av Ingolf Kiesow
Debatt om civilförsvar
Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om
- ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller
- skydda det civila samhället eller
- båda delar.
Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil Beredskap, som kan leda arbetet och därmed göra den nödvändiga distinktionen mellan de olika huvuduppgifterna och utdela resurser och befogenheter därefter. Det tänkandet utgår från föreställningen om en beredskap inför ett totalt krig.
Ett problem blir då också att ett totalt krig i den svenska politiska debatten inte uppfattas vara något som är att förväntas inom överskådlig framtid. Beredskapslagar, ransoneringsbestämmelser, förfogandelagar, skyddsrum, lotta-kårer, frivilliga sjukvårds- och brandvärnsorganisationer framstår inte som särskilt relevanta.
De kan inte användas som reaktion inför en utmaning som till exempel ryskt importstopp för livsmedel från EU-länder, som i sin tur var ett svar på de ekonomiska sanktionerna för Rysslands agerande i Ukraina. Det ryska importstoppet har inte drabbat Sverige särskilt mycket, men det är kännbart för baltiska och polska odlare. Vad skulle vi göra, om Ryssland plötsligt stoppade export av olja till EU-länder? ( Vi tar ungefär en tredjedel av vår oljeimport från Ryssland). Ryssland anser sig vara utsatt för ekonomisk krigföring och Sverige är en av dess motståndare.
USA:s strategiska tänkande påverkas av Kinas
En sådan hopkoppling av frågor verkar säkert främmande för många, men det är inte något nytt i historien. Att det tänkandet är på väg att få ny aktualitet antyds av en nyutkommen bok av en tidigare säkerhetsrådgivare åt flera amerikanska presidenter. Han är nu analytiker åt kongressen med huvudansvar för informationsbehandlingen om Kina. Han har också ett antal uppdrag åt CIA, FBI och andra underrättelseorgan, vilket ger honom en unik position för att påverka USA:s syn på Kina. Det är Michael Pillsbury, som har skrivit ”The Hundred-year Marathon”. Han har hittills framstått som en stark förespråkare av konstruktivt samarbete med Kina, men han har nu växlat attityd och vill väcka Amerika inför hotet om att förlora rollen som världens enda supermakt till Kina. Boken har redan väckt uppmärksamhet i USA då det tidigare hänt att Pillsbury’s råd har gjorts till amerikansk politik.
Vad säger oss då denna potentiellt viktiga bok? Jo, dess tema är att Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare.
Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. I och med globaliseringen har spelet kommit att föras över hela världen. Det tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. Nu tror sig Pillsbury spåra att kineserna redan anser sig ha kommit oväntat nära detta slutmål genom att ha försvagat USA och splittrat dess allierade. USA har hela tiden varit Kinas huvudmotståndare, med undantag för en period, då Sovjetunionen spelade den rollen. Spelet förs med svek och bedrägeri och alla andra till buds stående medel. Pillsbury´s slutsats är att USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – och samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt.
De praktiska konsekvenserna blir att USA bör göra allt, som landet kan i syfte att försvaga Kinas förmåga på alla områden. Dess bundsförvanter bör motarbetas och dess allianser bör splittras. Det gäller också att motarbeta alla tendenser till att någon annan större spelare kan få för mycket makt och styrka. Egna bundsförvanter måste stärkas, men inte för mycket, och de måste hållas under strategisk kontroll.
USA:s attityd sannolikt redan påverkad
För USA innebär detta att motarbeta allt som gynnar Kina. Dess allianser, såsom Shanghai Cooperation Organisation, måste splittras. Dess klienter såsom Pakistan och Nordkorea måste bekämpas. Ryssland måste försvagas ytterligare genom att bibehålla sanktionerna och undvika en varaktig fred i Ukraina. Detsamma gäller Iran. Japan måste fås att ta på sig ett större försvar och stöttas på alla sätt, Kinas grannländer skall ges stöd så länge de står upp emot Kinas ambitioner, men Europa som är svagt och opålitligt skall ses som en korg där man inte skall lägga många ägg.
Det märks tydligt att Pillsbury är en politisk realist. Hans omvärldsbild kan kritiseras för att den alltför mycket påminner om världsuppfattningen hos en tonåring, som har spelat mycket TV-spel. Det skulle dock vara att undervärdera Pillsbury. För det första återger boken vad han har uppfattat vara kinesernas världsbild och inte hans egen världsbild.
