredning, samtidigt som vi kontinuerligt överväger resursförbrukningen. Striden förs så att vi inte förlorar vår egen möjlighet till nationell uthållighet, genom att säkerställa och skydda samhällsviktiga funktioner och Försvarsmaktens skyddsvärden.

Det är givetvis en riktig hållning. Vi skall försvara oss i alla lägen, men för detta försvar, med ”strid på djupet” kanske i områden där vi minst förväntat oss, krävs betydande markstyrkor placerade så att hela territoriet kan försvaras.

Idag har vi en och en halv fullt utrustad brigad, några bataljoner samt hemvärn. Först efter 2025 har vi tre i brigader.

Det ger ingen trovärdighet att i alla lägen och varhelst fienden slår till försvara hela territoriet.

Om vi inte kan slå tillbaka fienden och hjälpen utifrån inte kommer eller dröjer kan försvarsmakten gå förlorad, och doktrinen anger att då skall ändå genomföras ett ”organiserat fortsatt motstånd över tiden” för att ge politisk handlingsfrihet. Närmare vad detta motstånd består av anges inte annat än ”det fria kriget”.

Egna markstyrkor med möjlighet att sättas in över hela territoriet skulle ge en helt annan möjlighet. I doktrinen talar man också om betydelsen av sådana förband:

 En liten styrka som tidigt är på rätt plats kan många gånger uppnå mer än en större styrka som anländer sent.

Hjälp utifrån

En grundpelare i doktrinen är att vi skall få militärt stöd om vi blir anfallna. Men:

Sverige har inga garantier för stöd från annan part. Detta medför att utfallsrummet för hur en multinationell gemensam operation genomförs blir stort, något som försvårar förberedelsearbetet. Tänkbara partners kan ha andra förutsättningar för att hantera en konflikt än Sverige, till exempel juridiska förutsättningar, slutlägen och målsättningar samt nationella begränsningar.

I doktrinen ingår att Sverige både skall kunna ta emot och kunna ge militärt stöd i kris och krig.

I värdlandsavtalet med Nato anges båda möjligheterna. Samtidigt har regeringen slagit fast att avtalet inte ändrar den svenska alliansfriheten. En slutsats av det måste vara att vi inte skall upplåta svenskt territorium för angrepp på andra stater.

Detta är emellertid inte helt solklart uttryckt i doktrinen.  Man skriver till exempel: Att ge militärt stöd till en annan part ”kan också innebära att Sverige avdelar en del av svenskt territorium som operationsområde till den part som ges militärt stöd, både till lands, sjöss och i luften”. Tanken kan vara att ge möjlighet till annan part att bäst försvara Sverige, men den kan också läsas som att vårt territorium används offensivt mot andra.

På ett annat ställe heter det att vi tidigt kan dras in i en konflikt och upplåta vårt territorium om Sverige stödjer en annan part militärt:

En militär konflikt kan uppstå med kort militär förvarning, eller efter en längre tids eskalation. I båda situationerna kan vi ge och ta emot militärt stöd till eller från annan part, vilket bidrar till ett större operativt djup. Om Sverige stödjer en annan part militärt kan Försvarsmakten tidigt komma att bli engagerade i en konflikt i närområdet. I ett sådant fall kommer vi tidigt att behöva säkerställa att våra försörjningslinjer för nationell försörjning är skyddade och öppna. Det är en förutsättning för att kunna ta emot militärt stöd från tredje part. I detta sammanhang aktualiseras även vår förmåga att tillhandahålla värdlandsstöd.

Avser man här en situation där Sverige tidigt, utan att självt vara angripet, stöder en annan part militärt mot ett tredje land?

Vidare framhålls att Sverige kan komma att upplåta del av territoriet för en utländsk militär part utan att vi blivit anfallna:

När Sverige har kommit överens med annan part att ge militärt stöd, kommer den militärstrategiska nivån att ge operativ chef i uppdrag att avdela de resurser eller förband som avtalats. Givande av militärt stöd kan även innebära att svenska resurser, tillfälligt i en koordinerad insats, understödjer en annan parts operation för att uppnå definierade effekter. Sverige kan också ge stöd i form av att Försvarsmakten avdelar delar av sitt operationsområde till annan part, exempelvis i form av ett basområde.

Avslutningsvis

Doktrinen borde tydligt inledningsvis slå fast att Sverige är alliansfritt och att vårt territorium inte får upplåtas till andra makter för angrepp på en tredje part.

Det framstår som än mer nödvändigt då doktrinen innehåller sliriga skrivningar som:

I tillämpningen av multinationella gemensamma operationer ligger tyngdpunkten på att möta en angripare bortom svenskt territorium.

Det åligger inte doktrinens författare att ifrågasätta den svenska försvarsdoktrinen med tröskelförsvar och utländsk militär hjälp. Det är en fråga för regering och riksdag. Det framgår dock av doktrinen att avsaknaden av ett verkligt territorialförsvar är en avgörande risk för vår säkerhet.

Oklara skrivningar, inte minst om på vilka grunder Sverige skall kunna ge militärt stöd, behöver redas ut av regering och riksdag för att inte ge omvärlden felaktiga föreställningar om Sveriges alliansfrihet. Även frågan om att ta emot militärt stöd behöver klargöras. Detta är angelägna frågor för en medborgerlig opinionsbildning här i landet.

Rolf Andersson är advokat och utgivare av alliansfriheten.se. Anders Björnsson är publicist och utgivare av alliansfriheten.se. Lars-Gunnar Liljestrand är pensionerad utvecklingsingenjör och utgivare av alliansfriheten.se. Sven Hirdman är ambassadör, ledamot av KKrVA samt tidigare statssekreterare.

Mer av samma författare