När detta skrivs i början av november 2021 pågår COP26 i Glasgow om den domedagspräglade klimatfrågan och det multilaterala samarbete som enligt nästan alla tydligt och klart krävs för att världen ska ha en chans att uppnå Paris-överenskommelsens mål om högst 1,5 graders temperaturhöjning. Alla, nästan alla, vet numera att även detta garanterat svåruppnådda mål dels innebär krav på en gigantisk omställning av produktionssätt och attityder, dels inte förskonar världen från den globala uppvärmningens tämligen brutala verkningar i form av extrema väderhändelser (de vi ser redan nu), höjning av världshavsnivåerna och klimatflyktingströmmar, m m. Och om målet inte nås – så mycket värre.

Så globala och regionala toppmöten denna höst, hittills förutom COP även G20, EU-rådet och NATO:s försvarsministrar, har mycket att tala om, redan om klimatet, den fråga som om det går riktigt illa kommer att skapa en allt annat överskuggande problematik. Men så tillkommer ju numera även pandemihotet, Covid-19 idag och förmodligen efterföljare i morgon. Även det en fråga som kräver ett stort mått av omtänkande när det gäller nationernas, regionernas och världens beredskapsbehov – och samarbetsbehov.

Samtidigt skenar den säkerhetspolitiska omvärldsutvecklingen. I ännu tämligen tentativa bedömningar talas numera om ett nytt kallt krig, eller egentligen två separata men överlappande kalla krig – mellan ”Väst” och dels Ryssland och dels Kina. Processer av åtminstone delvis okontrollerad action-reaction är igång, i båda fallen, med Ukraina respektive Taiwan som fokalpunkter för en stegrad spänning, samtidigt som en mängd andra konflikt- och trätoämnen – Nordkorea, Kashmir, Iran, Syrien, Iran, Cypern, Venezuela, m fl – pockar på uppmärksamheten genom sin ömsom slumrande, ömsom akuta explosivitet. Tendenser till nukleär och konventionell kapprustning, i kombination med en oreglerad spiral av nya digitala stridsmedel som i högsta grad underminerar basalt förtroende och strategisk stabilitet, spär på helhetsbilden.

I allt detta är utvecklingen i USA – även i en framväxande multipolär miljö – av avgörande betydelse för vår bedömning av framtida global stabilitet. Huvudfrågan är om det verkligen är tänkbart att Donald Trump – eller någon honom närstående som front – kan återerövra makten över ett USA som i så fall visar att landet inte längre är det USA vi vant oss vid och förlitat oss på.

När detta skrivs pågår dels guvernörsval i Virginia och New Jersey och ett antal borgmästarval – ett första test på stämningsläget vid landets valurnor – och dels en fortsatt oviss kamp inom det för tillfället styrande demokratiska partiet om Joe Bidens inrikespolitiska megaprojekt, i sin tur av avgörande betydelse för demokraternas möjligheter att i mellanvalsvalet om ett år motstå republikanernas Trump-ledda offensiv (i sin tur avgörande för nästa presidentval, med eller utan den snart 80-årige Biden). Och det är bara ett (turbulent) år sedan Biden vann presidentvalet, knappt men klart enligt alla offentliga instanser i landet, trots att mirakulöst många amerikaner röstade på den Trump som sedan dess förmått likaledes mirakulöst många amerikaner att tro på det trumpianska budskapet att valet var riggat.

Robert Kagan och många med honom uttrycker numera mörk och pessimistisk oro för att det amerikanska politiska systemet ska mer eller mindre duka under för de påfrestningar som skapats dels av långsiktiga polariseringstrender i samhälle och politik, dels och inte minst av Donald Trumps hittillsvarande härjningar och möjliga eller till och med troliga återkomst 2024 – via ett mellanvalsresultat 2022 innebärande att GOP [1]/republikanerna återvinner majoriteten i båda kongresskamrarna och därigenom närmast garanterar blockering av varje försök från paret Biden-Harris´ sida att föra och genomföra en långsiktigt hållbar demokratisk inrikes- och utrikespolitik. Och därmed stora svårigheter för nästa demokratiska valkampanj, oavsett om Biden orkar ett pass till eller om partiet ska representeras av en hittills märkvärdigt osynlig Kamala Harris, eller någon annan.

Resten av denna text ska handla dels om sannolikheten för att detta mardrömsscenario ska bli den verklighet vi i Europa och världen kan ha anledning att rusta oss för, dels om i vilken utsträckning följderna för USA, Europa och världen faktiskt handlar om ett mardrömsscenario.

Vad först gäller sannolikheten finns skäl att erinra om hur nära det faktiskt var, trots systemets visade motståndskraft, att Trump hade lyckats, i varje fall tills vidare i fortsatt konstitutionell cirkus, klamra sig kvar vid makten. Detaljer om hur det gick till får vi så småningom veta när 6 januarikommissionen (inklusive republikanerna Liz Cheney och Adam Kinzinger) tillkännager sina garanterat kontroversskapande slutsatser. Men redan nu vet vi ju mycket om händelsernas ursprung och förlopp, och Mike Pence´s tilltänkta roll. Ett rimligt regelrätt statskuppförsök som till sist stupade på Pence´ vägran och enskilda statstjänstemäns modiga motstånd, efterlämnade en mängd frågor om hur den amerikanska försvarsledningen skulle ha agerat/reagerat om Trump hade fått sin vilja igenom.

