I början (maj 2011) av det som nu är ett regionalt ombudskrig i Syrien, så hotade Assads kusin och mångmiljardären Rami Makhlouf att Israels stabilitet skulle gå förlorad, om Syrien hotades av upplösning.

Nedanstående är ett försök att analysera ur Assads perspektiv, vilket/vilka grannländer hans styrkor hypotetiskt skulle kunna ge sig på med konventionella styrkor, främst artilleri. Insatser med konventionella vapen kommer sannolikt att föregås av mer okonventionella metoder som subversion, sabotage och attentat under en obestämd tidsperiod. Det har redan varit bombattentat i Turkiet och Libanon, varav några där Syrien pekats ut.

Men om den syriska regimen skulle bestämma sig för att utvidga kriget i regionen på allvar saknas inte möjligheter, vilket jag alltså tittar närmare på här. Irak har jag inte gått igenom, eftersom landet indirekt är på regimens sida. Jag försöker också hitta någon vinkel som kan vara intressant att reflektera kring ur ett svenskt perspektiv.

Turkiet

Ur diplomatisk synpunkt är en attack mot Turkiet ingen höjdare, eftersom landet är ett NATO-land. Redan nu finns luftvärnssystem på plats från Tyskland och Nederländerna för att skydda mot robotanfall. Med alliansens musketördevis – en för alla, alla för en kan – skulle Turkiet få en stark politisk uppbackning.

Men även utan NATO står sig Turkiet starkt militärt. Det är en efter alla förhållanden en respektingivande och stridserfaren krigsmakt som skulle vålla Assad en hel del bekymmer. Om turkiska styrkor skulle rulla in i norra Syrien som svar på ett angrepp skulle möjligen Iran kunna hota östra Turkiet militärt i ett parallellt skeende, men det är inte troligt att Assad kan göra den kalkylen så osäker.

Turkiet var förut en betydelsefull handelspartner för Syrien, men handeln är en rännil idag, vilket innebär att Syrien inte har mycket att förlora. Däremot skulle den mycket större turkiska ekonomin tala för Turkiet över tiden vid en kraftmätning. Den största ekonomiska vinkeln skulle vara om Syrien hade kraft att påverka sjöfarten genom Bosporen för att internationalisera konflikten det vill säga bland annat Rysslands handel.

Det område som erbjuder den största möjligheten för Assad vid ett anfall är de inrikespolitiska förhållandena och den sociala oro som finns under ytan i Turkiet. Hypotetiskt skulle Assad kunna erbjuda kurderna ett eget land i norra Syrien mot stöd i en konflikt. Bilden av Erdogans Syrienpolitik i Turkiet är att den är minst sagt oskicklig, och ett anfall skulle kunna utlösa en svårbedömd dynamik. Där finns också friktionen mellan delar av det militära etablissemanget och Erdogan som osäkert kort, men med den nationalism som kemalisterna har så är det svårt att tänka sig att inte nästan alla skulle komma till värn för den turkiska nationen.

Intressant för Sverige

NATO-frågan har två vinklar för svensk del. Dels har Turkiet redan anammat anmnärkningen nyligen från Finlands president. Ett NATO-medlemskap är ingen ersättning för ett starkt försvar. Det har att göra med nästa led. Det är inte allom givet att NATO-länderna kommer till ditt försvar i praktiken.

Bedömning

Turkiet är ett av de sämre handlingsalternativen för Assad. Det är för starkt miliärt och ekonomiskt relativt Syrien med ganska stor politisk uppbackning (NATO). Om ett anfall skulle ske trots allt, så är det en mycket farlig utveckling.

Jordanien

Jordanien är inte med i någon allians, men har ändå en hygglig politisk uppbackning i omvärlden, framförallt från Gulfstaterna, Storbritannien och USA. Vid ett angrepp på Jordanien kan vi också förvänta oss att landet skulle få underrättelser från Israel.

Militärt är Jordanien av högre kvalitet än Syrien, men mindre. Det starkaste kortet är dess underrättelsetjänst som är internationellt respekterad. Markstridskrafterna är förhållandevis mekaniserade och kan organisera en stor armékår. Luftstridskrafterna har mer flyg än Sverige och är i nuvarande läge starkare än Syriens, luftvärnssidan undantaget. Just luftvärn och artilleri är Assads starka kort, vilket talar för en defensiv hållning med bekämpning mot mål på långa avstånd i händelse av konflikt.

Jordaniens ekonomi var före kriget startade i Syrien ungefär hälften så stor. Rimligen har avståndet krympt ordentligt. Jordaniens näringsliv är tjänstebaserad och industrin står för 20 % av BNP. Ingen avgörande faktor således.

