Ofta brukar man i strategiska bedömanden se ett eventuellt hot (eller någons benägenhet att agera i försvarssyfte) som en kombination av den presumtive motståndares kapacitet och eventuella avsikter. Vilket inte är fel, men frågan är om ordet ”avsikt” inte kan leda till att en väsentlig komponent i bedömandet blir undervärderad – viljan hos de inblandade aktörerna, då i betydelsen, viljestyrka, villighet att agera etcetera. Skillnaden mellan ”avsikt” och ”vilja” kan synas subtil, men det kan finnas skäl att komplettera frågan ”med vilken operativ eller strategisk avsikt kan landet XX tänkas att agera i en given situation?” med ”hur villig kommer man vara att agera?”. Den senare frågan sätter fokus på faktorer som oftast är subjektiva, inte sällan personberoende, och därför gärna tonas ned i bedömandeprocessen. De går sällan att mäta eller konkretisera på ett tydligt sätt. Det kan vara politiska beslutsfattares personligheter och förutfattade meningar, tolkning av historiska erfarenheter eller inrikespolitiska hänsyn och överväganden.
Felbedömningar av denna typ av faktorer har inte sällan varit orsak till att stater börjat kriga. Ett exempel skulle kunna vara Hitlers tolkning av en omröstning på 1930-talet vid Oxford Union (diskussionsklubb vid universitetet i Oxford) där de studerande antog en resolution som innebar att de inte var beredda att slåss för ”King and Country”. Något han tog som intäkt för att Storbritannien inte skulle gå i krig för att stödja andra länder i Europa. Han tyckte sig få det bekräftat i och med att Storbritannien sålde ut Tjeckoslovakien 1938. Att Storbritannien skulle gå i krig för Polen ett knappt år senare blev en stor överraskning för honom. Ett annat exempel skulle kunna vara Argentinas invasion av Falklandsöarna 1982, och den efterföljande brittiska reaktionen. Såväl Argentina som Storbritannien gjorde där felbedömningar om motståndarens vilja att agera. I det brittiska fallet en felbedömning av Argentinas villighet att ge sig in på militära äventyrligheter för att avleda befolkningens uppmärksamhet från inrikespolitiska problem. I det argentinska fallet en grav missbedömning av den brittiska premiärministerns, Margaret Thatcher, viljestyrka, kompromisslöshet och vilja att ta risker.
Kopplat till svensk säkerhet idag, och det nära militära samarbetet med Finland, kan det därför finnas skäl att i ett säkerhetspolitiskt bedömande fundera på hur ”viljorna” i Stockholm, Helsingfors och Moskva skulle kunna tänkas interagera. Sverige och Finland vidtar för närvarande långtgående gemensamma försvarsförberedelser i syfte att påverka och därmed minska, den ryska viljan till att använda militära maktmedel i det nordiska området. Det genom att försöka göra det troligt att Ryssland vid ett angrepp på Sverige och Finland, eller bara ett av länderna, riskerar att möta båda ländernas gemensamma stridskrafter. Något som sannolikt skulle höja tröskeln för ett eventuellt angrepp. Men det räcker inte med att bara visa att de svenska och finska försvarsmakterna kan agera tillsammans. Det gäller också att göra det trovärdigt att viljan till en sådan samverkan kommer att finnas den dag det kan bli aktuellt.
Om Ryssland av något skäl skulle överväga att använda militära maktmedel för att kunna disponera svensk och/eller finskt territorium, kopplat till en planerad (eller befarad) konflikt med Nato, kommer man därför i Moskva antagligen ställa sig frågor av typen:
- Kommer de ha viljan att försvara alla delar av sina territorier, och då till vilket pris? Hur påverkas det av den militära förmåga respektive land har? Något som rimligtvis påverkar såväl politikers (och befolkningens) vilja att stå upp mot ett hot när det väl materialiseras – övergår från att vara abstrakt till att bli något reellt.
- Finns det historiska, eller mer närliggande politiska, skäl som talar för att viljan att slåss eller falla undan för hot skulle vara större eller mindre i något av länderna?
- Hur villiga kommer de vara att bistå varandra, kommer de bedöma att det är värt de risker och de uppoffringar det innebär?
