Äntligen damp den ner, den nya reviderade ryska nationella säkerhetsstrategin – aviserad i rysk media under hela våren. Det nya dokumentet bygger i mångt och mycket på 2015 års version men innehåller några väsentliga nyheter.
Ryssland förbereder sig för en långvarig konflikt med Väst. Betydelsen av militärt våld för att nå geopolitiska mål i internationella relationer ökar (§34). Det finns en ökande fara för att väpnade konflikter eskalerar från lokala till regionala krig, där till exempel kärnvapenstater deltar (§17).
Först ska sägas att den nationella säkerhetsstrategin är det viktigaste strategidokumentet – också enligt rysk lag om strategisk planering – och årets upplaga är den tredje i ordningen eller möjligen den femte. År 1997 och 2000 kallades dokumentet för koncept. Detta strategidokument behandlar som tidigare år nio olika politikområden. Liksom tidigare dokument präglas det av tidsandan – erfarenheterna från pandemin gör sig påminda och även protesterna i Belarus. Detta är emellertid inte något strategidokument med noggranna tidsplaner och avstämningspunkter. Mycket av det som står i detta dokument genomförs inte, men dess budskap visar på en färdriktning och en uttalad politisk vilja om vart Ryssland är på väg.
Det mesta handlar om inrikes säkerhet och behovet av att staten ska forma goda och friska ryska medborgare. Budskapet är än starkare i 2021 års upplaga av nationella säkerhetsstrategin jämfört med 2015. Den statliga socio-ekonomiska politiken ska således säkerställa att Rysslands befolkning får ett värdigt liv, utvecklas fritt, får bättre hälsa och lever längre. Syftet är att forma ”en harmoniskt utvecklad och socialt ansvarsfull medborgare” (§32). Och avsnittet som behandlar statlig och samhällelig säkerhet föreskriver att statens roll som garant för individens säkerhet ska stärkas (§41). Liksom 2015 pekar strategin ut ”destruktiva krafter utomlands och inom landet” som blandar sig i ryska inre angelägenheter och försöker undergräva rysk inrikes stabilitet (§44).
Dokumentet tecknar ett Ryssland som visserligen är mer sammansvetsat och som lyckats stå emot försök att destabilisera landet, men också ett Ryssland där problem kvarstår. Landets befolkning måste öka och hälsoläget förbättras; befolkningens livskvalitet behöver förbättras, andelen fattiga ska minska och social ojämlikhet bekämpas. Det är också tydligt att Ryssland avser att vara bättre förberett för en möjlig ny pandemi – ett system för att bevaka ”biologiska risker” ska utvecklas och befolkningens ”sanitära-epidemiologiska välstånd” ska garanteras (§33:8-9). Att eliminera dessa problem är också viktigt eftersom krafter inom och utom landet kan använda Rysslands ”objektiva socio-ekonomiska svårigheter” för att destabilisera samhället och landet som helhet (§44).
Informationssäkerhet samt vetenskaplig och teknologisk utveckling
Informationssäkerhet har ett eget avsnitt liksom 2015 och här fortsätter Ryssland på den redan inslagna linjen. Skrivningarna om behovet av att skapa en suverän rysk informationssfär har stärkts något – ”rätt” information om Ryssland och rysk officiell syn på landets agerande internationellt ska komma befolkningen till del. Liksom tidigare behandlas både teknisk informationssäkerhet (cybersäkerhet) och psykologisk informationssäkerhet parallellt i avsnittet, och inte minst ungdomar anses vara mottagliga för ”destruktiv påverkan” (§52). Multinationella företags agerande kritiseras och de anklagas för censur.
Strategidokumentet konstaterar vidare att Ryssland inte får stöd för sin syn på internationell informationssäkerhet från vissa andra länder. Det speglar den utveckling som skett inom FN, där Ryssland nått viss framgång genom att Moskvas förslag till resolutioner om internationell informationssäkerhet respektive cyberbrottslighet antagits i FN:s Generalförsamling. Länder i Väst har dock en annan syn än Ryssland och resolutionerna är heller inte bindande avtal, vilket Ryssland och länder som Kina vill få till stånd.
För första gången nämns också specifikt kryptering och anonymitet på internet som ett problem i strategin. Artificiell intelligens och kvantdatorer förekommer också för första gången i strategin och hålls fram som lovande teknologier för att stärka rysk informationssäkerhet.
Redan inledningen slås fast att Ryssland ska nå en ny nivå av ekonomisk utveckling och att det ska ske genom att utveckla landets vetenskapliga potential, en föresats som känns igen från till exempel Putins årliga linjetal 2018. Det avsnitt som behandlar vetenskaplig och teknologisk utveckling upprepar också en rad föresatser som finns även i landets separata strategi för vetenskaplig och teknologisk utveckling och i angränsande dokument. Att vara ett av de ledande länderna teknologiskt i världen är, enligt strategin, också en av nyckelfaktorerna för landets nationella säkerhet (§68).
Återigen är också synen att statlig styrning ska vara central för att stimulera teknologisk utveckling och innovationsklimatet. Inte heller detta är nyheter utan målsättningar som länge funnits och som tycks svåra att uppnå utom inom avgränsade teknologiområden och främst inom militär forskning och utveckling. Målsättningen att öka utbytet och samarbetet mellan den civila och militära FoU-sektorn är långtifrån ny, men det finns inte heller nu några tecken på att det kommer att ske. Ryssland har en stark grundforskning och en välutbildad befolkning, men innovationsklimatet kommer att vara svårt, för att inte säga omöjligt, att förändra utan ekonomiska reformer. Och ekonomiska reformer tycks inte vara på väg. Än mindre politiska sådana.
