Många bedömare har börjat inse att vi måste göra stora förändringar i den säkerhetspolitik som vi officiellt förde under det kalla kriget och som fortfarande trasslar till vår tankevärld. Möjligen finns fortfarande ett visst motstånd mot att ifrågasätta vad som gjordes under det kalla kriget. Tre viktiga personer har varit vägledande och alla tre har blivit något av nationalhjältar eller idoler. Jag tänker då på Tage Erlander, Dag Hammarskjöld och Olof Palme. Alla tre agerade genomtänkt och klokt för Sveriges säkerhet. Trots detta ändrade Socialdemokraterna sin officiella neutralitetspolitiska inställning och delar regeringens ambitioner att ansluta Sverige till Nato.
Inledande samarbete med Storbritannien
Efter Andra världskrigets slut drog sig amerikanerna snabbt hem och lämnade det sönderbombade Europa åt européerna att själva ta hand om samtidigt som det pågick en mer eller mindre dold kommunistisk offensiv på flera håll. En som stördes av detta var den nytillträdde svenska statsministern Tage Erlander och hans oro för Europas framtid delades av Clement Attlee, som 1945 vann en jordskredsseger i de brittiska valen. Här fanns en partikamrat, som Erlander ansåg sig kunna samarbeta med om vår säkerhetspolitiska situation.
Redan vid krigsslutet hade vi inlett ett marint samarbete med britterna, som ledde efterkrigs-minsvepningarna i såväl Östersjön som i Västerhavet. Britterna var då en ”Östersjömakt”, eftersom Schleswig-Holstein ingick i deras ockupationszon. De överläggningar som sedan skedde mellan marinerna resulterade inte bara i att svenska marinen fick tillgång till modern och utprövad materiel, utan också i att Östersjön delades i två delar, ungefär vid latituden genom Liepaja, där britterna skulle svara för försvaret söder om linjen och Sverige norr därom i händelse av ett sovjetiskt angrepp västerut. Förbindelserna med britterna innebar kanske främst, att vi kunde skaffa oss ett starkt luftförsvar med kvalificerade brittiska jaktflygplan. Den brittiska utgångspunkten för detta samarbete var strategiskt och innebar att baserna på de brittiska öarna nu kunde försvaras mot möjliga sovjetiska flygangrepp av det svenska flygvapnet och, om något allvarligt skulle hända, kunde RAF flyga an mot mål i Sovjetunionen över södra Sverige och med stöd av svensk jakt.
Den kommunistiskt ledda oron fortsatte i det sönderslagna Europa och den amerikanska politiken gentemot kontinenten ändrades därför i mars 1947, då president Truman lanserade Trumandoktrinen och Marshallhjälpen skulle få de krigsskadade länderna på fötter och därmed skulle det kommunistiska hotet motarbetas aktivt. I de inledande förhandlingarna om hjälpprogrammet deltog även en svensk delegation som leddes av Dag Hammarskjöld. Han hade också en framträdande plats vid de följande OEEC-förhandlingarna och betraktades av omgivningen som klart västvänlig och hans insats gav Sverige ekonomiska fördelar. Trots att Marshallhjälpen främst skulle stödja krigsskadade länder mot en hotande kommunistisk utveckling, så fick även Sverige ett bra ekonomiskt tillskott och vår oskadade industri fick betydande beställningar utifrån; något som skapade en ekonomisk utveckling i landet och som i förlängningen bidrog till att välfärdsstaten kunde etableras.
Britterna, som samtidigt var upptagna av att avveckla sitt imperium, hade tidigt försökt att bygga upp försvarsallianser mot Sovjetunionen i Europa. Inledningsvis skapades den Västeuropeiska unionen, WEU, där avsikten var även att en motsvarande nordlig union med Storbritannien, Sverige, Danmark och Norge skulle tillkomma, vilket ibland uppfattas som en del av de nordiska försvarsförhandlingarna, som hade inletts före Berlinkrisen 1948. Sverige hade byggt upp sitt försvar enligt fattade försvarsbeslut och hade nu troligen skaffat sig en förmåga att själv avvärja ett eventuellt sovjetiskt angrepp, särskilt som vi kunde påräkna brittiskt stöd, framför allt med bombflyg mot mål i Sovjetunionen och med mineringar i södra Östersjön. Erlander, som själv personligen hållit i våra hemliga politiska kontakter västerut, hamnade nu i ett besvärligt läge. 1949 bildades Nato och svenskarna ställde sig då av hänsyn till Finland utanför, som fortfarande delvis behärskades av ockupationsmakten Sovjetunionen. Nu föll den dolda alliansen med Storbritannien, men kvar från försvarsförhandlingarna fanns dock ett särskilt regeringsbeslut 1950 om att marinen tillsammans med danska marinen skulle planera och förbereda för en minspärrning av Östersjöutloppen. Att det därför årligen genomfördes hemliga möten mellan vissa nordiska högre chefer, ”taktiska diskussioner” kallades det, förblev dock hemligt.
