Författaren pekar i inlägget bl a på behovet av regionala infanteribataljoner för att öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror. Foto: Jimmy Croona, Försvarsmakten.

I den försvarspolitiska diskussion som förekommit under vintern har begreppet tröskelförsvar förekommit. Detta har gett mig anledning att överväga begreppet och dess innebörd.

Den redovisning som här följer landar i slutsatsen att ett balanserat tröskelförsvar som kan vara verksamt mot allt som kan förekomma i ett angrepp mot Sverige bör inrymma stärkt förmåga att möta militärt organiserad sabotage och terror.

Bakgrunden är att den försvarspolitiska debatten sedan några år har influerats av rapporten Krigsavhållande tröskelförmåga som FOI gav ut 2014 författad av Krister Andrén [1]. Där införs begreppet avhållande tröskelförsvar. Det innebar ett väsentligt steg mot samsyn med de  försvarspolitiska målsättningarna i Norge och Finland. Man använder där begreppen ”krisförebyggande” respektive ”förebyggande” tröskelförmåga.

Till bakgrunden hör att ordet avhållande infördes som en nyhet i det svenska försvarsbeslutet 1972.  Det innebar då att ett angrepp skulle fordra insats av så stora resurser och uppoffringar i övrigt att de fördelar som stod att vinna för en angripare rimligen inte kunde bedömas värda insatserna. Bakom fanns också tanken att det var ett politiskt ansvar att bedöma en angripares lönsamhetsvärdering inför ett eventuellt angrepp. Därmed ersattes tidigare dominerande bedömningar av vilken militär förmåga som erfordrades för att kunna avvärja invasion över kust och gräns.

Observeras bör då också att under kalla kriget var ambitionen att Sverige utan hjälp från omvärlden skulle kunna avhålla en angripare från angrepp. FOI-rapporten deklarerar däremot att en helt grundläggande utgångspunkt i nuläget är att de nordiska länderna i sig själva är för små för att kunna upprätthålla en betryggande nationell avhållande tröskelförmåga i det fall de skulle utsättas för ett väpnat angrepp från en modernt utrustad stormakt. Det nya begreppet avhållande tröskelförmåga inbegriper därför att kunna bädda för snabbt och effektivt stöd från omvärlden.

En nyhet i debatten är det som anmäls i FOI-rapporten, nämligen att det moderna svenska samhällets allmänna sårbarhet  i kombination med en angripares långräckviddiga precisionsvapen gör det  i praktiken omöjligt att helt skydda viktiga samhällsfunktioner mot bekämpning. Rapporten menar då att det behövs även egen förmåga med långräckviddiga precisionsvapen. Detta för att kunna besvara en angripares bekämpning och kunna hota hans känsliga punkter på stor bredd.

Resonemanget i FOI-rapporten kan också synas leda till slutsatsen att försvaret skall kraftsamlas till att möta ett väpnat angrepp tidigt och då helst utanför det kustområde där ett brohuvud kan förväntas etableras. Detta skulle då likna den tröskeldoktrin som förekom i debatten under kalla kriget. Den som läser FOI-rapporten ser dock att där framhålls även behovet av skydd.

Överlevnadsförmåga för värdefulla stridskrafter behövs och då speciellt för att skydda egna möjligheter att ta emot stöd från omvärlden.  Jag instämmer i detta men vill driva analysen längre. Då blir det naturligt att granska relevanta scenarier för att finna flera synpunkter på hur Försvarsmaktens resurser skall fördelas på olika stridskrafter.

Scenarier

I en rapport från KKrVA ”Angrepp mot Sverige – Varför och hur” utgiven år 2016[2] redovisas lämpliga scenarier. Framträdande är där ”nya” angreppsmetoder: informationsoperationer med inslag av cyberkrig, elektronisk störning samt inte minst sabotage och terror.