Osäkerheten växer – retoriken hårdnar
Alla formuleringar om att arbeta tillsammans med USA och Nato för att bevara den strategiska stabiliteten är borta, liksom detaljer om Rysslands samarbete med EU. Den utrikespolitiska delen har kortats ner från 20 paragrafer till sju. Den antivästliga retoriken har däremot skärpts ytterligare, och nu talar man om ”ovänliga stater” och Västs försök att ”bevara sin hegemoni”. Samtidigt sägs att den västliga, liberala modellen är i kris och att Väst försöker underminera traditionella värden, förvanska historien, revidera synen på Rysslands roll och plats i världen och rehabilitera fascismen (§ 19). Alla referenser till Ukraina har tagits bort, annat än i formuleringen att Ryssland vill stärka relationerna med de belarusiska och ukrainska folken. ”Vissa länder” anklagas för att försöka ”igångsätta desintegrationsprocesser inom Oberoende staters samvälde” för att förstöra dessa länders traditionella relationer med Ryssland (§17). För Ryssland är protesterna i Belarus organiserade av Väst och inte resultatet av internt missnöje med Lukasjenko eller stulna val. Och det sker för att skada Ryssland och dess relationer med länder som varit traditionellt allierade med Moskva.
Landets försvar, som tidigare nämndes först i listan över Rysslands nationella strategiska prioriteringar, har nu fått stryka på foten till förmån för ”skydd av Rysslands folk och utveckling av den mänskliga potentialen.” Men det innebär inte att försvarets roll har degraderats. Dokumentet genomsyras av att Ryssland måste försvara sig med alla medel, stärka sin beredskap till mobilisering, inklusive att sätta ekonomin på krigsfot. Stycket om de traditionella ryska andliga och moraliska värderingarna har byggts ut till ett helt eget avsnitt. Syftet är att säkra ”Rysslands kulturella suveränitet och bevara en enhetlig kulturell sfär” (§93.7).
USA:s missilförsvar och Nato vid Rysslands gränser beskrivs som ett hot. Vidare, enligt dokumentet, planerar USA att placera medeldistansrobotar i Europa och Stillahavsregionen, vilket beskrivs som ett hot mot den strategiska stabiliteten (§36). För att säkra Rysslands försvar av landet har de Väpnade styrkorna och andra väpnade styrkor fjorton prioriterade uppgifter (§40). Bland de viktigaste är: förbättra systemet för militär planering i syfte att utarbeta sammankopplade medel, dvs politiska, militära, militärtekniska, diplomatiska, ekonomiska, informationsrelaterade och andra medel. Formuleringen om kärnvapnen att man ska ”upprätthålla nukleär avskräckning på en tillräcklig nivå” är densamma som 2015. Begreppet ”tillräcklig nivå” härrör från sovjetisk militärteori från den sena sovjettiden under Michail Gorbatjov.
”Västerniseringen” (vesternizatsija) av kulturen ses som ett hot. USA och dess allierade påstås aktivt angripa traditionella ryska andliga, moraliska och kulturhistoriska värderingar. Det gör även utländska NGO:er, multinationella företag, samt religiösa, terror- och extremistorganisationer. Så vilka är då dessa värderingar som angrips? Flera saker sägs vara karaktäristiska, däribland patriotism, att tjäna Fäderneslandet och ta ansvar för dess öde, att prioritera det andliga framför det materiella, kollektivism och det historiska minnet och kontinuiteten mellan generationer, samt enigheten bland Rysslands folk (§91). Just vad gäller generationer noteras emellertid att klyftan mellan dem växer (§86).
Slutligen: ordet Gud nämns inte alls trots att både konstitutionen (efter ändringarna år 2020) och nationalsången gör det.
Fram tonar bilden av ett Ryssland som – åter – vänt sig bort från Väst och som samtidigt försvarar hela den europeiska civilisationen. Det ekar av myten om Moskva som det tredje Rom. Detta är förvisso inget nytt eller särskilt originellt. President Vladimir Putin var mycket tydlig, inte minst 2012:
”Ryssland kan och måste spela en värdig roll, dikterad av sin civilisationsmodell, stora historia, geografi och dess kulturella genuppsättning, vilket organiskt förenar grunderna i den europeiska civilisationen och erfarenheterna av samarbete med Öst.”
Dokumentet avspeglar också en inre motsättning. Ryssland ska sträva mot en ledarposition i en farlig omvärld, en omvärld i förändring och som därmed också rymmer möjligheter för den starke att vara pådrivande i en högteknologisk kapplöpning. Samtidigt frammanas nationalstatens och imperiets storhet från förr. Statlig styrning och kontroll är ledord och repressionen gentemot oberoende politiska krafter en nödvändighet. Befolkningens frihet, lojalitet och kreativitet ska drivas fram i räta, kontrollerade led samtidigt som fiender bekämpas inom och utom landet. Tanken på en dynamisk framtidsnation speglas i det förflutna – en paradox som utmanar inte bara Ryssland.