Efter kommunalvalen 1950 ansåg sig Erlander behöva någon, som kunde hjälpa honom med de hemliga västkontakterna. Dag Hammarskjöld fick därför säte i regeringen som konsultativt statsråd och utlovades att få tillträda som landshövding i Uppsala när befattningen skulle bli ledig 1953! Samordningen med britterna kunde man till nöds försöka bygga vidare på och vid den brittiske flygministern, Hendersons, besök i Sverige i januari 1951 sammanträffade Erlander och försvarsminister Vought med honom och uttalade tydligt, att deras bedömning var att i en eventuell öst-västlig konflikt, skulle Sverige tämligen omgående bli indraget.
Vought överlämnade därför en förteckning över hela den svenska krigsmaktens omfattning till britterna, så de skulle kunna fundera på vad som kunde göras för att samordna försvaret mot ett möjligt sovjetiskt angrepp, men kontakterna komplicerades, eller snarare klipptes, efter tory-segern i valen 1951, vilket komplicerade samordningen. Britternas bedömning av den svenska krigsorganisationens utformning och förmåga överlämnades på sommaren 1951 i stället vid ett örlogsbesök i Stockholm, men inte den politiska vägen utan direkt till de högsta svenska cheferna: ÖB, C Fst, CM och CFV, som fick veta, att britterna bl a ansåg att den svenska militära underhållstjänsten var besvärande underdimensionerad. Om läsare saknar arméchefen, så fungerade C Fst som operativ chef för armén på den tiden.
Sverige blir dold Nato-medlem
Västsamarbetet måste nu söka sig nya vägar och redan i april 1952 träffade Erlander den amerikanska presidenten Truman vid ett besök i Vita huset. Att den svenske ambassadören, Erik Boheman, hade deltagit i förberedelserna tillsammans med sin ungdomsvän, Dean Acheson, nu utrikesminister i USA, är helt uppenbart, men troligen planerades mötet också hemifrån av Dag Hammarskjöld. Men för den svenska allmänheten uppgavs det att Erlander skulle resa till USA för att träffa sina utvandrade släktingar! Resultatet av mötet blev, förutom tämligen omfattande svensk import av moderna lednings- och sambandssystem, att USA erkände Sverige som en hemlig Nato-medlem, men vad överenskommelsen verkligen omfattade vet vi kanske bättre idag, då det öppet meddelats att motsvarande överenskommelse ingicks i december i år! Erlanders uppfattning 1952 var, att om det skulle utbryta ett öst-västligt krig, så skulle Sverige öppet gå med i Nato inom några timmar eller något dygn, om man ska tro anteckningarna i hans dagbok!
Nu hettade det också till ordentligt i vårt eget närområde. Ryssarna var mycket irriterade över de amerikanska signalspaningsflygningarna över Östersjön och sköt i februari 1952 ner ett andra amerikanska spaningsflygplan öster om Gotland, vilket medförde att Truman förbjöd flera sådana flygningar. Nu fick alltså svenskarna överta uppgiften i stället och redan i juni inträffade det som i svensk tradition kallas för Catalina-affären, men det var ju egentligen den nerskjutna DC-3:an som var den betydelsefulla, eftersom det var där den amerikanska utrustningen fanns placerad! Att det fanns en koppling till USA var tämligen självklart för sovjetiska bedömare och särskilt som man också fått reda på sammanhanget av den svenske flygattachén i Washington, Stig Wennerström! För Sovjet var det nu alldeles klart att Sverige hade en koppling till västs militära samarbete, vilket knappast ens berördes i svenska media! Och svenskarna, och särskilt utrikesminister Östen Undén, som var mera neutralitetsinriktad och därmed också UD, hölls fortfarande utanför! Samtidigt är det intressant att notera, att inte ens nedskjutningen av två svenska militära flygplan förorsakade mer än diplomatiska protester, man kan ju jämföra med dagens ganska uppskruvade tankar! Inte heller ändrades egentligen något i den svenska militära planläggningen, som byggde på 1948 års försvarsbeslut, även om vissa anpassningar till bedömda inledande strategiska behov började ske.
