Det har varit ett omtumlande dygn för den som är intresserad av svensk försvars- och säkerhetspolitik. Kd:s partiledare Göran Hägglund talade igår i Almedalen om budgetförstärkningar samt NATO-utredning, medan ÖB svarade ”absolut” på frågan om Sverige kan försvaras idag.
Det blir ett stort fotbollsmål att täcka för den enda bataljonsstridsgruppen med hög beredskap vi har (Se p. 3 Stridskrafternas utveckling i regeringens regleringsbrev för 2013).
Tidigare var svaret en vecka 2019, om pengar finns tillhanda. Det är ju dessa beslut vi fattat i en annan tid, med varnande röster från början om en underfinansiering. Detta också utan höjd för den förändrade osäkerheten i närområdet som Försvarsberedningen lyfte fram nyligen. Sanningen om den svenska försvarsförmågan ligger väl någonstans emellan den som ”skön-” respektive ”svartmålare” har. Till och med riktningen på förmågan är vi debattdeltagare oense om. Jag menar att den är svagt utför sedan lång tid tillbaka.
I morse fick vi så lite utsida perspektiv när akademikollegan Lars Wedin i månadskrönikan tog upp svensk (militär) svaghet som hot mot stabiliteten i närområdet med hänvisning till bland annat den franska vitboken, där man diskuterar konsekvenserna av begreppet svaghet generellt för Frankrike. Med svaghet menas här förmågan att bevara sina väpnade institutioner och att försvara sin suveränitet. Utan politisk vilja är ingenting möjligt, avslutar Kommendören Wedin.
I SvD kom också en artikel om det brittiska perspektivet på svensk politik. Det är det ansedda institutet RUSI som avdelat en person att studera den svenska politiken under två månaders tid. Det verkar inte vara några smickrande omdömen i rapporten som kommer i tidskriften Newsbrief. Rapportförfattaren Matthew Willis skriver/säger, enligt SvD:
”Hela Sveriges försvarsstruktur riskerar att skära ihop” och ”ingen vet hur den svenska regeringen egentligen tänker”.
Precis som försvarsanalytikern vid FOI och akademiledamoten Niklas Granholm konstaterar i artikeln, så är det ytterst omvärlden som värderar vårt försvar.
Nu är inte RUSI heller vad som helst, utan har en nästan tvåhundraårig historia sen initieringen av hertigen av Wellington. Banden till den brittiska staten har alltid varit starkt, och alla av betydelse i landets försvars- och säkerhetsetablissemang deltar i RUSI:s olika föredrag och diskussioner. Så skriver exempelvis den brittiske premiärministern David Cameron på dess hemsida:
”For nearly two-hundred years, the Royal United Services Institute has driven the global debate on defence and security issues and it is now the pre-eminent forum for the innovative critical thinking that is so essential for the policy-makers of today and tomorrow.”
För Storbritannien, som håller på att omorientera framförallt sin Arktispolitik för att öka sitt inflytande i den resursrika regionen, är Sverige en viktig samarbetspartner. Våra länder har utomordentliga relationer med lång varaktighet. Storbritannien vill, precis som de flesta, att andra tar en så stor bit av bördan som möjligt. Vi är likadana. Storbritannien är dessutom själva under en plågsam omställning av sitt försvar, där flera komponenter inte går i takt. Så är exempelvis flottan utan hangarfartyg, men med flygplan för dessa. Det är inte särskilt svårt att författa kritiska rapporter om de europeiska staternas orealistiska föresatser inom försvarsområdet.
Men till syveende och sist är det inte bara osäkerheten i närområdet som synes ökat, utan även närområdets osäkerhet om den svenska politiken. Därför kommer trycket både inom och utom Sverige att öka mot den sittande regeringen. En del synpunkter kommer att vara relevanta, andra mera av enbart egoistiska skäl. Detta blandas sedan med en inrikespolitisk reality-check innan det kommer ut något resultat. Bli därför inte förvånade om ni ser rubriken i The Times i höst: Sweden – becoming a failed state in security-policies?
Med EN bataljonsstridsgrupp (eventuellt), Gotland försvarat av ett i och för sig kompetent och besjälat Hemvärn och ett flygvapen som kan starta ibland, total avsaknad av ett kustförsvar och en flotta med stor besättningsbrist, så är Sverige redan ”a failed state” ur säkerhetspolitisk synvinkel. Vilket är vad RUSI säger på ett mera diplomatiskt språk.
Svensk försvarsförmåga är helt otillräcklig. En förmåga som inte tränas överhuvudtaget är gemensamma operationer. All modern internationell forskning visar entydigt att ska man kunna föra framgångsrik strid måste olika vapensystem kunna samverka. Sjöstridskrafter och flygstridskrafter är ett vinnande koncept för strid till sjöss om man samövat ordentligt. Det görs inte längre. Samövning mellan armé stridskrafter och flygstridskrafter är också ett vinnande koncept när flygstridskrafter kan anfalla mål på marken invisade av välutbildade arme´förband. Det görs inte längre.