Innebörden av ordet samhällsförsvar, eller totalförsvar, är en nära samordning mellan samhällets säkerhetsskapande aktörer. Foto: Bezav Mahmod, Försvarsmakten.

Vi närmar oss alltmer ett läge, där vi riskerar att fira Flottans 500-årsjubileum med att inte ha någon marin längre. Delvis beror detta på att vi blivit tillvanda av ett fredsskadat samhälle och med en krigsmakt, som man kallar Försvarsmakten. I regeringsformen finns ju endast två lägen – antingen Fred eller Krig; och ingenting som ens antyder att ett nationellt försvar värt namnet faktiskt borde fungera också – och kanske främst – i säkerhetpolitiska lägen däremellan. Och det är kanske just i den gränszonen som det avgörande sker för landets framtid. Det handlar inte längre om att bygga upp ett mobiliserande invasionsförsvar. Vi behöver ett försvar för vårt samhälle och med en inriktning som är inriktad på dagens och morgondagens förutsättningar. Det duger då inte att bara återgå till tankar från det kalla krigets tid för nu måste vi modernisera vårt försvar med de nya förutsättningar som inte fanns tidigare – eller som tidigare förtegs därför att de inte passade in i den tidens tänkande.

Enligt Försvarsberedningens rapport är det inte uteslutet att vårt samhälle kan utsättas för ett väpnat angrepp eller anfall från andra stater. Men det som FB undviker att nämna med den valda formuleringen är att det förekommer många andra slags konflikter som kan utlösas mot vårt land och redan på dagens konfliktnivå och det är kanske här som vi kan fungera tydligt och avvärjande. Exempelvis kan ju terroristangrepp av olika slag utsätta vårt samhälle för stor skada redan i dag och angrepp mot vårt samhälle måste vi kunna möta redan i dag. Det yttersta syftet för ett nytt samhällsförsvar borde därför vara, att redan i nutid – eller i den så kallade gråzonen – aktivt kunna verka för samhällets säkerhet och det bör vi förstås göra i samverkan med andra; i första hand med Finland, när det gäller vårt närområde och i andra hand med EU, när det gäller vår världsdel.  Som en ”extra säkerhet” kan vi dessutom under dagens fredsförhållanden samverka med Nato, i syfte att kunna välja, om den säkerhetspolitiska situationen skulle försvåras.

Den strategiska utvecklingen ter sig i dagsläget alltmera osäker och ytterst beror den på ledarskapet i de båda dominerande kärnvapenmakterna. Hur och när Putin eller Trump – eller deras efterträdare – kan tänkas ingripa för att upprätthålla sina uppfattade ledarroller, kan vi dessvärre mest spekulera kring och en mera akut situation kan i värsta fall uppstå tämligen snabbt och oförutsett.  Även om infiltration utan att öppet gå i krig börjat fungera som en ersättning för mera vanliga eller mer kända krigföringsmetoder, hotar ändå ett kärnvapenkrig i bakgrunden, om utvecklingen av någon anledning skulle gå över styr. Även detta bör observeras för vår framtida försvars- och säkerhetspolitik.

I detta osäkra läge bör vi förstås stärka de krafter som vi kan påverka och undvika att opåtalat utmana krafter som vi inte kan kontrollera. Vi bör därför i dagsläget undvika att störa den relativt lugna situationen i vår del av Nordeuropa genom att på eget initiativ formellt ansluta oss till Nato. Alla, utom möjligen svenskarna, vet ju ändå att vi är ett västland! Men om situationen skulle förvärras genom hotande ryska verksamheter, så ska vi förstås reagera, inledningsvis genom att diplomatiskt ”hota” med att gå med i Nato och, om det inte hjälper, som en yttersta nödåtgärd helt och fullt ansluta oss till västalliansen och helst samordnat med Finland. Fram till dess kan vi inom ramen för EU:s Lissabonstadga och säkerhetsstrategi samt de särskilda riktlinjerna för maritim säkerhet, verka för landets och medborgarnas skydd och tillsammans med de partners vi själva önskar samverka med. Men där finns en hake: vi måste för att vara internationellt trovärdiga satsa bättre på vårt försvar än vad vi gör i dag; en 2 % -nivå borde därför ligga som bas för våra försvarssatsningar redan nu.

