Nu, två dygn efter den misstänkta användningen av kemiska vapen i Damaskus utkanter, ligger bollen hos den syriska regimen. Med säkerhetsrådet överens om behovet att undersöka vad som hänt, så blir det politiska trycket hårt på regimen, vilket talar för att den kommer att tillåta en inspektion på plats. Det största hindret torde vara säkerhetsläget lokalt. Men om världen vill veta och FN som organisation är beredd att ta vissa risker med sin personal på plats, så borde det också kunna gå med skydd av regeringsstyrkor.

Det kan tyckas vara väl semantiskt att uppmärksamma huruvida det är nervgaser som sarin eller andra kemiska substanser som använts. Det är ingen tröst för de drabbade, men det har stor betydelse för dynamiken.

Om vi backar till president Obamas halvspontana uttalande i våras om Syrien så föll orden så här:

“We cannot have a situation in which chemical or biological weapons are falling into the hands of the wrong people. We have been very clear to the Assad regime but also to other players on the ground that a red line for us is, we start seeing a whole bunch of weapons moving around or being utilized. That would change my calculus. That would change my equation.”

Vi rör oss med tre olika nivåer när det gäller användningen av kemiska vapen och substanser.

Den värsta är massförstörelsevapen, där det inte existerar någon vedertagen internationell definition. Om saringas skulle ha använts i en större insats, så har någon (med allra största sannolikhet regimen, eftersom det inte finns några bekräftade rapporter på att oppositionella kommit över sådana) använt massförstörelsevapen som uttrycket använts de senaste decennierna. Det skulle i sin tur innebära att USA skulle vara tvungen att agera för att försöka förhindra ytterligare användning, både på kort sikt i Syrien och på lång sikt annorstädes – som en signal.

Det är emellertid svårt att se allierade som Iran och Ryssland skulle låta den syriska regimen begå en sådan omvälvande handling, även om deras inflytande inte är totalt. Iran skulle mista all trovärdighet i de pågående förhandlingarna om sitt atomenergiprogram och Ryssland har tidigare indikerat att landet har koll på Assads förråd av C-stridsmedel.

Den generella nivån (kemiska vapen) utgörs av blåsbildande och kvävande stridsmedel eller möjligen nervgaser i små kvantiteter utblandade med andra ämnen. Det är illa nog för att döda hundratals människor, men här träder vi in i gråzonen som gör presidentens uttalande intressant – ”a whole bunch” – var går gränsen?

Vi vet att den amerikanske generalstabschefen Martin Dempsey i måndags i ett brev till en kongressledamot angav sina starka betänkligheter för ett ingripande i Syrien. Argumentet var i första hand att rebellerna inte skulle stödja amerikanska intressen. Vi vet också sedan tidigare att generalen varit kritisk till vad som händer efter att den amerikanska krigsmakten skulle ha tagit ut det syriska luftförsvaret – att det inte finns något tydligt mål eller plan.

Till den argumentationen skulle man också kunna lägga att ett sådant ingripande skulle göras utanför säkerhetsrådets mandat, vilket skulle skapa betydande internationella spänningar, minst sagt.

En annan faktor som är viktig att belysa när det gäller kemiska vapen är vilken vapenbärare som använts. Rapporterna från anfallet häromnatten varierar. Jag har noterat vittnesmål om flyg med robotar, helikoptrar med robotar och beskjutningar från marken med artillerigranater och raketer. Det finns också enstaka bilder på hemtillverkade granater som påståtts ha använts.

Här är tumregeln enkel – ju mer kvalificerad ammunition, desto högre sannolikhet att det är regimen som ligger bakom. Just att göra vapen som designas för att sprida död och förödelse genom giftiga substanser är det som konstituerar vad som är ett kemiskt vapen, vilket för oss till nästa kategori.

Det är möjligheten att släppa loss farliga krafter genom att få kemiska ämnen, som inte är designade som vapen, att explodera eller läcka ut ur behållare. Det kan ske genom planerade operationer eller oavsiktligt genom att konventionella granater träffar exempelvis ett förråd med exempelvis klorin som ju kan användas för vattenrening. Här har det för flera månader sedan funnits rapporter om att Jabhat al-Nusra intagit industriområden med farliga ämnen som klorin i stor omfattning. Det är också fullt möjligt för icke-statliga aktörer att tillverka en tillfällig slags sarin, jfr tunnelbaneattackerna i Tokyo. En sådan mer amatörmässig tillverkning av lågkvalitativ sarin skulle kunna förklara att en del symtom påminner om nervgaser, medan andra tecken saknas hos offren.

Argumentet att oppositionen inte skulle kunna använda kemiska substanser mot ”sina egna” tar ingen hänsyn till modern historia. Al Qaida i Irak bedrev sådan terrorverksamhet i sådan omfattning mot civila sunniter i norra Irak mellan 2005-2007 att de lokala klanledarna i Al-Anbarprovinsen fick nog och gick samman med amerikanska trupper för att få bort dessa grupper.

Summa summarum: Idag bedömer jag sannolikheten för att det var någon form av C-användning till 99 %. I så fall är det troligast att det inte var massförstörelsevapen som nervgaser med hjälp av konventionella vapenbärare, utan något annat stridsmedel som exempelvis kvävande substanser i vapenform. Ju mer kvalificerad vapenbärare, desto troligare att det var regimen som låg bakom. Om inspektörerna får tillträde till platserna kan vi få ökad klarhet, vilket är nödvändigt för att utkräva ansvar och få omvärlden att agera. Det är i princip omöjligt att se president Obama engagera USA militärt i konflikten utan visshet.

………………..

Aftonbladet

Mer av samma författare