Den inrikespolitiska situationen är den som gynnar Assad mest, enligt min bedömning. Dels har Jordanien tagit emot drygt en halv miljon flyktingar från Syrien, vilket är en enorm tyngd på det jordanska samhället som har en ganska stor arbetslöshet. Där finns också en stor spänning som förenklat kan beskrivas mellan beduiner och palestinier som religiösa extremister försöker att utnyttja.

Intressant för Sverige

Jordanien avsätter en skyhög andel av sin BNP till försvaret, men i reda pengar inte mer än mellan 20-25 % av Sverige. Ändå kan landet hålla sig med ett jämförbart flygvapen och en mycket starkare armé (attackhelikoptrar, raketartilleri och 8-10 brigader).

Bedömning

Jordanien är ett av de mer möjliga alternativen att angripa. För att Jordanien med allierade ska kunna slå tillbaka krävs markanfall genom gränsområden överfyllda med flyktingläger, vilket komplicerar rörelser med stora manöverförband och logistiken. Även om det naturligtvis är farligt, så är det ett av de mindre farliga alternativen.

Israel

Israel bjuder på det tuffaste motståndet politiskt, men också den största möjligheten potentiellt. Assad måste räkna med att Israel får en 100 % uppbackning av USA, om han anfaller landet, liksom exempelvis Storbritannien och Tyskland. Potentialen ligger i att han kan få med sig ”den arabiska gatan” som den som vågade utmana Israel. Kalkylen kan se olika ut, beroende på från vilken vinkel man betraktar det. Till syveende och sist bedömer jag att regimen inte skulle få till en rörelse som gynnar den särskilt, men perceptionen kan vara annorlunda i ett palats i Damaskus. Det beror bland annat på vad det finns för avtal med Iran och vad dess regim är beredd att utgöra för att utvidga kriget.

Militärt sett är Israel mycket farligt för Syrien. Landet har förmåga att på egen hand degradera stora tillgångar för regimen som robotsystem och flygbaser. Psykologiskt har den syriska krigsmakten ett klart underläge, eftersom den upprepade gånger har blivit förödmjukad av IDF. Den enda militära svagheten Israel har, och den är inte liten, är landets lilla djup geografiskt. Det innebär att ett anfall på Israel med robotar och artilleri med fördel borde kompletteras med anfall från Libanon av Hizbollahs vältränade lätta infanteri.

Ekonomiskt är Israel helt överlägset. Med skadorna på den syriska ekonomin är dess ekonomi kring en tiondel av den israeliska, som å andra sidan har mycket att förlora vid ett krig, ett förhållande som också gäller världen i stort.

Assad har heller inget att hämta när det gäller möjligheterna att utnyttja de spänningar som finns i det israeliska samhället. Han måste utgå från att staten Israel skulle uppleva ett extensiellt hot, vilket skulle innebära en fullständig uppslutning kring regeringen och IDF.

Intressant för Sverige

Israel är regionens starkaste militära aktör, trots att landet tillämpar värnplikt – låt vara väldigt lång.

Bedömning

Assad må ha mycket anti-israelisk retorik, men i praktiken vet regimen att den är underlägsen. Det gör att det i det kortare perspektivet är den minst troliga utvecklingen. Skulle det trots allt ske, så är det samtidigt den farligaste utvecklingen.

Libanon

Libanon har en utrikespolitisk situation som i mångt och mycket påminner om Jordaniens med två skillnader. Det är Frankrike istället för Storbritannien som är den forna kolonialmakten, men framförallt har Syrien ett stort inflytande på Libanons situation på grund av den syriska ockupationen av landet mellan 1976 – 2005.

Den libanesiska krigsmakten har inget att sätta emot den syriska. I praktiken består den av en lätt mekaniserad armékår som i och för sig har spelat en imponerande sammanhållande roll i landet efter kriget 2006.

Den syriska ekonomin är något större än den libanesiska, som numera mest är tjänstebaserad. I synnerhet banksystemet är känsligt för instabilitet, vilket antagligen skulle innebära en stor kapitalflykt om regimen utvidgar kriget till Libanon.

Den inrikespolitika situationen gynnar Assad generellt. I Libanon kan den syriska regimen få starkt politiskt stöd i form av Hizbollah och några mindre partier. För närvarande regeras landet av något som liknar en halv samlingsregering under den respekterade Tammam Salam, men allmänna val är uppskjutna från i somras till november 2014. Den libanesiska ekonomin sviktar också under det otroliga flyktingtryck som finns från Syrien. Hittills har landet tagit emot över 700 000 flyktingar, vilket också späder på sociala spänningar. Det politiska systemet i Libanon har hittills stått emot påfrestningarna som kriget i Syrien inneburit, men för varje dag som går ökar risken att landet blir indraget och det skulle i så fall innebära ett nytt inbördeskrig i landet.

Intressant för Sverige

Krigshandlingar i Libanon skulle sannolikt utlösa en ny flyktingvåg likt 2006, vilket skulle kunna innebära en repris för utrikesförvaltningen.