För det andra är hans rekommendationer om motåtgärder inte av det våldsromantiska slaget, de är nästan tvärtom. Han utgår inte från att USA har råd att använda sin militära styrka för att lösa problemen. Bokens främsta lärdom är att vi befinner oss i ett nytt slags kallt krig, och det kriget förs främst med ekonomiska medel. Det viktiga är att inte tappa perspektivet utan hela tiden hålla i minnet vad man egentligen håller på att ställas inför. Detta är en totalt hänsynslös och skrupellös motståndare.
Skäl för Sverige att ta intryck
Kinesiska media innehåller verkligen mycket idag, som stödjer Pillsbury´s teser om den kinesiska regimens världsuppfattning. Att han är den han är och uttrycker en amerikansk världsuppfattning som är så pass påverkad av den kinesiska får nog anses vara ett gott skäl för att vi i Sverige skall fundera över hur vi kan anpassa oss till den nya värld som kan komma att präglas av ”The Hundred-year Marathon”.
I den kampen tillhör vi i Sverige ett löst sammanhållet block (”Väst”), som inte ger oss militärt skydd, men väl ett visst ekonomiskt skydd (EU) och en relativt samordnad utrikespolitik. Å andra sidan ingår vi – antingen vi vill det eller inte – i begreppet ”Väst” och kommer av Ryssland (och Kina) att behandlas därefter, dvs i vissa situationer som en motståndare.
Hur kan vi anpassa vår säkerhetspolitik inför dessa nya betraktelsesätt, och hur stort inflytande kan vi bedöma att de kommer att få? Den frågan måste beaktas när vi börjar fundera på vad för något det är som vi vill skapa och kalla för vårt ”Civilförsvar”.
Ekonomisk krigföring under fredstida förhållanden pågår redan i form av ”Västs” ekonomiska sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina Den antyder en typ av hot, som vi kan förvänta oss att ställas inför i framtiden. Huvuduppgiften är i det läget inte att skapa ett totalförsvar, som kan skydda oss under ett totalt krig. Det rör sig om att anpassa oss till en lång utnötningskamp under fredstida förhållanden eller åtminstone ”icke krig” såsom i Ukraina. Kampen förs mellan stormakter, där vi också berörs genom att räknas in i en grupp av spelare i en maktkamp.
De praktiska konsekvenser man måste ta tag i för att ge nationen frihet att manövrera i spelet medför svåra frågor om i vilka situationer statliga/nationella intressen bör sättas över medborgerliga rättigheter, företags och kommuners intressen. Cyberkrigföringen är en bra illustration. Vår egen rådvillhet inför det problemet, metoder för terrorbekämpning, religionsfrihetens gränser och immigrationsfrågan är några andra exempel. Vår brist på central planering för en försörjningsberedskap under ”fredstida” konflikter är nog den fråga som pockar på mest omedelbar uppmärksamhet.
Att nya problem måste lösas innebär å andra sidan inte att de gamla måste få nya lösningar. Vi har fortfarande att räkna med de sämsta alternativen såsom att behöva förbereda oss inför att dras in i en väpnad konflikt, inklusive ett totalt krig. Metoder för att anpassa oss till ekonomisk krigföring, där vi själva kan vara inblandade, samt cyberkrigföring, terrorism med flera ”fredstida” hot bör inte ses som ett alternativ till beredskap för traditionella väpnade konflikter. De ”fredstida” frågorna bör bara ges fokusering nu därför att det är dessa frågor som vi ännu saknar svar på. De kan komma att kräva snabba svar, och det bör vi kunna ge nu, om det behövs.
Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.
Fyra saker:
1. Kina fullföljer byggandet av sin örlogsbas (och troligtvis en flygbas) i Pakistanska Gwadar alldeles intill Gulf of Oman och Persiska viken.
2. I Burma öster om Indien opererar kineserna Kyaukpyu-hamnen. Enligt IDSA – Institute for Defence Studies and Analyses, bygger kineserna en 982 km lång olje-pipeline från hamnen till Kunming, som är huvudstad i Yunnan provinsen i södra Kina. En motorväg kommer byggas längs med denna pipeline för att sammankoppla hamnen med Kina och järnvägar kommer att knytas samman. Pipelinen kortar sträckan med 1,200 km genom att sidokoppla den normala fartygsrutten genom Malackasundet, för åtminstone en del av Kinas oljebehov.