Det av KKrVA scenarion som närmast passar in i det klassiska försvarspolitiska tänkandet

synes vara Scenario 3 – Öppet militärt angrepp mot Sverige. Intrycket är också att FOI-rapporten grundar sin analys på huvudsakligen ett liknande scenario. Här kan dock observeras att i KKrVA-scenariot utgör cyberoperationer tillsammans med störning och vilseledande information ett tydligt inslag. Vidare antas en angripare utföra sabotage mot olika militära mål liksom terrorliknande angrepp mot militära och civila nyckelpersoner. Dessa operationer förutsättes riktas både mot Försvarsmakten, i synnerhet dess mobilisering, och det civila samhället.

I Scenario 1, benämnt Kris, är bilden omkastad. Där antas ett angrepp genomförs med enbart informationsoperationer samt sabotage och kanske terror. Detta utan att eskalera till direkt militärt våld. I Scenario 2, benämnt Hybridscenario, antas ett angrepp inledas med samma typ av operationer. Efter viss tid antas angriparen sedan eskalera till ett begränsat militärt angrepp. Detta är dock maskerat som misstag i pågående övning. Väsentligt i båda dessa scenarion är då att det inte står klart att det råder krigsliknande tillstånd. Något som naturligtvis medför att det dröjer innan vår militära beredskap höjs. I debatten förekommer flera begrepp som gråzonsoperationer och asymmetriska operationer på denna typ av krigföring.

Slutsatsen blir att i alla tre scenarior fordras avsevärda motåtgärder från Försvarsmakten, liksom från samhället i sin helhet, för att möta angrepp med ett varierat inslag av gråzonsoperationer. Den tolkning av tröskeldoktrinen som förekom under kalla kriget upplever jag som för inskränkt i den bild som framträder med dessa tre scenarion från KKrVA. Här kan också noteras att i FOI-rapporten behandlas i huvudsak de väpnade inslaget i angreppshot och hur avhållande förmåga mot sådana kan skapas. Rapporten skrevs år 2013. Aggressiva påverkansoperationer av icke väpnat natur liksom väpnat våld med inslag av sabotage- och terroraktioner fick sedan högre aktualitet i samband med konflikten mellan Ukraina och Ryssland som bröt ut våren 2014.

Ett inslag i FOI-rapporten, som ägnas särskild uppmärksamhet, är offensiva motåtgärder för att skapa en avhållande förmåga mot ett öppet angrepp. Frågan är om liknande offensiva operationer kan tänkas mot gråzonsangrepp. Vad jag kan förstå är det i sådana situationer politiskt svårt att eskalera och svara med militärt våld, till exempel med precisionstyrda vapen mot känsliga punkter.  Likaså torde svenska sabotage- eller terroraktioner mot angriparens hemland kunna bedömas som uteslutna. Kanske kan vissa cyber- och informationsoperationer som en form av motanfall övervägas. Sådan torde dock bli marginella. Väsentligt blir då defensiva skyddsåtgärder –  skydd mot cyberkrig innefattande förstärkning av skalskydd samt reparation av IT-system. Skapande av nationellt cybercentrum passar in i en sådan bild. Till detta kommer naturligtvis diplomatiska aktioner för att skapa påtryckningar mot angriparen.

Det jag här vill uppmärksamma är dock behovet att möta sabotage- och terroraktioner. Det fordras förmåga att snabbt kunna organisera utökad bevakning och skydd samt, inte att förglömma, aktiva insatser för att förhindra upprepade terrorinsatser.  Självfallet skall Försvarsmakten kunna ge polisen ett väsentligt bidrag till att skydda det civila samhället mot sabotage och terror.

Finland inspirerar

Förhållandena i Finland lyfts fram som exempel i FOI-rapporten. Då bland annat med avseende på anskaffning av långräckviddiga precisionsvapen som ett medel för att bidra till en trovärdig krigsavhållande tröskelförmåga. Av intresse kan då också vara att i de år 2017 redovisade finska försvarspolitiska riktlinjerna[3]  anges att den ”krigstida organisationen” skall ökas med 50 000 personer. Denna ökning avser främst lätt utrustade enheter – i dokumentet deklareras att ”antalet lätt utrustade trupper ökas i förhållande till den totala styrkan”.  En sådan ökning medför då ökade möjligheter till bevakning och skydd. I annat sammanhang framgår också att enheter ur de lokala trupperna redan våren 2020 övar insats mot ”specialenheter”, det vill säga militära enheter som uppträder dolt och genomför upprepade sabotage- och terroraktioner.

