Under dagen har rapporterna om en stor C-vapeninsats i Damaskus accelererat. Under tidig förmiddag kom de första rapporterna om en attack med ”giftig gas” och antalet döda rapporterades vara minst 20, därefter tiodubblades siffran och nu på kvällen kan vi läsa och höra om uppemot 1300 döda. Bilderna som sprids är ohyggliga, särskilt filmerna på barn och äldre som dödats eller lider kval av något som drabbat dem. I rapporterna har det talats om Saringas som namnet på döden.

USA, Storbritannien och Frankrike har begärt möte i FN:s säkerhetsråd som ska hållas efter midnatt svensk tid för att diskutera frågan. Helt väntat har den syriska regimen förklarat att allt är propaganda och lögner. För oss utomstående är det svårt att veta vad som är sant, men det går att försöka komma närmare sanningen. Här är skälen till varför jag lutar mot att det troligen inte varit en sarinattack i Damaskus som det förmedlats under dagen:

1. Timingen – I måndags anlände personal från FN för att undersöka vad som kan ha hänt vid tre andra misstänkta användningar av otillåtna C-stridsmedel. Styrkan som leds av Åke Sellström, välrenomerad expert på området, befinner sig alltså i Damaskus. Det är svårt att hitta skäl till att den syriska regimen skulle genomföra en sådan besinningslös attack, när begäran om att få besöka platserna omdelbart kan förväntas. Visst finns det en liten möjlighet att diktatorn vill visa sitt totala förakt för omvärlden, men hittills har Assad passat sig för att eskalera internationellt.

2. Tittar vi dessutom på skeendet de senaste månaderna, så är det tydligt att rebellerna befinner sig på defensiven här och där. Ingendera sidan är stark nog att avgöra det här totalt den närmaste tiden, men att ”krigslyckan” just är på den syriska arméns sida gör det också svårt att se varför regimen skulle behöva ta till vansinnigt övervåld.

3. Svårigheten att samordna. Rapporterna talar om döda i fem förorter (Douma, Jobar, Zamalka, Arbeen och Ein Tarma). Att använda C-stridsmedel är inte som på en spelfilm. Det är en mängd påverkansfaktorer att ta hänsyn till bara man ska skjuta dessa granater eller raketer i ett område. Kanske inte det starkaste motargumentet, men värt att komma ihåg.

4. De skakande bilderna har ett gemensamt problem. Saringas har sådana egenskaper att det är lättflyktigt, men kan sitta kvar i kläder som vätska i en halvtimme. Personalen i filmerna som behandlar bär ingen som helst skyddsutrustning och skulle alltså bli offer själva genom kontakt med saringas i kläder och på huden. Nu kan ju rapporterna om Saringas vara baserade på en ursprunglig första benämning som hängt med i rapporteringen eller så kan den filmande och behandlande personalen senare blivit skadade och/eller avlidit utanför bild. Men det är tillräckligt mycket frågetecken för att det blir svårt att få ihop det med en större sarinattack.

Det kommer att ta tid att få klart för sig vad som faktiskt har hänt. Det kan mycket väl varit andra kemiska substanser som använts, alltifrån tårgas i stora mängder till andra fosfater än sarin eller klorin. Här går man mer mot en gråzon. De senare är farliga ämnen som naturligtvis inte ska användas urskiljningslöst, men de är inte klassade som C-stridsmedel.

Vem som i så fall gjort detta är också svårt att klarlägga. Det kan mycket väl vara de syriska regeringstrupperna, men det kan också vara rebeller som skjutit på oskyldiga för att undergräva regimens legitimitet. En tredje förklaring kan vara en oavsiktlig skada vid annan bekämpning, det vill säga granater eller bomber har av misstag träffat ett förråd med farliga ämnen.

Jag kommer fortsätta att tränga djupare i den påstådda attacken. Det finns intressanta aspekter att undersöka, men det kräver lite tid. Som jag anförde vid Folk och Försvars seminarium om Försvarsberedningens rapport: I takt med att informationsvolymen, särskilt från bilder, ökar – så ökar också möjligheterna till desinformation. De enda recepten jag känner till är en källkritisk attityd och redaktionella processer. Vi får se var dessa ohyggliga bilder leder.

…………

Aftonbladet
Aftonbladet
DN
SvD

Mer av samma skribent