Det borde dessutom vara skäligen enkelt för medborgarna att förstå, att vårt samhälle har blivit betydligt mera känsligt för störningar än tidigare.  Även detta bör vara vägledande då vi utformar vårt försvar. Globaliseringen skärper samtidigt kraven på våra maritima förmågor och innebär, att vi också har blivit mera beroende av goda kontakter med andra stater för att kunna upprätthålla samhällets välfärd. Samtidigt existerar ett varuförsörjningssystem, som bygger på snabba leveranser och ingen lagerhållning; ”just-in-time” och det civila samhällets möjlighet att stå emot störningar i den dagliga försörjningen har därför minskat betydligt. Man kan kanske klara av att fungera på ett rimligt sätt under ett par veckor, men knappast längre. Vi måste därför kunna säkra samhällets försörjning i bredaste bemärkelse  så att transportsystemet kan upprätthållas; gärna tillsammans med våra grannar och partners. Kriser kan i nuläget uppstå mycket snabbt och därför måste vi tillsammans med våra partners kunna ingripa mot hot av skilda slag redan i dagsläget och vid behov även med vapenmakt för samhällets säkerhet även om staten Sverige inte befinner sig i krig.

Den viktigaste skillnaden ligger alltså i att vårt försvar i första hand ska kunna verka i fred och så att vi inte hamnar i någon krigisk konflikt. Tidigare har vi antagit att ett mobiliserande försvar skulle vara avskräckande och därmed fredsbevarande. Så trodde vi att det fungerade då, men möjligen har vi nu börjat inse, att ett litet land med ett mobiliserande konventionellt försvar – även om det är aldrig så starkt – inte kan avskräcka en kärnvapenbeväpnad supermakt från att vidta de åtgärder som man där anser vara behövliga i en konfliktsituation. Det behövs alltså ett ganska omfattande ”omtänk” – och säkerheten för vårt samhälle handlar idag inte om att bara gå tillbaka och göra som vi gjorde tidigare. Vi måste tänka om – och göra något bättre!

Grundläggande konfliktteori vore bra att fundera kring, när ett modernt försvar ska byggas upp, men i Sverige anses det ju nästan lite ofint, att dela in konflikter i en strategiskt inledande, mera marin, fas och en följande mera krigiskt militärt inriktad, men så ser ju verkligheten ut, vilket vi bör förstå och acceptera så att det förblir en del av vår försvarsinriktning. Detta innebär å andra sidan, att vi kan samverka med våra partners vid operationer under en inledande fas för att lösa enklare och överenskomna uppgifter, eftersom det då fortfarande och formellt råder fred, medan mera militärt inriktade operationer ännu inte kan genomföras; men planering kan förstås inledas. Även här finns det alltså mycket att ta till sig!

Några andra aktuella säkerhetspolitiska slutsatser för en modernare försvarspolitik och som tydligt bygger på ett flexibelt tröskelförsvar, kunde annars vara:

