av Per Blomquist
Ambassadör Ingolf Kiesow (IK) skrev den 10 augusti att tillit till allianser för att bygga Sveriges säkerhet blir allt svårare att ta till sig i säkerhetspolitiken. Javisst är det så!
IK hänvisar till Ukrainakriget och detta med all rätt för att visa en stormakts agerande utanför FN-mandatet. Han kunde också ha hänvisat till USA:s många förbrytelser från likartade krig. Stormakterna har alltid och kommer alltid att följa sina intressen. Gränsen till krig ska vara den yttersta, men erfarenheten visar att den överträds återkommande.
En småstat ska bygga sin säkerhet på ett verkligt oberoende och en fast självständighet. Det inger respekt och underlättar samarbete då det verkligen behövs, till exempel i lägen inför krig. Säkerhetspolitiskt har Sverige efter Berlinmurens fall varit vårdslöst med sin tidigare trygga självständighet.
IK hänvisar till svensk avskräckning eller anslutning till Nato.
En småstat kan inte bygga sin säkerhet på avskräckning. Varken militärt läge eller försvarsekonomin tillåter duellkrig med en stormakt. Säkerheten ska bygga på politik och en klok diplomati för fred med stöd av ett krigsavhållande försvar. Vi får önska oss en regering efter valet som kan åstadkomma detta.
Nato som IK ser som en möjlig lösning utan USA är en bräcklig allians. Till dels är den i förfall, med Turkiets relation till USA och Europas nationer med olika inriktning. Sådan splittring är återkommande i stora allianser, något som jag förstod att IK varnar för.
Sverige har fått en synnerligen vansklig säkerhetspolitik med ett ensidigt bedömt hot från Ryssland. Den har lett till värdlandsavtal, USA/Nato-övningar på svenskt territorium och en solidaritetsförklaring utan föregående analys. Allt sammantaget gör att inte ens försvarsministern och ÖB kan hålla sig till en ren och trovärdig militär alliansfrihet.
En aktiv del av Kungl Krigsvetenskapsakademins ledamöter har genomfört en omfattande debattstudie, KV 21, och hakat på gällande FB 15. Under rubriken ”Slutsatser och avgränsningar” heter det ”att det endast är Ryssland som kan utgöra ett hot mot vårt lands suveränitet och självbestämmande” (s. 36). Detta är i högsta grad ogenomtänkt.
Dessa framstående debattörer ur akademin tycks inte ha analyserat båda stormakternas starka intresse av Norden med betydelse för hela Europa och Antarktis. Sverige och Norden har ett mycket betydelsefullt total- och militärstrategiskt läge för dessa makter. FB 15 bygger faktiskt på 1940-talets felaktiga politiska direktiv.
Båda stormakterna visar återkommande sina militära muskler och framför antagonistiska hot mot varandra.
Båda stormakterna har avgivit tydliga deklarationer om att tillgripa förebyggande krigshandlingar om något för dem vitalt intresse står på spel. USA har sedan mycket länge förklarat sig berett till preventivkrig om några fria vattenvägar skulle hotas.
Båda stormakterna håller öppet för första bruk av kärnvapenanvändning.
Det är dessa stormakter med sin positionering öster om Östersjön som kan öppna det osannolika kriget. Detta borde ha analyserats som grund för KV 21-studien. Då hade bland annat framkommit att vårt oförsvarade markterritorium utgör en verklig äventyrlighet gentemot både USA/Nato och Ryssland.
Med detta inlägg beklagar jag studiens ensidighet som tar fasta på det osannolika Östersjöområdet som slagfält. Men många goda tankar finns i denna debattstudie och kan tas tillvara.
Vi bör i akademin verka för en grundlig trovärdig säkerhetspolitik och en lika trovärdig försvarspolitik skapad till rimliga kostnader.
Författaren är överste 1 gr och ledamot av KKrVA.