3. På den stora ön Sri Lanka utanför Indiens sydöstra kust, byggdes i juli 2011 den första delen av Hambantota hamn av det kinesiska företaget Harbour Engineering Company.
4. Kina leder även förhandlingar med den lilla staten Djibouti på Afrikas horn om att bygga en kinesisk militärbas där. Det existerar redan en amerikansk bas, Camp Lemonnier, i det lilla landet som har en areal som två Skåne. Det är där som amerikanarna baserar sina drönare vilka opererar över det alQaida-infesterade Jemen.
Jag har också alldeles nyligen omvärderat kineserna. USA må ha många brister, men det finns inget annat land än USA som kan leda världen och försvara de små och svaga. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som till att säga att det är en kamp mellan ljuset och mörkret, och USA är ljuset. Ryssland, Kina och en massa repressiva förtryckarstater är mörkret. Jag tror att om Kina får grepp på Amerika så har vi ingen ljus framtid här i Sverige.
Mitt blogginlägg om vårt behov av planering för försörjningsberdskap skrevs inför det kommande Akademi-seminariet om Psykologiskt försvar. Jag ville påvisa att Sverige redan är på väg att dras in i något som kan ses som ett ”hundraårsmaraton” mellan ”Väst” å en sidan och å andra sidan Kina och därmed likasinnade stater. Kinas likasinnade är inte många, men Ryssland anses på rätt oklara grunder höra dit, mest enligt principen ”min fiendes vän är också min fiende” och Ryssland har dåliga relationer med USA och EU. Vi deltar i ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Vi anses tillhöra ”Väst”.
Roger Klang påpekar nu vikten av de militära aspekterna på detta maratonlopp om ledarskapet över resten världen – med rätta. Kinas militära dispositioner utomlands är ett tydligt tecken på att man tänker i sådana banor som kan göra den ekonomiska tävlan om inflytande så hårdhänt att den övergår i hot om användning av militära medel. Robert Klang visar hur Kina förbereder sig inför nästa stadium i en upptrappning av kraftmätningen.
Ekonomisk krigföring är ett led i kraftmätningen, och det ledet kan fortgå länge och behöver aldrig utvecklas till en konflikt, om båda parter är försiktiga och inte driver sina ambitioner för hårt. När en av parterna visar att man förbereder sig inför nästa led bör man dock iaktta extra försiktighet, särskilt om den parten upprört förnekar sina långsiktiga avsikter och beskyller motparten för illasinnad och oberättigad misstänksamhet. Det har den kinesiska propagandan gjort under senare tid.
Psykologisk krigföring är en viktig del av maratonloppet och en minst lika viktig del som ekonomisk krigföring och militära förberedelser. De senare är enligt traditionellt kinesiskt betraktelsesätt båda hjälpfunktioner i syfte att stärka den psykologiska krigföringen. Vinner man genom att konkurrenterna underordnar sig Kinas krav på hegemoni har man vunnit kampen utan att behöva använda vapen eller skada det egna samhället genom ekonomisk krigföring i mera extrema former.
Ideologisk krigföring kan räknas som en del av den psykologiska, men försummas ofta i ”Väst” för att slutet på det kalla kriget (som i själva verket aldrig har upphört i Asien) har ingett oss en falsk känsla av trygghet på detta område. Den kinesiska folkarméns tidning har idag en ledare som varnar för att ”fientliga västerländska krafter” använder Internet för att understödja en revolution i Kina i samverkan med ”ett litet antal ideologiksa förrädare”, som försöker förvirra Kina med tal om ”universella värden”och, ”konsitutionell demokrati”. De sägs vilja åstadkomma en ”färgad revolution”(syftande på bl.a. Ukraina). ”Regimkollaps som kan ske över en natt börjar ofta med långsiktig ideologisk erosion” heter det bl. a.
Artikeln återges i ”China Daily” på ett sätt som tyder på ett visst avståndstagande, men också på att den inställning den återspeglar måste tas på allvar som ett inslag i den interna debatten, och den kan inte förbises. China Daily anses vara representativ för regimens officiella tänkande. Militärledningen är en del av regimen och har inflytande på alla frågor, även de inrikespolitiska.
Det vore alltså bra, om man under det kommande seminariet om psykologiskt försvar beaktar den utveckling som pågår mellan ”Väst” och Kina och därmed likasinnade stater, inte minst därför att Ryssland står på Kinas sida i den kampen. Sverige har av tradition en benägenhet att framföra synpunkter på ryskt agerande i exempelvis frågor om mänskliga rättigheter och tidigare också bristen på demokrati. Det skall vi fortsätta att göra, men vi skall då också vara medvetna om det större sammanhang som dessa yttranden uppfattas. Framför allt bör vår egen, Rysslands och Kinas inställning till Internet och cyberkrigföring beaktas i den diskussionen, liksom sambandet med de ekonomiska aspekterna.