  • Samhällsplikt införs och ersätter den ganska gammalmodiga värnplikten. Medborgarna kanske själv kan välja hur de vill göra sina samhälleliga skyldigheter – i försvaret eller i det civila samhällets tjänst. Det senare kan omfatta allt från stöd till kommuner med frivillig brandkårsförstärkning till närvaro i äldrevården. Möjligen kommer det också behövas personal för samhällets försörjning i bredaste bemärkelse.
  • Försvarsmakten har i uppgift att tillsammans med våra partners aktivt arbeta för en fortsatt fredlig utveckling och bör kunna verka tydligt redan under allmänt fredstillstånd för att värna samhället och vårt politiska oberoende samt kunna upprätthålla landets territoriella integritet.
  • Försvarsmakten bör organiseras i självständiga försvarsgrenar, som har den viktiga uppgiften att samverka med våra grannländers motsvarigheter för att främja gemensamma nationella intressen.
  • En rimligt avvägd förbandsmängd hålls tillgänglig i en tröskelfunktion, som kan förstärkas om regeringen anser det vara av behovet påkallat för en fortsatt fredligare utveckling. Denna styrka ska kunna variera i omfattning och helt eller delvis kallas in om regeringen bedömer situationen som allvarlig eller hotande, medan den aktivt tjänstgörande delen i huvudsak bör vara fast anställd.
  • Ett civilförsvar – kanske som en egen försvarsgren – baserat på kommunernas möjliga behov byggs upp främst för att kunna möta attacker från terrorister eller från kriminella ligor och för att ta hand om civilbefolkningen om sådana attacker – eller naturkatastrofer – inträffar.
  • Ett cyberförsvar byggs upp och sätts i verksamhet med att lösa sin uppgift – och det behövs också ”redan i fred”! Även det möjligen som en egen försvarsgren? Kanske bör även en tydligare ”public service”-aspekt läggas vid radio och Tv-nyheter?
  • Det Säkerhetspolitiskt rådet aktiveras och en ”Strategisk ledning” tillkommer för att med fackkompetens kunna råda regeringen i aktuella eller uppkomna säkerhetshotande frågor.
  • Beslutade insatser bör verkställas – operativt ledas – av en ”Operativ insatsledning” som sammansätts med hänsyn till vilka operationer som vi beslutat att genomföra och som ersätter dagens Högkvarter.
  • Försvarsgrensledningarna utlokaliseras från centrala Stockholm. Varför inte en marinledning i vårt maritima centrum Göteborg? Flygvapnet har redan förlagt sin ledning till Uppsala och därmed i nära anslutning till våra mera centrala flygrutter och arméns ledning bör vara baserad för att snabbt kunna ingripa för skydd av rikets ledning i händelse av terroristanfall eller kuppförsök.
  • Försvarsmaktens etablissemang bevakas av vaktförband, som lämpligen kan rekryteras bland veteraner och bland fast anställd personal, som avslutat en anställningsperiod och skulle passa bra i en ny roll. Från en mera internationell utgångspunkt, ser det idag ganska konstigt ut, då civila vaktbolag sköter inpassering till våra högre ledningsenheter!
  • Vår livsmedelsberedskap kunde ökas betydligt, om det fanns ett statligt program för odling och djurhållning som kunde producera också för katastrofhjälp till drabbade länder – kanske främst i tredje världen. En sådan reform skulle förstås också påverka vår biståndsverksamhet positivt.

Men, där försvarsberedningen gör en katastrofal strategisk missbedömning – kanske på grund av vald arbetsform; man har ju frågat berörda myndigheter och de har huvudsakligen svarat med texten i sin senaste anslagsframställning! – är, att landets uthållighet har minskat drastiskt, men att Försvarsmakten även fortsatt tydligen ska underhållas av det civila samhället i händelse av avspärrning eller krig.  Underhållstjänst och underhållsförband saknas därför i de förslag till förband som FB lämnar, vilket man lätt kan inse om man ser förslagen med utländska ögon.

Som man kan se, finns det många och nya utvecklingar av vår försvars- och säkerhetspolitik, som bör övervägas i närtid. Vi kan inte bara fortsätta som tidigare eller, som det mest tycks vara just nu, nostalgiskt gå tillbaka till hur det var förr, och mest debattera ekonomifrågor!

Vi måste tänka bättre än tidigare! Om inte annat så inför nästa försvarsbeslut!

Författaren är kommendörkapten och ledamot av KKrVA.