När det gäller utvecklingen i Syrien verkar det som om att radikaliseringen i oppositionen har tilltagit. Indikationerna är flera. Frankrike, som tidigare propagerat för beväpning av oppositionen, har nu bytt kurs i frågan. Turkiet har också börjat att förändra sitt beteende och blivit mer försiktigt med stöd till olika grupper. Paraplyorganisationens ledare Moaz al-Khatib avgick nyligen överraskande och ersattes av en ny kraft, Ghassan Hitto, med stöd av Qatar.

Vid ungefär samma tidpunkt utsattes grundaren av FSA, översten Riad al-Asaad, för ett attentat i östra delen av landet som lär ha kostat honom en fot. Samme al-Asaad tog sedan till orda och prisade terroristorganisationen Jabhat al-Nusra för deras mod. För mig, kombinerat med att al-Nusrafronten behärskar stora delar av östra Syrien samt användandet av en bilbomb, så ger det bilden av att den sekuläre översten skrämts till lydnad. Jabhat al-Nusra har nu också tagit den första provinshuvudstaden Raqaa och satt eld på fera oljekällor i östra Syrien.

Den al-Qaida-associerade organisationen har nått sina framgångar med hjälp av fanatisk stridsvilja och ekonomiskt stöd från omvärlden. Den syriska oppositionen får allt mer kraftfulla verktyg. De senaste veckorna har jag sett bilder på bilburna pansarvärnspjäser och nu också raketartilleri. De flesta spåren pekar mot ett kroatiskt 122 mm-system som nyligen kommit till fronten.

Med stora syriska arméförband bundna i strid kring Aleppo och Homs ligger vägen öppen för de radikala islamisterna för en attack mot Damaskus från öster. Detta tillsammans med att rebellerna kring Aleppo nu är i närheten av den stora flygbasen al-Safira, där det förmodas finnas C-stridsmedel, innebär att omvärldens beredskap för ett ingripande ökas över tid. Säkrandet av syriska massförstörelsevapen är en uppgift för det internationella samfundet, om inte regimen klarar av detta.

Och omvärlden har ögonen på Syrien. Häromdagen uppgav brittiska Sunday Times att israeliska kommandosoldater placerat kameror gömda i låtsassten på en liten kobbe utanför den ryska förtöjningsplatsen i Tartous för att följa fartygsrörelser. Israel har i varje fall ökat sin beredskap på Golanhöjden och besvarat eld från syriskt område. Samtidigt har landet också enligt FN fördubblat antalet kränkningar av libanesiskt luftrum under det första kvartalet i år. Uppgifter finns om att israeliskt flyg ska ha utfört förövningsräder mot Bekaadalen, där Hizbollah har sitt starkaste fäste.

Antalet utvecklingsmöjligheter är stora när det gäller Syrien. Till del avgörs dessa av hur det går med förhandlingarna mellan Iran och det så kallade 5+1 (säkerhetsrådets stater + Tyskland) som pågår i veckan i Kazakhstan. Rimligen försöker väst styra pressen på Assad i Syrien så gott det går för att uppnå förhandlingsfördelar mot Iran. Iran är hårt pressat av hög inflation till följd av sanktionerna, men likväl beslutsamt att fullfölja sin satsning på sitt atomprogram. Om det inte blir en uppgörelse i veckan, och utsikterna är mycket små, så finns det inga förutsättningar för en uppgörelse kring Syrien heller.

Så rullar konflikten i Syrien på, nu på sitt tredje år. Min bedömning är att minst 100 000 mist livet, eftersom de siffror vi ser inte innefattar regimsidan. Minst en miljon syrier har nu flytt landet och ett par miljoner är internflyktingar. Detta är det extrema formen för termen ”social oro”. Omvärlden måste hitta en formel för att tidigare finna politiska lösningar som samtidigt stänger ute extremerna innan de skaffa sig inflytande. Om islamistiska fanatiker skulle ta över styret i hela eller delar av Syrien, så skulle vi indirekt ha hjälpt dessa till makten genom att ansluta oss moraliskt till ultimativa förbehåll för förhandlingar – ”Assad måste gå”.

Nu bedömer jag fortfarande att det inte finns någon jordmån för radikala islamister i det långa loppet. Och detta är som sagt bara en möjlig utveckling av den svårbedömda konflikten. Bara sedan det här inlägget före jul så har läget förvärrats när det gäller antalet drabbade människor. Just tell me where this will end.