Av Bo Hugemark

”Det räcker att fastställa som princip, att vår försvarsorganisation bör erhålla högsta möjliga kvalitet. Till annat resultat torde ej heller de mest grundliga strategiska undersökningar kunnat leda.”

Detta är allt som i 1941 års försvarsutrednings betänkande sägs om den säkerhetspolitiska och strategiska bakgrunden till förslagen.

Det borde tjäna till föredöme idag, i synnerhet om man begrundar vart de mest grundliga utredningar under ett kvarts sekel lett.

Men, kan man invända, det citerade skrevs när krig redan brutit ut. Javisst, men det kanske det redan har gjort nu också. I nya former, propaganda, vilseledning, underminering av motståndsvilja, vapenskrammel, kärnvapenhot – och annektering av territorier med vapenmakt. Med andra ord är det dags för ett ”crash program” för att möta hot som kan vara omedelbart förestående.

I min förra blogg i september påvisade jag anpassningsdoktrinens fåfänglighet. Ingen regering kommer att fatta beslut om upprustning i så god tid att man är rustad att möta ett framtida hot. Jag visade det genom att citera min artikel från 2004, där jag dels skisserade ett läge 2015 med ett alltmer totalitärt, upprustat och nationalistiskt Ryssland, strävande att återställa sin stormaktsposition i Östersjöområdet och med en paranoid inställning till väst, dels pekade på att det redan fanns tecken på att detta skulle kunna bli en realitet 2015.

Står alltså kriget för dörren? Det kan vi naturligtvis inte säga. Men vi kan se ett Ryssland med alla de egenskaper som skulle göra ett angreppsscenario mer troligt, ett Ryssland som enligt samstämmiga bedömare är alltmer oförutsägbart och som till råga på allt genomfört militära krigshandlingar mot grannländer. Förre arméchefen Anders Brännström hävdade att vi kunde vara i krig 2017 och bemötte okunniga anklagelser om alarmism med en motfråga: Kunde man säkert säga att vi inte kunde vara i krig 2017?

Under mellankrigstiden hade Storbritannien en planeringsmodell som hette no-war-in-ten-years plan som rullades varje år. 1935 krympte man den antagna tidsfristen till 8 år. Även Sverige tvingades till forcerad upprustning (som var genomförd 1947). Det som gjorde att man inte helt kom i efterhand var att den tyska upprustningen inte heller var klar när dess angrepp mot Polen oförmodat möttes av västliga krigsförklaringar.

Ryssland av idag har, för att citera den finska NATO-utredningen visat ”stor förmåga att fatta strategiska beslut snabbt och sätta dem i verket med hög hastighet och smidighet.” Om Sveriges förmåga att möta sådana aktioner behöver jag inte orda.

Så vad skall göras? ”De mest ingående strategiska studier” kan inte ge svar, ej heller kommande försvarsberedning. Vi får hoppas att dessa aktiviteter kan komma att genomföras och vara nyttiga. De tycks komma att få en hel del att grubbla på med tanke på de olycksbådande tendenser vi ser nu i den europiska och världspolitiskas utvecklingen. Men nu gäller det att i likhet med den militära taktiska bedömandemetodiken först överväga Omedelbara åtgärder, förutan vilka det långsiktiga bedömandet är meningslöst.

Vilken tidshorisont är då omedelbar? Det beror på hur fort det går att genomföra olika åtgärdr, men man bör nog börja med – bokstavligen – i morgon. Det som går att göra då ligger på det mentala och verbala planet: Inse att något kan hända, sluta, kära politiker och militärer, med ogenomtänkt prat om att det inte finns något hot mot Sverige. Säg i stället att kriser kan uppstå oförutsett och med kort varsel, och då dras vi in. Kombinera gärna med en avsiktsförklaring om att vi siktar mot en försvarsekonomi på 2 procent av BNP, som en signal till folket och omvärlden.

Ledamoten Ulf Henricsson har i en blogg 21 oktober diskuterat tidsförhållandena för en upprustning och konstaterat att det tar sju år att fördubbla armén – vilket innebär en tiondel av det kalla krigets styrka.

Det duger ju inte för ett ”crash program” som ska kunna hantera det oförutsedda men inte otänkbara. Vilket inte innebär att man ska vänta med att sätta igång. Tvärtom, på grund av att vi i oförstånd nått under den kritiska nivån för att kunna tillväxa, måste vi rivstarta med att skapa dessa förutsättningar. Och det behövs inte särskilt långt funderande för att inse att vi måste öka antalet brigader för att kunna försvara vitala områden och att säkerställa möjligheter att få hjälp utifrån, att våra örlogsfartyg måste få kvalificerat luftvärn, liksom våra flygbaser.

Finns det då inget att göra på kort sikt? Kanske en del, både för omedelbar operativ effekt och som grund för fortsatt upprustning, om det blir tid till det:

  1. Fyll upp den befintliga organisationen med all krigsplacerad personal, och sätt igång att öva den i stridsuppgifter.
  2. Samöva fältförbanden och territorialförsvaret (hemvärnet).
  3. Samöva förbanden ur alla försvarsgrenar, i stora övningar och i smärre delövningar
  4. Inled omedelbart operativ samplanering med grannländer och med NATO-staber.
  5. Klara ut de tekniska och logistiska förutsättningarna för att snabbt ta emot insatser av NATO-enheter, såsom Patriot-förband.
  6. Inventera och förbandssätt förrådsställd men inte krigsplacerad materiel såsom stridsvagnar och pansarskyttefordon
  7. Inventera och förbandssätt utbildad men ej krigsplacerade personal användbar till denna materiel.
  8. Inventera marknadstillgångar på materiel som inte kräver specialutbildning men som kan vara väsentlig för den operativa och taktiska förmågan, t ex för underhållstjänst och fältarbeten.

Hinder för detta? Juridiska, finansiella och politiska. Sådana måste vara överkomliga när det gäller statens kärnverksamhet, landets överlevnad. Viktigast och svårast är kanske att övervinna rädslan för att provocera den möjlige angriparen. Men erfarenheten visar att det som mest provocerar en aggressiv makt är offrets svaghet.

En osäkerhetsfaktor är givetvis punkterna 4 och 5. Hur långt är NATO berett att gå därvidlag mot en utomstående? Men tillräckligt snabb hjälp utifrån är ett måste för ett meningsfullt ”crash program”

 
Författaren är överste, säkerhets- och försvarspolitisk analytiker och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare