av Ingolf Kiesow

 

Debatt om civilförsvar

Det har förts en intressant debatt på dessa bloggsidor om

  • ett svenskt civilförsvar bör ha till huvuduppgift att stödja våra militära styrkor eller
  • skydda det civila samhället eller
  • båda delar.

Många tycks mena att det är dags att återinföra ett civilförsvar, men det saknas en Överstyrelse för Civil Beredskap, som kan leda arbetet och därmed göra den nödvändiga distinktionen mellan de olika huvuduppgifterna och utdela resurser och befogenheter därefter. Det tänkandet utgår från föreställningen om en beredskap inför ett totalt krig.

Ett problem blir då också att ett totalt krig i den svenska politiska debatten inte uppfattas vara något som är att förväntas inom överskådlig framtid. Beredskapslagar, ransonerings­bestämmel­ser, förfogande­lagar, skyddsrum, lotta-kårer, frivilliga sjukvårds- och brandvärnsorganisationer framstår inte som särskilt relevanta.

De kan inte användas som reaktion inför en utmaning som till exempel ryskt importstopp för livsmedel från EU-länder, som i sin tur var ett svar på de ekonomiska sanktionerna för Rysslands agerande i Ukraina. Det ryska importstoppet har inte drabbat Sverige särskilt mycket, men det är kännbart för baltiska och polska odlare. Vad skulle vi göra, om Ryssland plötsligt stoppade export av olja till EU-länder? ( Vi tar ungefär en tredjedel av vår oljeimport från Ryssland). Ryssland anser sig vara utsatt för ekonomisk krigföring och Sverige är en av dess motståndare.

USA:s strategiska tänkande påverkas av Kinas

En sådan hopkoppling av frågor verkar säkert främmande för många, men det är inte något nytt i historien. Att det tänkandet är på väg att få ny aktualitet antyds av en nyutkommen bok av en tidigare säkerhetsrådgivare åt flera amerikanska presidenter. Han är nu analytiker åt kongressen med huvudansvar för informationsbehandlingen om Kina. Han har också ett antal uppdrag åt CIA, FBI och andra underrättelseorgan, vilket ger honom en unik position för att påverka USA:s syn på Kina. Det är Michael Pillsbury, som har skrivit ”The Hundred-year Marathon”. Han har hittills framstått som en stark förespråkare av konstruktivt samarbete med Kina, men han har nu växlat attityd och vill väcka Amerika inför hotet om att förlora rollen som världens enda supermakt till Kina. Boken har redan väckt uppmärksamhet i USA då det tidigare hänt att Pillsbury’s råd har gjorts till amerikansk politik.

Vad säger oss då denna potentiellt viktiga bok? Jo, dess tema är att Kina uppfattar världen som en spelplan för ett antal stora, medelstora och små länder, som alla strävar efter att vinna hegemoni över de övriga. Spelplanen är begränsad, precis som Kinas centrala delar var under de tre kungadömenas krig på 200-talet före Kristus. De större spelarna försöker skaffa sig övertag över de andra genom allianser med de medelstora och små spelarna. Det rör sig om ett slags nollsummespel, där bara en kan vinna, och kampen gäller vem som först kan försvaga sina motspelare genom att omringa, ingå allianser med mindre stater, spela ut övriga större konkurrenter mot varandra och till sist betvinga och vinna kontroll över alla övriga spelare.

Det kan bara finnas en kejsare/hegemon, och det skall vara Kina i dagens värld. I och med globaliseringen har spelet kommit att föras över hela världen. Det tros kunna ta hundra år och började med att Mao Tsetung kom till makten 1949. År 2049 är alltså slutåret. Nu tror sig Pillsbury spåra att kineserna redan anser sig ha kommit oväntat nära detta slutmål genom att ha försvagat USA och splittrat dess allierade. USA har hela tiden varit Kinas huvudmotståndare, med undantag för en period, då Sovjetunionen spelade den rollen. Spelet förs med svek och bedrägeri och alla andra till buds stående medel. Pillsbury´s slutsats är att USA måste lära sig spelets förutsättningar och spela det på samma sätt – och samtidigt behålla rollen som världens enda supermakt.

De praktiska konsekvenserna blir att USA bör göra allt, som landet kan i syfte att försvaga Kinas förmåga på alla områden. Dess bundsförvanter bör motarbetas och dess allianser bör splittras. Det gäller också att motarbeta alla tendenser till att någon annan större spelare kan få för mycket makt och styrka. Egna bundsförvanter måste stärkas, men inte för mycket, och de måste hållas under strategisk kontroll.

USA:s attityd sannolikt redan påverkad

För USA innebär detta att motarbeta allt som gynnar Kina. Dess allianser, såsom Shanghai Cooperation Organisation, måste splittras. Dess klienter såsom Pakistan och Nordkorea måste bekämpas. Ryssland måste försvagas ytterligare genom att bibehålla sanktionerna och undvika en varaktig fred i Ukraina. Detsamma gäller Iran. Japan måste fås att ta på sig ett större försvar och stöttas på alla sätt, Kinas grannländer skall ges stöd så länge de står upp emot Kinas ambitioner, men Europa som är svagt och opålitligt skall ses som en korg där man inte skall lägga många ägg.

Det märks tydligt att Pillsbury är en politisk realist. Hans omvärldsbild kan kritiseras för att den alltför mycket påminner om världsuppfattningen hos en tonåring, som har spelat mycket TV-spel. Det skulle dock vara att undervärdera Pillsbury. För det första återger boken vad han har uppfattat vara kinesernas världsbild och inte hans egen världsbild.

För det andra är hans rekommendationer om motåtgärder inte av det våldsromantiska slaget, de är nästan tvärtom. Han utgår inte från att USA har råd att använda sin militära styrka för att lösa problemen. Bokens främsta lärdom är att vi befinner oss i ett nytt slags kallt krig, och det kriget förs främst med ekonomiska medel. Det viktiga är att inte tappa perspektivet utan hela tiden hålla i minnet vad man egentligen håller på att ställas inför. Detta är en totalt hänsynslös och skrupellös motståndare.

Skäl för Sverige att ta intryck

Kinesiska media innehåller verkligen mycket idag, som stödjer Pillsbury´s teser om den kinesiska regimens världsuppfattning. Att han är den han är och uttrycker en amerikansk världsuppfattning som är så pass påverkad av den kinesiska får nog anses vara ett gott skäl för att vi i Sverige skall fundera över hur vi kan anpassa oss till den nya värld som kan komma att präglas av ”The Hundred-year Marathon”.

I den kampen tillhör vi i Sverige ett löst sammanhållet block (”Väst”), som inte ger oss militärt skydd, men väl ett visst ekonomiskt skydd (EU) och en relativt samordnad utrikespolitik. Å andra sidan ingår vi – antingen vi vill det eller inte – i begreppet ”Väst” och kommer av Ryssland (och Kina) att behandlas därefter, dvs i vissa situationer som en motståndare.

Hur kan vi anpassa vår säkerhetspolitik inför dessa nya betraktelsesätt, och hur stort inflytande kan vi bedöma att de kommer att få? Den frågan måste beaktas när vi börjar fundera på vad för något det är som vi vill skapa och kalla för vårt ”Civilförsvar”.

Ekonomisk krigföring under fredstida förhållanden pågår redan i form av ”Västs” ekonomiska sanktioner mot Ryssland för dess agerande i Ukraina Den antyder en typ av hot, som vi kan förvänta oss att ställas inför i framtiden. Huvuduppgiften är i det läget inte att skapa ett totalförsvar, som kan skydda oss under ett totalt krig. Det rör sig om att anpassa oss till en lång utnötningskamp under fredstida förhållanden eller åtminstone ”icke krig” såsom i Ukraina. Kampen förs mellan stormakter, där vi också berörs genom att räknas in i en grupp av spelare i en maktkamp.

De praktiska konsekvenser man måste ta tag i för att ge nationen frihet att manövrera i spelet medför svåra frågor om i vilka situationer statliga/nationella intressen bör sättas över medborgerliga rättigheter, företags och kommuners intressen. Cyberkrigföringen är en bra illustration. Vår egen rådvillhet inför det problemet, metoder för terrorbekämpning, religionsfrihetens gränser och immigrationsfrågan är några andra exempel. Vår brist på central planering för en försörjningsberedskap under ”fredstida” konflikter är nog den fråga som pockar på mest omedelbar uppmärksamhet.

Att nya problem måste lösas innebär å andra sidan inte att de gamla måste få nya lösningar. Vi har fortfarande att räkna med de sämsta alternativen såsom att behöva förbereda oss inför att dras in i en väpnad konflikt, inklusive ett totalt krig. Metoder för att anpassa oss till ekonomisk krigföring, där vi själva kan vara inblandade, samt cyberkrigföring, terrorism med flera ”fredstida” hot bör inte ses som ett alternativ till beredskap för traditionella väpnade konflikter. De ”fredstida” frågorna bör bara ges fokusering nu därför att det är dessa frågor som vi ännu saknar svar på. De kan komma att kräva snabba svar, och det bör vi kunna ge nu, om det behövs.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare