Det framfördes flera intressanta tankar om vår säkerhetspolitiska framtid vid akademiens sammankomst den 4 oktober, men fortfarande verkar det vara ohanterligt att det är statens huvuduppgift att säkra medborgarnas och samhällets säkerhet. Något av den inriktningen framfördes annars i regeringens ”Nationell säkerhetsstrategi” från 2017, men samtidigt ”glömde man bort” utkastet till en ”Nationell maritim strategi”, som märkligt nog producerats av Näringsdepartementet och inte, som den nationella strategin, av Statsrådsberedningen.
Sammanfattningsvis verkar frågan om en nationell strategi successivt ha försvunnit från den politiska arenan i Sverige, men vi kan vara ganska övertygade om att det är en viktig fråga inför vårt medlemskap i Nato. I den västliga försvarsalliansens strategiska konceptet från 2022 framgår bland annat att Nato på ett tydligt sätt har en maritim inriktning och i punkt nr 23 i konceptet står det:
”Maritime security is key to our peace and prosperity. We will strengthen our posture and situational awareness to deter and defend against all threats in the maritime domain, uphold freedom of navigation, secure maritime trade routes and protect our main lines of communications.”
Det finns i dag många frågor rörande vår framtid som vi bör fundera över. Tiderna blir ju kanske inte heller enklare att förstå och hantera, om vi tror att ett medlemskap i Nato skulle innebära några alldeles nya och omstörtande säkerhetspolitiska tankar, för så blir det förstås inte. Man får annars lätt den uppfattningen när man läser aktuella intervjuer och andra inlägg i media. Det är faktiskt hög tid att modernisera mycket av vår gamla och otidsenliga säkerhetspolitiska tankevärld.
Kommunal lokaliseringspolitik och statliga ambitioner om ”att hela landet ska leva” har alltför ofta fått leda vår försvarspolitiska inriktning och inte våra strategiska och operativa behov. Nu vore det kanske bättre för vår framtida säkerhet om kommande satsningar på modernisering och utveckling byggde på strategiska och operativa bedömningar i stället för på lokaliseringspolitiska satsningar.
Flera inlägg i debatten handlar dessutom om hur krigföringen bör genomföras, när fronten och krigföringen kommit in på svensk mark. Det är snarast ett vilseledande arv från den ”snälla” svenska planeringsgrunden från kalla krigets dagar. Man glömmer helt bort att Nato strategiska inriktning är defensiv och att genom lokal och regional styrka på plats förhindra ett krigsutbrott. Inte minst eftersom ett krig sannolikt skulle innebära användning av kärnvapen. Det kan då vara bra att känna till att redan i mitten av 1960-talet skulle den sovjetiska offensiven västerut inledas med ett enormt kärnvapenslag mot viktiga orter och baser, inte enbart i Natostater utan även mot det ”neutrala” Sverige!
Natos strategi innebär, som jag ser det, att genom påtaglig styrka förekomma alla former av krigföring och då handlar det främst om att gruppera fram omedelbart insatsberedda styrkor, som får en eventuell angripare att inse att väpnade insatser inte kan löna sig eller bli framgångsrika. Att detta i sin tur dessutom ställer krav på en väl fungerande logistik glöms dock ofta bort. I Sverige är vi kanske vana vid att Göteborgs hamn, som Skandinaviens största, sedan länge outtalat och delvis dessutom i fredstid tämligen oförsvarat har kapacitet att fungera som ett logistiknav för hela Östersjöregionen. Nu måste vi dessutom förstå att godset och underhållet ska transporteras vidare till andra Natostater under en högre beredskap, och transporterna dit måste förstås skyddas. Det betyder i klartext, att vi kommer att ha ett nationellt särskilt ansvar för transporterna i Östersjöområdet. Två strategiska riktningar, Norra Skandinavien respektive Östersjön, är eller blir av svenskt nationellt intresse och detta borde tydligt påverka uppbyggnaden av det svenska totalförsvaret, som ännu inte funnit sin modernare inriktning.
Det mest aktuella med ett Natomedlemskap borde vara, att vi snarast bidrar till nordområdets, kanske ett nytt Nordkommando, säkerhet genom att delta i alliansens tydliga markering av styrka i de baltiska länderna. Det kan vi göra genom att på rotationsbasis hålla en svensk bataljon i Estland eller Lettland och kanske även en i Finland. I båda fallen ska förstås en hög beredskap hållas så att det snabbt kan bildas en svensk eller en internationell brigad i båda riktningarna och möjligen blir det viktigt att kunna hejda framryckningar till sjöss genom Ålands hav och då borde ett svensk-finskt amfibieförband få den uppgiften. Redan i dagsläget borde vi kunna frambasera jaktflyg till Gotland och kanske även till Estland eller Lettland. Sjötrafiken måste vi då också kunna skydda genom tydliga åtgärder som eskortering och marin närvaro tillsammans med andra Nato-stater vid Östersjön, men också mer eller mindre dolda åtgärder som en förberedelse för en högre konfliktnivå. Här kan man tänka på att kunna basera andra Nato-förband i Sverige och i de svenska skärgårdarna, men även lägga ut sjöfartsskyddande mineringar.