Finland ökar således tillgången till lätt utrustade förband. Men självklart är det inte bara sådana som kan verka mot sabotage- och terroraktioner. De flesta militära enheter kan ge bidrag. Basenheter inom Armén, Marinen och Flygvapnet bör kunna svara för bevakning och skydd av egna baser. Många arméenheter kan också genomföra mera aktiva motåtgärder, åtminstone som sekundäruppgift. Sådan motåtgärder innefattar rimligen att spåra och jaga enheter som kan utföra upprepade aktioner med sabotage och terror som uppgift. Här bör då observeras att tillgång till lämplig teknik för bevakning och skydd naturligtvis också är angelägen.

Sammantaget innebär detta att enheter med denna förmåga allmänt bör tillmätas större vikt än vid fokusering på scenarion med fokus på ett öppet militärt angrepp.

Beredskapssystem

I de finska försvarspolitiska riktlinjerna ägnas vidare uppmärksamhet åt utveckling av beredskapssystemet.  Motsvarande bör ske i Sverige. Den analys som redovisas i vinternumret 2019 av KKrVA[4] kan då utgöra en grund. Särskilt bör uppmärksammas gråzonsangrepp och problemen att mobilisera militära resurser för att möta sådana. Likaså hur ansvarsförhållanden skall skiftas från fred till krig på ett ändamålsenligt sätt.

Vidare måste observeras samverkan med polis, som har huvudansvaret att möta sabotage och terroraktioner så länge krigstillstånd inte gäller. De finska försvarspolitiska riktlinjerna framhåller också behovet av samverkan mellan försvarsmakten och övriga myndigheter.

Personal tjänstgörande inom Försvarsmakten utgör i fred en tillgång som kan disponeras innan mobilisering har påbörjats. Värnpliktig personal under utbildning kan då deltaga i de åtgärder som vidtas för att öka bevakning och skydd. De utgör således en väsentlig resurs.  Det blir därför väsentligt att införa den ökade värnpliktsutbildning som Försvarsberedningen föreslår. Vidare bör övervägas införande av vissa förbandsenheter som är lätt tillgängliga, exempelvis regionala infanteribataljoner som föreslagits i olika dokument. Utökning av hemvärnet genom ökad rekrytering bör också stimuleras. Sammantaget bör sådana åtgärder kunna öka förmågan att tidigt i en gråzonskonflikt verka mot sabotage och terror.

För att ytterligare öka förmågan i gråzonslägen bör vidare övervägas att låta värnpliktiga under viss tid efter genomförd grundutbildning stå till förfogande för beredskapshöjningar inom fredsorganisationens ram. Samtidigt bör då också klaras ut villkoren för att de på detta sätt ökade militära resurserna kan utnyttjas för skydd av det civila samhället.

Sammantaget blir min slutsats att innebörden av Försvarsmaktens avhållande tröskelförmåga bör vidgas.  Utöver ambitionen att verka mot öppna militära angrepp bör förmågan finnas att möta gråzonsoperationer som innehåller inslag av sabotage och terror. Resurser som är särskilt lämpade för sådan förmåga bör uppmärksammas. Här bör också beaktas behovet av att se över beredskapssystemet för att erbjuda en smidig övergång från fredsförhållanden till krigstillstånd.

Författaren är överingenjör, pensionerad operationsanalytiker från FOI och ledamot av KKrVA.

Noter

[1]    Krigsavhållande tröskelförmåga – Det svenska försvarets glömda huvuduppgift? av Krister Andrén, FOI-R-3901-SE, Februari 2014

[2]    Angrepp mot Sverige – Varför och hur med Karlis Neretniecks som redaktör,  Kungliga Krigsvetenskapsakademien 2016

[3]    Statsrådets försvarspolitiska redogörelse; / Finska/ Statsrådets kanslis publikationsserie nr 6/2017

[4]    Författningsberedskap och Beredskapshöjningar av Tomas Hörberg i KKrVAHT nr 4/2019

Mer av samma författare