De skandinaviska försvarsförhandlingarna hade redan brutit samman, men den av regeringen godkända gemensamma dansk-svenska mineringsplanläggning avseende Öresund gällde fortfarande. Ganska snart efter det att den västtyska Bundesmarine hade bildats 1956, uppmärksammades att deras egna hamn- och underhållsmöjligheter i Kielbukten i händelse av krig ganska snart kunde bekämpas och därför planerades särskilda ankarplatser för deras fartygsförband i Blekinges och i Östergötlands skärgårdar. På flygsidan planerade Sverige att bistå Natos strategiska, och nu kärnvapenbärande, flyg inför eventuella insatser mot Moskva och Leningrad och ledningen samlades till del ombord på den avrustade kryssaren Gotland, som från 1958 var förlagd till Nya Varvet i Göteborg och där det byggdes sambandsmöjligheter västerut. Det svenska försvarets ledning fick också ett komplement med två särskilt uttagna men hemliga samverkansgrupper; en i London och en i Washington, vardera under en försvarsgrenschefs befäl. Gruppens medlemmar var för säkerhets skull krigsplacerade i ”reserven” för att inget skulle läcka ut!
Kärnvapenfrågan
Inför den fortsatta uppbyggnaden av vårt försvar inleddes under 1950-talet förberedelser för en svensk kärnvapenanskaffning. Framtagningen skulle samordnas av en ny myndighet, Försvarets forskningsanstalt, FOA, och omfattade i stort sett allt från gruvbrytning till framtagning av kärnladdningar. När en intern opposition mot projektet vann terräng inom det socialdemokratiska partiet, fick Erlanders nye medarbetare, Olof Palme, uppdraget att ena partiet och resultatet blev att produktionen av de kärnvapen som var en del av försvarsbeslutet 1958, senarelades tills vidare. Och så har det förblivit! Sverige tappade med detta sin egna avvärjande förmåga mot ett eventuellt sovjetiskt angrepp. Vid Erlanders besök 1961 hos den nye presidenten i Washington, Kennedy, utlovades, å andra sidan, att Sverige som alla Nato-medlemsstater skulle ligga under det amerikanska kärnvapenparaplyet, som tack för att Sverige inte hade bidragit till kärnvapenspridningen genom att tillverka egna atomvapen. Det var helt säkert inte något som Kennedy kom på just då, utan en del förhandlingar och framställningar hade nog även den här gången föregått Erlanders besök i Vita huset. I Sverige var det svårt att offentliggöra detta och det skedde därför lite undanskymt och först 1968, då Karl Frithiofson, statssekreterare i Försvarsdepartementet, presenterade i sin årsredovisning för KKrVA avd VI!
När vi sedan importerade ett planerings- och ekonomisystem, FPE, som egentligen var framtaget för att man skulle kunna göra avvägningar mellan olika strategiska uppgifter, visade det sig tydligen bli alltför svårt att hantera kärnvapenfrågorna, särskilt som Sovjetunionen i början av 1960-talet storsatsade just på sina kärnvapen. Det blev nu uppenbart, att vi inte skulle kunna möta ett sovjetiskt angrepp längre och planeringen inriktades då på en lite enklare angripare med hjälp av det som kallades för ”styrande angreppsfall” och där kärnvapnen hux flux hade försvunnit! Att sedan planeringssystemet inte heller passade så bra i ”den svenska modellen” kunde man ju enkelt lösa genom att även fortsättningsvis tilldela försvarsgrenarna ekonomiska resurser med hjälp av fasta procentsatser! Vi fjärmade oss alltså alltmer från verkligheten och den svenska kärnvapenbeväpningen, som varit en del i försvarsbeslutet, kompenserades inte för med en förstärkning av det konventionella försvaret. Vi fick helt enkelt lita på USA!
