av Ulf Henricsson
Robin Häggbloms och Jacob Fritzons inlägg visar glädjande nog att vi är ganska överens om att våra förband behöver splitterskyddade fordon för att lösa sina uppgifter oavsett var de opererar. Tyvärr glömmer vi lätt den ”operativa balansen” som Häggblom skriver om och det ger föga glädja att komma till ett operationsområde för att finna att man inte har medel att genomföra den strid som krävs för att segra.
Stridens grundelement är eld och rörelse, för att överleva behöver man också skydd. För att säkert nå framgång i striden bör man vara överlägsen i dessa element
Om man är vältränad och smart samtidigt som motståndaren är klantig kan man nå framgång även mot en överlägsen motståndare, som Fritzons exempel visar. Men vi kan inte alltid utgå från att så är fallet. Jag vill hävda att vi har en övertro på våra burna pansarvärnsvapens prestanda, framförallt i betäckt terräng.
Så här skrev jag som chef för Pansartruppernas stridsskola efter övning Nordanvind 1991: ”Om norrlandsförbanden når fram till sitt anfallsmål och sina stridsställningar så saknar de bra förutsättningar att lösa stridsuppgiften p g a sin beväpning. Terrängen är i 95% av alla fall olämplig för användning av RSV-vapen, främst p g a vegetationen eller för långa skjutavstånd. Jag har sett exempel på skytteförband som tvingats fram 30 m från vägen för att överhuvudtaget se målen. Därifrån har de skjutit pansarskott genom slyridåer som ofelbart hade givit banbrisad. Dessutom hade man hamnat inne i egen artillerield. Eftersom man åker skidor fram till anfallsmålet så har man en begränsad förmåga att ta med sig utrustning. Vi såg inget fall där stridsvagnsminor var med. De är en förutsättning för att få stopp på en motståndare eftersom man i aktuell terräng på grund av mask inte kan räkna med att skjuta mot rörligt mål.”
Denna beskrivning gäller överlag i betäckt terräng i hela Sverige även i dag.
Dessvärre har vi samma pansarvärnssystem idag, förutom robot 57 som tillkommit. Men den har alldeles för kort räckvidd för norrlandsförhållanden, men är säkert ett effektivt vapen vid strid i bebyggelse.
Ofta behöver fordonet användas som plattform för pansarvärnsvapnen för att få skottfält över snö, sly och ungskog. Visst går det att hitta enstaka stridsställningar som är användbara direkt. Men det är inte enstaka stridsställningar vi behöver. Om vi tar Fritzons exempel är det 24 stridsvagnar som skall engageras. Om duellvärdet för stridsvagn versus pansarvärnsvapen antas vara 1:2 behöver vi 48 stridsställningar för att engagera alla med rimliga utsikter till framgång. Visst – de vi inte når kan bindas på olika sätt, för om inte det görs kommer motanfall som ett brev på posten. Har vi då inte stridsvagnar i förbanden som kan möta dessa snabbt ligger vi illa till. Det duger inte att ha enbart 12,7 m m kulsprutor för att leverera kinetisk verkan. I omvärlden skruvar man på kanoner med minst 30 mm kaliber på sina ”lätta” stridsfordon. Mot stridsvagnar krävs det grövre grejor – 120 m m högtryckskanoner.
Visst måste man understundom lämna sitt fordon men det bör inte vara en regel att lämna sitt skydd utan goda skäl. Vi glömmer alltför lätt att ryssen är duktig på artillerield och han har mycket av den varan. Stridsfordonens kulsprutor är också ruggiga och behöver inte omgrupperas till fots i djup snö.
Jag är väldigt intresserad av att ta del av den finska metoden att i ett snabbt stridstempo anordna effektiva skydd och det skulle förvåna mig om den svenske soldaten likt sin finske kollega blivit mer bekant med fältspade och ståvärn än de var för tjugo år sedan.
Bandfordon är så gott som alltid överlägsna hjulfordon vid strid vid sidan av vägen. De kan sammantaget ges en bättre framkomlighet, bättre skydd och bättre beväpning. Ja – de är dyrare i inköp och drift, men vad kan en otillräcklig effekt på stridsfältet kosta?
Vi skall kunna möta en modern vältränad mekaniserad motståndare som vi vet kan uppträda i hela vårt land och han är den som väljer stridsområde. Med den begränsade förbandsmängd vi har är det stor risk att vi hamnar i tidsnöd när vi skall möta hans manöver.
Visst kan vi slå ut även stridsvagnar med vårt pansarvärnssystem men vi vinner inte kriget med det. Framförallt kan man ställa sig frågan hur krigsavhållande det är för en angripare som Ryssland, som själva satsar på tunga mekaniserade förband
Striden måste föras med samordnad verkan från alla vapensystem. Gärna även styrd precisionsammunition, men då måste vi utöka arsenalen avsevärt. Att styrd ammunition fungerar i trädlös ökenterräng vet vi, men hur fungerar den i svensk vegetationsmiljö med modern maskering? När styrd ammunition visas i officiella sammanhang är det alltid under mycket gynnsamma förhållanden.
Kan någon ge mig en filmsnutt som visar träff och verkan mot ett ”svenskt fältmässigt” mål? Sedan skall vi ha ett system som kan levererar ammunitionen inom rätt område och i tid – där har vi en bit kvar. Våra få JAS 39 lär sällan cirkla runt i luften och vänta på att bli inkallade för att omedelbart understödja arméförband
Eftersom rörligheten är ett grundelement måste vi bestrida motståndaren den i största möjliga utsträckning och då handlar det om att kunna minera. Ett tidsödande och transportkrävande verksamhet som vi genom åren inte varit så framstående på. Nedanstående text har några år på nacken men är, vad jag uppfattat fortfarande högst relevant
”För mig tycktes minvapnet helt bortglömt under Nordanvind. En mycket allvarlig brist eftersom det är en av förutsättningarna för att få bukt med mekaniserade förband. Det jag såg i minväg var ett antal snöhögar markerade med kvistar, det stoppar inga mekaniserade förband. Det ger också en helt felaktig bild av vad det innebär att ta med sig de vikter det är frågan om och vi lockas in i en helt felaktig stridsteknik.”
Förbandsutvecklingen präglas alltför mycket av övningsfältens tillrättalagda förhållanden och för lite av tillämpade övningar i ”riktig ÖN terräng”. Det kan också vara utvecklande att fältöva längs våra motorvägar i mellansverige och fundera på hur man med dagens motoriserade bataljoner strider längs dessa mot en mekaniserad motståndare med stridsvagnar.
Jag ställer mig med glädje till förfogande för den typen av verksamhet.
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.