Utvecklingen kring konflikten i Syrien går nu snabbare och snabbare inför det annonserade mötet på rysk-amerikanskt initiativ. Tyvärr är utsikterna mörkdystra, även om vi försöker leta efter den lilla strimman av hopp som finns. Häng med på en rekapitulation av vad som hänt sedan det senaste inlägget.

– Assads styrkor har tagit tillbaka initiativet och pressar med understöd av Hizbollah tillbaka rebellenheter kring Homs. I synnerhet sker hårda strider i staden Qusayr mellan Homs och den libanesiska gränsen. Iran har annonserat ett stort lån till Syrien med fördelaktiga villkor för regimen. Tehran har inte råd att förlora sitt inflytande i Syrien.

– Hizbollah har med buller och bång gått in öppet i konflikten. Generalsekreteraren Hassan Nasrallah annonserade storstilat att det handlade om ”Motståndet”, det vill säga kampen mot Israel. Frankrike uppskattar att organisationen satt in 3-4000 soldater i striderna. Dagen efter sköt någon (sunnitisk?) gruppering en raket mot Hizbollahs fäste i Beirut.

– Rebellerna träter inför öppen ridå. Vid mötet i Istanbul under helgen fångade TV-kamerorna in flera pikanta scener med vredgade eller frusterade deltagare. Framförallt verkar deltagarna ha svårt att fördela delegater i det som nu heter Syriska rådet. Som lök på laxen kom därefter en kommuniké från de största enheterna på marken i Syrien som i ett gemensamt uttalande under den nya benämningen Revolutionära rörelsen tog ett generellt avstånd från exilpolitikerna i Syriska rådet.

Omvärldens stöd har minskat över tid. Från början deltog 80 länder i möten som Syriens vänner. Vid det senaste mötet för snart ett par veckor sedan deltog elva länder. Och det är klart, med rebelledare som äter organ från en stupad syrisk soldats kropp, så får den egna marknadsavdelningen ett problem. Rebellernas Abu Graihb?

Det har inte hindrat den republikanske senatorn John McCain att besöka chefen för Free Syrian Army (FSA), brigadgeneral Idriss inne i Syrien. En viktig signal om amerikanskt stöd för den delen av rebellrörelsen, men frågan är om det får något reellt resultat på skeendet.

– EU avslutade i fredags sitt vapenembargo efter hård debatt. Bland annat Sverige, Finland och Österrike orkade inte hålla emot Storbritannien och Frankrike. Resultatet blev en märklig kompromiss, där EU ska avvakta en rapportering i augusti samtidigt som det inte längre finns ett embargo. Syrien behöver färre vapen, inte fler.

– Den ryska sidan, som ju har enklare att fatta beslut än EU, har förstås inga problem att leverera vapen. Washington Post publicerade häromdagen en syrisk begäran till Ryssland om obegränsade leverenser under obegränsad tid. Det handlar framförallt om eldhandvapen och ammunition. När det gäller frågan om det mycket avancerade luftvärnssystemet S-300, så flyger det påståenden fram och tillbaka. Ryssland har för första gången nämnt systemet vid namn och Assad sa i kväll i Hizbollahs TV att han redan har (edit: delar av) systemet. Israeliska företrädare har gjort helt klart att landet kommer se till att Syrien inte ska kunna använda systemet. I klartext innebär det flyganfall, vilket Assad personligen har förklarat att Syrien omedelbart kommer att svara med attacker på Israel.

– I skymundan händer det också saker i Jordanien. Landet står snart värd för den stora övningen Eager Lion med deltagare från 18 länder. Jordanien har också begärt skydd av Patriotsystem samtidigt som det blir fler och fler strider i södra delen av landet mellan regimens styrkor och egna, sunnitiska rebeller som vill störta det jordanska politiska systemet – möjligen med undantag av kungafamiljen.

– I Libanon dödades cirka 20 personer i gatustrider i Tripoli under förra veckan mellan pro- och anti-Assad-anhängare. Tre libanesiska soldater dödades av okända vid en vägspärr samma dygn som raketbeskjutningen av Beirut. Hizollah har dessutom hunnit med att ”utvisa” Hamas från Libanon, medan det amerikanska utrikesdepartementet kräver att Hizbollah drar sig tillbaka till Libanon. Detta gör också rebellerna som förklarat att de inte kommer till Genevé om Hizbollah är kvar i Syrien.

…….

Vad innebär då allt detta? Min slusats av det politiska läget är att det inte kommer att bli något vapenstillestånd eller ens eld-upphör. Det enda som förenar Ryssland och USA är ett intresse att inte låta sunnitiska extremister komma till makten i Syrien och få kontrollen över väldiga arsenaler. I övrigt ser det mörkt ut, främst beroende på lokala och regionala faktorer.

Det är framförallt läget på marken som visar att det har varit ganska oförändrat i två år. Rebellerna behärskar endast en av 19 provinshuvudstäder. Det innebär att Assad sitter säkert ännu ett tag. Han meddelade i kväll att han kommer att åka till Genevé som Syriens representant och att konferensen i princip är en positiv händelse. Eftersom rebellerna och omvärlden hittills haft förbehållet att Assad ska lämna makten, så är hans närvaro ett rött skynke för framförallt rebellerna.

Samtidigt skulle tomma rebellstolar vid konferensen innebära stora problem för framtoningen och möjligheten att komma framåt. Å andra sidan är risken överhängande att deltagande rebellrepresententer inte har något starkt mandat, vilket Assad kommer att exploatera hänsynslöst.

Jag landar alltså i att konferensen inte kommer leda till något genombrott, snarare tvärtom. Det gör att den yttre manövern ökar i betydelse. Att Syrien är i akut behov av omfattande humanitär hjälp är glasklart, och helst skulle ju de flesta önska sig en intervention baserat på Responsibilty to Protect (R2P). Men alla möjliga militära interventioner från väst stupar på kombinationen av tre faktorer.

1. Det kommer inte bli något mandat från FN:s Säkerhetsråd, alldeles oavsett hur liten den eventuella interventionen skulle vara.
2. Assads militära dispositioner och grundläggande styrka skulle innebära ett motstånd mot interventionsstyrkor, främst från luftvärns- och artilleriförband. Dessutom finns den nya ryska Medelhavseskadern som en fleet-in-being utanför Syrien med tre ytstridsfartyg och fem amfibiestridsfartyg plus eventuella ubåtar.
3. En allmän krigströtthet efter Afghanistan och Irak. Denna förstärkt med faktorerna ovan skulle ytterligare minska aptiten för att ta politiska och militära risker.

Nej, ställ in er på en sommar med ytterligare elände och ökad risk för en ytterligare utvidgning av kriget. Som det heter i det arabiska ordspråket:

”Två svärd passar inte i en slida”