Fortsatta oklarheter
Nu inleddes en period av organisationsförändringar inom det svenska försvaret och en del av dessa verkar främst ha haft som syfte, att dölja att vi faktiskt var beroende av västmakterna. Sett i detta perspektiv var skapandet av Försvarets Materielverk, FMV, mest avsett för att vilseleda medborgarna i Sverige. På pappret skulle FMV vara en civil myndighet och man kunde då hävda, att det inte förekom några svenska militära kontakter med västvärlden. Men vem trodde att man lurade någon i Sovjet med detta?
Den högre regionala ledningen förändrades och även detta såg förstås bra ut på pappret, men hade sina uppenbara svagheter. Då försvann av sekretesskäl dessutom mycket av våra möjligheter att hålla dolda kontakter västerut. Exempelvis kunde ju MB S inte ansvara för det hemliga, nästan dagliga, utbytet av underrättelser med Nato, som sedan länge skedde genom BoMö, Malmö Marina Bevakningsområde, via danska kanaler. Det samarbetet skedde helt rutinmässigt och det var den danska underrättelsetjänsten, som reagerade snabbare än den svenska, då de sovjetiska missillastade handelsfartygen passerade in till Östersjön, då Kubakrisen avvecklades. Den danske underrättelse-chefen ringde mitt i natten sin statminister och orienterade om att krisen nu var under nedtrappning, varpå den danske statministern ringde sin kollega, Tage Erlander, i Stockholm och meddelade nyheten, men ingen av de två fick reda på att rapporten ursprungligen emanerade från en svensk rapportör! Också kontakterna som vi hade skapat med Nato via västtyska Bundeswehr gick ofta via det danska försvaret, då det direkta samarbetet med Västtyskland hade förbjudits efter sovjetiska påtryckningar i samband med Notkrisen 1961.
På västkusten ansåg MB V, att milots främsta uppgift var att fungera som ett bakre stöd för milo S, när Warszavapakten, WP, hade landstigit i Skåne. Möjligen kände man i Skövde inte ens till, att Marinkommando Väst, som nu underställdes MB V som örlogsbas, ÖrlB V, hade haft betydande uppgifter i våra ambitioner att hålla sjöfarten, med eller utan militära förstärkningar ombord, öppen västerut. Det gick så långt, att örlogsbaschefen avgick i protest, men det verkade man inte ens lägga märke till i Stockholm. När sedan kryssaren Gotland skulle utrangeras, uppstod ett problem för våra kontakter västerut också på flygsidan. Marinchefen, amiral Lindemalm, gjorde flera försök att förlägga en avrustad kryssare till Nya varvet, men fick vid en hemlig föredragning inte något godkännande för detta av försvarsministern. I stället rustades Göta Lejon, under förevändningen att man behövde utbilda nya krigsbesättningar till kryssarna, för det var ett argument i tiden! Men inte heller avrustningen av Göta Lejon fick genomföras i Göteborg och därmed föll också mycket av förutsättningarna bort för de hemliga västkontakterna på flygsidan. Å andra sidan hade nu de ubåtsburna kärnvapnen i stort sett tagit över bombflygets strategiska roll
Efter Värnpliktsutredningen 1960, VU60, skiftades också flottans insatsberedskap. Tidigare hade alla fartyg i ”första linjen” varit rustade, men nu skulle behovet av ”utbildningsplattformar” för värnpliktsutbildningen styra rustningsnivån i stället. Hela den f d Krigsmakten, nu Försvarsmakten, gick i stället in i FPE-systemet, vilket verkade vara viktigare än insatsberedskapen. Man ska då kanske notera, att den första mera onormala ubåtsincidenten faktiskt inträffade på Västkusten redan 1966 och att den skulle följas av ett flertal, dock på Östersjösidan! Att dessa i mycket hade att göra med kärnvapenbalansen mellan USA och Sovjetunionen var det inte så många som funderade över, för vi hade ju avfört frågor om kärnvapen i vår planering! Efter Helsingforsavtalet 1969 dröjde det bara till 1976 innan det fanns missilbärande Golf-ubåtar i Östersjön och 1981 gick S-363/U-137 som bekant på grund utanför Karlskrona – med kärnladdningar av något slag ombord! Allt var verkligen inte ”budgetubåtar”!
