I helgen hade SVT ett par nya nyhetsinslag om tolkarna i Afghanistan. Det ena handlade om de som tolkar åt vår styrka i Afghanistan och det andra om Danmarks förändrade inställning till sina tolkar.
Det är verkligen en föränderlig omvärld, inte bara i säkerhetspolitiken utan också i tolkfrågan. Danmark som tidigare framhållits som ett gott exempel efter att deras tolkar i Irak och deras familjer fick följa med de danska styrkorna hem, har nu bytt linje. Tolkarna anställs av ett privat företag, och därmed anser danska politiker att ansvaret är begränsat.
Norge däremot, som tidigare haft denna hållning, har nu svängt något åt andra hållet. För några dagar sedan avslöjade Verdens Gang att 21 tolkar kommer att definieras som flyktingar. De kommer att få resa till Norge på norska statens bekostnad när säkerhetskontroller är genomförda.
Sverige har naturligtvis två anställningsformer samtidigt. En del tolkar är anställda via ett schweiziskt serviceföretag, medan andra är anställda av Försvarsmakten. Statens inställning i frågan känner vi till sedan i somras, då migrationsministern Tobias Billström, i en Svd-intervju uttalade:
”Jag tycker att det skulle vara helt orimligt om en person som varit anställd av svenska staten fick en förmånligare behandling än en person som inte varit det.”
Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.
Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion.
Rimligen borde då en människa som tjänstgjort som anställd tolk för svenska staten, och som med stor säkerhet kommer att utsättas för hot om våld eller direkta våldshandlingar, vara förtjänt av en seriös prövning. Det är mycket som måste vägas av och kontrolleras mot andra lagar och regelverk. Skulle nya bestämmelser gälla för en timanställd i Angola, om inbördeskrig plötsligt skulle bryta ut där? Skulle en distansansökan även omfatta tolkens familj? Måste anställningstiden varit en viss tid exempelvis motsvarande provanställning?
Frågan måste utredas. Det är inte fel att statsmakterna inte kunde förutse denna situation, men hållningen att inte erkänna problemet är förvånande. Förklaringen kanske kan sökas i att ett erkännande av problemet skulle äventyra bilden av en succé i Afghanistan. Istället är det tystnaden som talar. I åtta månader har frågan bollats mellan arbetsgivaren Försvarsmakten och andra myndigheter. Nu heter det att Ledningsstaben tittar på frågan…
Vad som skulle behövas är att en militär chef tar bladet från munnen och uttrycker sin mening om denna grupp. Denne skulle kunna intyga vilka värdefulla insatser de gjort för svenska förband, trots personliga risker. Ett par av dem har redan dödats i tjänsten. Tolkarna borde omfattas av en solidaritetsförklaring!
Att som arbetsgivare, eller uppdragsgivare, medvetet utsätta anställda för fara och sedan undandra sig ansvaret för att minimera densamma kan knappast stå i överensstämmelse med anständigt arbetsmiljöarbete eller med gott ledningsansvar.
I fall av så stor obalans mellan parter i ett avtal som mellan en afghansk tolk och Konungariket Sverige blir advokatyr av det slag som Migrationsministern använder provocerande.
Vårt språkbruk, liksom kompensationsordningen för våra styrkor i landet visar tydligt att det är fråga om en exceptionell, krigsliknande, situation i Afghanistan. Att inte ha en ordning som säkerställer långsiktigt skydd för de av våra anställda som riskerar att bli mest utsatta är skamligt.
Enkel lösning: Lasta med tolkar och deras familjer på nån av dom sista C-5:or som flyger iväg mot Sverige. Väl på plats i Sverige så är det bara att ansöka om asyl.
Lättare att be om förlåtelse än tillåtelse? Kräver dock att någon på plats i Afghanistan är fräck och kan stå på sig när uppenbarligen Regeringen saknar ryggrad nog att ta tag i saken.
Bra idé!
Det skulle vara intressant att se hur glada vissa politiker skule bli av ett sådant tilltag.
Skulle vilja se utrikesministern applådera, och tilldela vederbörande regeringens medalj. Ni vet, samma utrikesminister som prisade Raul Wallenbergs och Per Angers modiga och kreativa förmåga vid något högtidligt tal här om året.
Skulle verkligen vara intressant att se..
Kör!
Starta en namninsamling!
Det bästa motivet till insatsen i Afghanistan är att vi slåss för våra humana värderingar, dessa värderingar behöver även visas genom att vi tar hand om de som har hjälpt oss!