Frågor vars svar är avgörande för sannolikheten, i ryska ögon, att man riskerar möta Finlands och Sveriges stridskrafter där de opererar gemensamt. Motsvarande analyser kommer också göras i Stockholm respektive Helsingfors för att kunna besvara frågan: står riskerna förknippade med att hjälpa min partner i proportion till hans vilja (och förmåga) att hjälpa mig? Här är det inte bara frågan om att bedöma den andres villighet att gå i krig för min skull, utan lika mycket att i vad mån olika gemensamma operationer kan ses som ”lönsamma”. Det vill säga, finns det påtagliga fördelar för mig att förbruka delar av mina (små) resurser för att hjälpa den andre, eller riskerar det att bli en bortkastad uppoffring? Kommer man i någon av huvudstäderna till slutsatsen att riskerna eller kostnaderna för att stödja sin partner är större än eventuella intäkter kommer det rimligtvis påverka viljan till samarbetet i såväl fred som krig. I Moskva kommer man självfallet också försöka att analysera problematiken med såväl finska som svenska ögon för att skapa sig en förställning om hur man tänker där, och hur det kan påverka ländernas villighet att agera tillsammans.
Det hela utmynnar i en ”bedömandecirkel”: hur bedömer vi vår partnerns vilja att agera – hur kan det påverka vårt agerande – hur bedömer vår partner vår vilja att agera – hur påverkar partnerns bedömning av oss hans agerande – hur bedömer Moskva våra respektive viljor att agera – kan vi vidta åtgärder som ökar vår partners vilja att stödja oss – hur kommer Moskva bedöma hur det vi gör påverkar sannolikheten och möjligheterna för att Sverige och Finland agerar tillsammans? Det går att göra detta bedömande än mer komplicerat genom att väga in ytterligare parter och deras eventuella vilja att engagera sig i det nordiska området, till exempel USA – i dagens läge en inte helt enkel bedömning.
Det skulle leda alltför långt att här göra ett komplett ”viljebedömande” för alla tre länderna, Sverige, Finland och Ryssland. Jag överlämnar därför till läsaren att själv fundera på några av de frågor som antagligen ingår i de analyser av Sverige som görs i såväl Helsingfors som Moskva, och som kommer att påverka deras planering i fred och handlande i händelse av allvarliga kriser eller i ett krig.
- Den svenska försvarsviljan är påfallande hög, men kommer den att så förbli om det vid ett angrepp blir uppenbart att endast begränsade delar av landet kommer att kunna försvaras,
- Kommer den svenska politiska ledningen ha viljan, och den mentala beredskapen, att snabbt och kraftfullt agera militärt i händelse av ett angrepp, finns där några ledtrådar i hur det politiska systemet i Sverige fungerar,
- Hur kommer den politiska ledningen i Sverige att agera i det fall endast Finland angrips, kommer viljan finnas att militärt ingripa till Finlands stöd, trots insikten av vilka risker och uppoffringar det kommer att innebära,
- Vad har Finland att vinna på att ingripa till stöd för Sveriges i det fall endast Sverige angrips, står den vinsten (ökad säkerhet för Finland på lång sikt – efter kriget) i proportion till de konsekvenser som det innebär att engagera sig i ett krig man eventuellt för stunden kan stå utanför,
- Hur kommer de svenska prioriteringarna att se ut i händelse av att båda länderna angrips, är man då beredd att ”offra” svenska landsändar eller förband för att effektivare kunna stödja Finland, även om det skulle vara till fördel för den gemensamma krigföringen,
- Ger nuvarande svensk försvars -, säkerhets och utrikespolitik några indikationer på hur Sverige kan tänkas handla inför kraftfulla ryska hot mot Sverige och/eller Finland?
Det finns fler likartade frågor som skulle kunna ställas, och svaren kommer sannolikt att variera med de personer som svarar. Det som dock är helt uppenbart är att Sverige, med egna åtgärder, till stor del kan påverka bedömningarna i såväl Helsingfors som Moskva, och därmed bidra till att öka trovärdigheten i att Sverige och Finland kan och kommer att slåss tillsammans i händelse av att ett av länderna (eller båda) blir utsatta för ett angrepp. Något som borde påverka viljan i Moskva att ge sig in på militära äventyrligheter i vårt närområde.
Den avslutande och avgörande frågan blir därför: gör vi det som på oss ankommer för att det ska vara trovärdigt både i Helsingfors och Moskva att vi både vill och kan försvara Sverige såväl som att bidra till försvaret av Finland?