I oktober 1976 tillträdde en borgerlig regering i Sverige och den nye försvarsministern, Eric Krönmark, hade, som nästan alla andra borgerliga politiker, tydligen inte fått någon information om våra hemliga västförbindelser, när han tillträdde sin befattning. Det dröjde faktiskt en hel månad efter tillträdet innan han briefades om detta av Stig Synnergren, som avkrävde ministern absolut tystnad om hur verkligheten såg ut. Den inre socialdemokratiska försvarsgruppens styrning upphörde alltså inte alls, även om det nu var en borgerlig regering som styrde landet. Sven Anderssons demonstrativa hostattack, då det hänvisades till vår neutralitet vid presentationen av Ubåtsskyddskommissionens rapport så sent som 1983, var det inte så många som då noterade eller kommenterade!
Några avslutande synpunkter
Vi har alltså bedrivit det som vi kallar neutralitetspolitik, men att neutraliteten inte ens skulle upphöra i händelse av krig har inte varit självklart bland svenskarna. Det förekom till och med debattörer, som ansåg, att vi skulle vara neutrala även om vi blev angripna i ett öst-västligt krig. En mera sansad bedömare, som ”Mr. Neutralitetspolitik”, Sverker Åström, lämnade i vredesmod ett seminarium på Utrikespolitiska Institutet, när flera deltagare trodde sig veta, att fortsatt alliansfrihet skulle vara vår linje i händelse av ett stormaktskrig och det var därför han var så upprörd. Självklart skulle ett storkrig också drabba Sverige, som ju geografiskt bara var en del av WP nordvästra operationsriktning, TVD- NV, som det senare skulle kallas, och där det sovjetiska operationsmålet var att komma fram till Atlantkusten i Norge. Neutralitetspolitiken krävde alltså ett starkt försvar och med en tydlig betoning på skyddet av sjöfarten för att kunna förbindelserna öppna västerut, vilket flera ledande politiker, bland andra Per-Albin Hansson och Per Edvin Sköld, tydligt hade konstaterat redan vid krigsslutet 1945! Vårt medlemskap i EU och i Nato har ju inte minskat på detta – snarare ökat!
För ett par år sedan kunde ÖB via media orientera om att det svenska försvaret hade studerat ett krigsfall och det visade sig, att man ansåg sig kunna stå emot ett angrepp en vecka, ”enveckasförsvaret”, vilket väckte viss uppståndelse. Flera ganska oinvigda, men positiva, försvarsförespråkare krävde nu en förstärkning av försvaret, så att det skulle kunna försvara landet längre än bara en vecka, men att detta sannolikt skulle öka risken för kärnvapeninsatser var det inte så många som tänkte på eller ens uppfattade! Kanske var det mest förvånande ändå, att försvaret och många debattörer trodde sig förstå, att Sverige ensamt skulle kunna stå emot ett begränsat militärt angrepp en hel vecka utan stöd utifrån!
Modellen att planera för att möta hot har säkert sina fördelar, men den har också en avgörande tankemässig nackdel. Man glömmer lätt bort att alla självständiga stater faktiskt har en folkrättslig skyldighet att hävda sin suveränitet och man tappar bort att planera för hur man inte ska komma in i en krigisk konflikt. Det är dessutom så, att för att kunna upprätthålla en fredlig inriktning i en konfliktdrabbad omvärld behövs troligen andra resurser än vad en krigssituation, konventionell eller kärnvapenstödd,– kan tänkas kräva! Det behövs därför förband och enheter, som kan verka för landets säkerhet redan i dag och under det som kallas fredsförhållanden. Det kan röra sig om lätta motoriserade skytteförband och patrullfartyg för att ta två exempel på förband, som diskuteras i dag och som kan tänkas lösa sådana uppgifter. Kanske inte pansarförband och ubåtar!
Alldeles oberoende av de skrivna målsättningarna för Försvarsmakten, är ju den egentliga meningen med vårt försvar inte att kunna möta hot, utan för att verka för en fortsatt fredlig utveckling. Vi måste i stället kunna planera för vad vi själva vill åstadkomma för vår säkerhet som självständig stat, som EU-medlem och nu också som medlem av Nato.