För Kina har psykologiskt försvar mycket hög prioritet, och det är också fallet i Ryssland. För dem pågår redan det ideologiska ledet i maratonkampen, och det är ”Väst” som upplevs som utmanare, därför att dess ideologi vinner inflytande inom båda dessa länder. Egendomligt nog beaktas sällan att Kina har arbetat på sin målsättning att vinna kampen mot västligt ekonomiskt, militärt och ideologiskt inflytande sedan lång tid tillbaka. Vi måste vänja oss vid att andra deltagare i spelet har ett helt annat sätt att se på strategi och vad som kallas ”krig” och ”fred”.
Svenska mjölkbönder påverkas oerhört mycket av importstoppet då mjölkpriset har kraschat och de var redan ekonomiskt svaga pga en längre tids låga priser.
Riksdagen är inte beredd att stödja mjölkbönderna utan det hanteras som en vanlig strukturförändring.
Kina har redan övat en mindre örlogsenhet och markerat närvaro i Medelhavet tillsammans med Ryssland. Det är problematiskt för Kina och Ryssland att få igenom större marina styrkor från Röda havet resp. Svarta havet på grund av Suez kanalen och sundet vid Bosporen. För att passera de turkiska sunden krävs tillstånd av Turkiet och jag vet inte vad som krävs för att passera Suez men förmodligen gäller samma sak där. Men det intressanta är att kineserna måste ha erhållit tillstånd för denna lilla styrkedemonstration. Det finns anledning att snegla misstänksamt på Egypten. Det är en öppen fråga hur egyptierna kommer att hantera Kina i framtiden. Övningen kan tyckas harmlös just nu, men framtiden då?
Sammanfattning om sårbarhet inför ekonomisk krigföring
Debatten om civil beredskap inför sårbar råvaruförsörjning har kommit litet för långt från sin utgångspunkt. Det finns anledning att gå tillbaka till den. Kärnfrågan handlar om vårt behov av att hålla oss med en intellektuell beredskap inför skadeverkningar av ekonomisk krigföring. Termen ekonomisk krigföring avser att vi kan drabbas av brist på kritiska råvaror som en följd av sanktioner som vi deltar i. EU-sanktionerna mot Ryssland och de motåtgärder som vidtas av den drabbade parten är ett sådant exempel. Både Ryssland och Kina kontrollerar eller har stort inflytande på marknaderna för flera kritiska råvaror. Båda dessa länder anser sig hotade av ”Väst” i en upptrappning av ideologiska, ekonomiska och militära konkurrensförhållanden, som nu har nått en sådan nivå att de kräver vår uppmärksamhet.
Frågan om sårbarhet handlar däremot inte om försök att göra sig oberoende av svängningar på råvarumarknaderna, vilket naturligtvis är en absurd tanke. Däremot har vi – liksom andra EU-länder – anledning att studera resultatet av det arbete som flera institut utomlands, särskilt USA:s Critical Materials Institute har kommit fram till rörande
– vilka råvaror som bör anses som ”kritiska” och
– vilka rekommendationer som har gjorts med anledning av dessa iakttagelser och
– i vilken utsträckning arbetsresultaten kan eller/och bör tillämpas på våra egna förhållanden.
I princip skall enligt gällande beredskapslagar våra myndigheter i krislägen fortsätta att arbeta inom sina områden med de problem som uppstår. Det finns inte någon central planering för hur de olika hoten skall bemötas eller hur regeringen skall kunna samordna skyddsåtgärder på olika områden av samhällslivet i en fredstida kris på råvarusidan. Det saknas också organiserad bevakning av när illasinnad aktivitet på råvarusidan kan börja spåras. Framför allt finns det ingen synbar tankeverksamhet inför frågan om myndigheterna kan samverka med näringslivet i krislägen eller om regeringen förfogar över några instrument för att åstadkomma en sådan samordning mot bakgrund av det nya kalla krig vi ser ut att vara på väg in i.
Att det finns anledning till en sammanfattning innebär inte att debatten bör avstanna. Tvärtom finns det anledning att återkomma.
Ingolf Kiesow