I efterföljande riksrätt friades Trump, trots ett antal republikaners avståndstagande, och redan där och då visade det sig att ledande republikaner valt att, i fruktan för den trumpska ”basens” blinda Trump-lojalitet, acceptera ett fortsatt Trump-grepp över ett nu radikalt förändrat GOP, trots avstängningen från Twitter m fl sociala mediemaktmedel. Och på den vägen har det fortsatt. Med bara ett år kvar till mellanvalet finns inga tecken på minskad Trump-makt över parti och anhängare, däremot allt tydligare vinkar om att Donald Trump faktiskt avser att kandidera igen, och dessa vinkar tycks göra det omöjligt för hugade ledarkandidater att öppet kandidera och således konkurrera. Tillkommer så omständigheten att ”the Trump card” fortsatt bygger på myten om valfusk och att detta synes legitimera en GOP-hållning som dels innebär rent destruktiv oppositionspolitik och dels uttrycks i en överslätande attityd till Januari 6 och därmed legitimerande av våld som politiskt medel i en hårt polariserad miljö.

Ett framgångrikt och därmed populärt utnyttjande av given frist för Biden-administrationens del, inrikes- och utrikespolitiskt, skulle naturligtvis kunna ändra denna bild av en marsch mot avgrunden – om det alltså verkligen handlar om en avgrund, och en mardröm – men som det ser ut så här i början av november så har den bidenska framgångsrikedomen varit en mager nettobesvikelse. Visst, det kan ändras, men än dröjer beskeden om den bidenska inrikesagendan, och utrikespolitiskt förskräcker spåren från Afghanistan-debaclet fortfarande. Viktiga månader förestår när det gäller att summera ett rimligt netto – inför den valrörelse som startar efter årsskiftet och den ytterligare polariseringsknuff som detta innebär.

Stor bedömningsosäkerhet får alltså anses råda, det svänger fort, men just nu tvingas man konstatera att en Trump-återkomst till Vita huset, i egen person eller via ombud, hovrar i gränslandet mellan det möjliga och det troliga. Och det är illa nog, ty detta ser världen, allierade som motståndare på allehanda nivåer, och intar en avvaktande, oroligt undrande, hållning – vilket i sin tur försvårar för amerikanskt globalt ledarskap också här och nu. Redan om ett år kommer att indikeras vilken verklig färdväg som USA intar. Om GOP återtar majoriteten blir team Biden något av en ”lame duck” som omvärlden, inte minst Europa (präglat av Brexit och av viktiga val både i Tyskland nyss och Frankrike snart) inför stundande ominösa presidentval, får svårt att sätta tilltro till. För Europa handlar det ju också och inte minst om att söka göra en långsiktig bedömning av vilket USA det är som (i så fall) både återger det Trump-underkuvade GOP kongressmajoriteten och återinstallerar en gestalt som Donald Trump i Vita huset – förmodligen då som konsekvens av en systematisk och hämndlysten utrensningskampanj mot de tjänstemän, militära som civila, som även detta påfrestande år bibehållit konstitutionen som rättesnöre. Och kanske ett systematiskt utnyttjande av ”the Trump cards” bland Högsta domstolens ledamöter.

Vad detta innebär för Europa och världen i stort kan sedan diskuteras på två nivåer, läget inför detta scenario, och läget till följd av det, risken för respektive konsekvenserna av en Trump-återkomst till Vita huset och vad detta skulle utsäga om amerikanskt samhälle och politik.

Som framgår av en del muttrande kommentarer vid höstens olika toppmöten, alla aktörer, Beijing, Moskva, Teheran, Jerusalem, Bryssel, Berlin, Paris (Stockholm), m fl, måste naturligtvis i det läge som råder ställa sig rätt existentiella frågor om vad de närmaste åren i amerikansk politik, inrikes såväl som utrikes, riskerar att innebära, vad gäller amerikansk roll och ledarskap och amerikansk inre stabilitet. Fristen och bedömningshorisonten tills nästa avgörande steg, mellanvalet och frågan om kongressmajoriteten, är kort, lika kort som behovet av ”contingency planning” eller alternativstrategier är stort och tilltagande stort över tiden, särskilt om Biden-administrationen synes klent framgångsrik i att göra varaktig skillnad och tillskapa tilltro.

Efterhand kommer det väl också att klarna vari en trumpiansk ny eller nygammal utrikespolitik kommer att bestå. Till många demokratiska väljares besvikelse har team Biden, oaktat en mängd vallöften, inte velat eller kunnat hålla fokus på ”återställare” pre-Trump; en rätt stor policyandel tycks snarare i praktiken handla om fullföljd av Trump-politiken. Detta har varit och lär förbli en rätt svår balanseringsfråga för administrationen, effektivitet och uppnåelighet versus legitimitet i den spänt polariserade kontexten, och frågan lär väl återstå för en Trump II: idel återställare eller viss kontinuitet trots allt, av legitimitetsskäl. Trump kan ju tänkas vilja ”göra en Putin/Xi och använda sin maktställning till en konstitutionell manipulation innebärande att återval ger rätt till nytt tvåperiodersmandat, 8 långa år.

Detta må i nuläget vara ”tankar om det otänkbara”, men det är inte längre möjligt att bortse från risken att detta mardrömsscenario, inte minst för den transatlantiska länken/livlinan, kan bli en krypande realitet. Ett mindre fördelaktigt sätt i så fall att nalkas vår tids – likaledes – stora utmaningar.

Författaren är fil dr, tidigare ambassadör och statssekreterare. Han är ledamot av KKrVA.
Foto: Shutterstock.com

[1] Grand Old Party

Mer av samma skribent