Bedömning

Trogna läsare av F&S vet att jag hela tiden har varnat för spridning till Libanon som den troligaste utvecklingen när det gäller grannländerna. Det har blossat upp gatustrider, främst i Tripoli och det har varit både bilbomber i staden och raketbeskjutningar mot Hizbollahs fäste i Beirut. De libanesiska politikerna har trots det lyckats hålla nere våldet i landet, vilket är mycket imponerande och värt respekt. Trots detta, anser jag fortfarande att det dessvärre är den troligaste riktningen för att utvidga kriget.

Cypern

Det har spekulerats i brittiska tidningar om ett syriskt anfall på Cypern, så därför kan det vara intressant att titta på det. Egentligen är de brittiska baserna på ön som avses. Dessa är brittiskt territorium och etablerades i ett avtal när Cypern blev självständigt från Storbritannien 1960. I teorin kan man dock tänka sig att regimen försöker straffa Cypern för det avtalet genom beskjutning av cypriotiska mål – grekcypriotiska för få pluspoäng hos Turkiet? I så fall skulle EU:s solidaritetsklasul aktualiseras via landets medlemsskap i unionen. Nominellt sett en mycket stark politisk uppbackning. Skulle EU tveka vid en sådan utveckling, skulle en annan aktör kunna träda in – Ryssland. Landet har kontanter, har visat intresse för Cypern under den ekonomiska krisen i EU-länderna och är nära sammanbunden med Syrien. Den ryske presidenten skulle alltså utan problem kunna medla vid ett sådant scenario.

Militärt har Cypern inget att sätta emot Syrien, om man undantar vad EU:s medlemsstater eventuellt skulle kunna ställa upp med. På ön finns däremot en riktig nagel i ögat på Assad och det är den stora avlyssningsstation som Storbritannien har på sitt ena basområde på östra sidan av ön. Syrien skulle exempelvis kunna kräva att Cypern stänger av sitt luftrum för trafik till denna eller till och med häva avtalet med Storbritannien. En annan militär fördel är Sun Tzu’s axiom att slå mot fiendens planer. Även om det finns förberedda planer lokalt, skulle ett angrepp på Cypern komma som en fullständig överraskning för det internationella systemet.

Ekonomiskt är Cypern mycket svagare än Syrien och fortfarande befinner sig ekonomin i stor kris, vilket ökar den cypriotiska aptiten på att se sig om efter andra investerare, läs Ryssland och Kina.

Den cypriotiska inrikespolitiska situationen befinner sig i permanent spänning mellan turk- och grekcyprioter. Den ekonomiska krisen har försvårat levnadsvillkoren för den vanlige cyprioten. Det skulle kunna göra dem mottagliga för påtryckningar som underminerar förtroendet för EU och Turkiet, om regimen skulle sikta in sig på grekcyprioterna.

Intressant för Sverige

Ett effektuerande av EU:s solidaritetsklasul skulle vara en utmaning för den svenska säkerhetspolitiken. I synnerhet som Karin Enström i våras band Sverige hårt vid Lissabonfördraget. Det styrkebidrag som nu ingår i den brittiska stridsgruppen i beredskap är perfekt komponerad för ett sådant uppdrag med en luftvärnradarenhet, en artilleriradargrupp och en CBRN-enhet. En otäck, pikant del i sammanhanget vore att vi på så sätt skulle kunna hamna i krig med Syrien, det räcker ju med att dess president deklarerar detta. Det går ju då inte säga att det inte gillas eller att vi inte vill vara med.

Bedömning

Det låter helt apart från början att tänka sig ett syriskt långdistansangrepp mot Cypern. Det är väldigt svårt att sortera in i bedömningen, men det finns faktorer som är attraktiva ur Assads perspektiv. Den viktigaste faktorn är hur regimen bedömer EU:s sammanhållning. Det spelar ingen roll hur stark den är i praktiken – det får vi reda på efteråt – utan hur den syriska ledningen föreställer sig den.

Summa summarum

Sammantaget bedömer jag spridningsriskerna i fallande ordning så här (högst först):

1. Libanon
2. Jordanien
3. Cypern (Dark Horse)
4. Turkiet
5. Israel

Farligheten är däremot inverterad i stort – det vill säga angrepp på Israel farligast för världsfreden (Cypern svårt att sortera in). Den enda trösten är att om konflikten börjar sprida sig, desto större blir pressen på de permanenta staterna i säkerhetsrådet att komma överens. Det har vi sett förut, i synnerhet 1956, 1967 och 1973. Omvärldens oförmåga att försöka få slut på kriget istället för att få igenom sina geopolitiska intressen har hittills inneburit en gradvis eskalering efter hand som aktörerna har höjt insatserna samtidigt som såren i Syrien vidgats. Kommer det att innebära att den obehagliga klyschan infrias:

It has to get worse before it gets better?

……………..

Aftonbladet
DN

Mer av samma författare