När det gäller våra fartygsförband är dessvärre arvet från tankarna under invasionsförsvarets tid fortfarande tydliga och dominerande. Då skulle våra fartyg vara väl bestyckade och ha bra och modern självförsvarsförmåga för att vara trovärdiga, men nu borde inriktningen vara mycket annorlunda. Vad har vi i dagsläget för förmågor att stötta NATO:s skydd av strategiska transporter eller genomföra insatser mot andra säkerhetshot? Om vi ska kunna betraktas som en fullvärdig marin Natomedlem, så borde vi snarast skaffa oss eskortenheter, som kunde sättas in var och när alliansens säkerhet kan bedömas vara hotad. I dag kan vi kanske till och med använda oss av minfartyget Carlskrona, om Nato och EU skulle vilja förstärka skyddet mot människosmugglingen över Medelhavet! Deltagandet i en försvarsunion handlar om lojalitet. Tyvärr har vi idag få fartyg att visa denna lojalitet med.
Vi behöver minst det dubbla antalet fartyg jämfört med vad den svenska marinen idag disponerar. När man bygger nya stridsfartyg är det inte det enskilda fartygets aktuella bestyckning som är viktigast, utan antalet fartyg. Nu har vi dessutom flera länder, som vi skulle kunna samarbeta med i fartygsbyggandet; Polen, Tyskland och Finland eller Frankrike exempelvis. Natomedlemskapet öppnar möjligheten för ett utökat samarbete och modernisering eller renovering kan sedan ske successivt om och när den tekniska utvecklingen förändrar behovet och som en del i den operativa planeringen.
En svår fråga rör våra sjötransportmöjligheter. Det tycks inte vara allmänt uppfattat att sjötransporter som regel är betydligt mer ”klimatsmart” än landtransporter och att vi därför kanske skulle bygga upp en kustsjöfart som bas för vårt samhälles behov även av interna transporter. I stället har redan idag svenska rederier flaggat ut en stor del av de fartyg som vi skulle behöva av nationella försörjningsskäl och besättningarna är allt färre svenska medborgare. Det skulle behövas en ordentlig förändring så att den svenska sjöfarten faktiskt kan fungera för vårt samhälles försörjning och säkerhet och även under pressade säkerhetspolitiska förutsättningar. Vår rederinäring bör därför få en rimlig möjlighet att konkurrera med andra där dagens utflaggning är ett tecken på att detta inte bedöms vara framgångsrikt.
Landets strategiska ledning av ett modernare samhällsförsvar bör finnas i Stockholmsområdet och kunna fungera som ett nationellt stabsorgan för stöd till regeringen, medan försvarsgrenarnas ledningar mycket väl kunde placeras där deras huvuduppgift skulle motivera det. Vad det kan innebära för armén och flygvapnet, har jag inte någon bestämd uppfattning om, men marinen borde förstås ha sin ledning placerad i anslutning till vårt maritima centrum, således Göteborg.
Försvarsgrenarnas sammansättning kan ju också behöva ses över så att vi får en struktur som underlättar samarbetet med andra alliansmedlemmar. Det kan innebära att FMV kan återgå till att vara uppdelad i försvarsgrensvisa förvaltningar och inte en ”civil” myndighet med uppgift att bistå regeringen i argumentationerna med försvarets företrädare om materielanskaffningar.
För vår framtida marins del skulle det dessutom alldeles självklart betyda att Kustbevakningen i fredstid skulle ingå som ett självständigt ”vapenslag” och då kanske också överta hela Sjöfartsverket.
Den förlegade invasionsförsvarsmodellen innebar att försvarsgrenarnas uppgift och verksamheter skulle vara nationellt ”integrerade”. Nu ska samordningen i stället ske med motsvarigheterna i andra Nato-länder, kanske främst vad avser personal och utbildning, men också i framtidsstudier avseende vapensystem och förband. Kriget i Ukraina ger också många tankar om hur ett samhällsförsvar kan byggas upp för att kunna fungera i ett läge då kanske kärnvapenbalansen inte fungerat.
Att bemanna en ny typ av samhällsförsvar kräver flera förändringar. Värnplikten bör ersättas av en Samhällsplikt vars inledande rekrytutbildning kan genomföras på kort tid och att individerna sedan själva får välja hur de vill delta i landets försvar, i Försvarsmakten eller i det civila försvaret.
Statens övergripande samordning av landets maritima intressen bör också samordnas och samlas under ett departement så att de kan fungera samordnat redan i dagsläget och inte bara först under ett läge med förhöjd spänning. Det är minst sagt udda att landets sjöfart idag delvis styrs från ett Landsbygds- och infrastrukturdepartement. De maritima frågorna har uppenbara kopplingar till vårt näringsliv, sjösäkerhet, miljö och folkrättsliga frågor för att nämna några!
Vi kanske skulle ha en minister för vårt maritima försvar i stället och med alla utlokaliserade maritima funktioner återsamlade inom ett departement! Ett Sjöförsvarsdepartement, som vi hade före 1920, om än i modern tappning.
Visst finns det fortfarande många uppgifter att studera och lösa för vår säkerhetspolitiska framtid!
