Sveriges inträde i försvarsalliansen Nato är viktigt både för Nato och Sverige. Det sker efter en period av 30 års samverkan. Steget att söka medlemskap tog Sverige i stor inrikespolitisk enighet mot bakgrund av de nya säkerhetspolitiska realiteterna i och med Rysslands fullskaliga angreppskrig mot Ukraina. Parallellt beslutade Sverige att snabbt genomföra de krav som alliansen ställer på medlemmarna när det gäller försvarsutgifter. Den utdragna processen från ansökan och Madrid-toppmötets välkomnande av Sverige och Finland som ”invitees” till dagens målgång i och med den ungerska ratifikationen har i hög grad en storpolitisk bakgrund endast delvis under svensk kontroll. Den försenade inte dramatiskt Sveriges närmande till Nato i planeringshänseende men illustrerade Sveriges säkerhetspolitiska utsatthet. Medlemskapet i Nato uppfattas idag i Sverige som en nödvändig men samtidigt inte tillräcklig betingelse för svensk säkerhet i en säkerhetspolitiskt komplex miljö. Det svenska inträdet sker i ett läge när den republikanske presidentkandidaten Donald Trumps uttalanden om den transatlantiska länken väckt stor och berättigad oro i europeiska huvudstäder. I vilken utsträckning denna oro är befogad återstår att se. Men snart hissas den svenska flaggan vid Natohögkvarteret i Bryssel.
Nu, efter en lång resa, är Ärendet (med stort Ä), Sveriges medlemskap i den västliga försvarsalliansen Nato, en formell realitet. Det handlar om den största förändringen i svensk säkerhetspolitik sedan årtionden tillbaka, eller långt mer, beroende på hur man väljer att definiera olika historiska skeenden. Och det handlar om en lång resa, präglad både av motigheter och målmedvetenhet, oavsett om man talar om det längre retroaktiva perspektivet eller perioden från den svenska (och finska) medlemsansökan och till dagens slutliga steg – i det ungerska parlamentet.
Att resan nu nått målgång föranleder ett antal reflexioner både om ”vadan” och ”varthän”. Först om ”vadan?”.
Utifrån dagens perspektiv kan det hävdas att Sverige kanske borde ha navigerat i syfte att bli medlem av Nato redan i anslutning till slutet på det kalla kriget under tidigt 90-tal och anslutningen till Natos Partnerskap för Fred 1994, PfP. 1990-talet var förhoppningarnas årtionde med konvergens och med en bred, USA-dominerad, västpräglad väg mot fred, globaliserat framåtskridande och regelbaserad multilateralism. Det fanns förhoppningar att den nyetablerade Ryska Federationen skulle kunna bli en del av denna gemenskap. Att i denna ”solskensmiljö” ta steget från traditionell neutralitets- eller ”alliansfri” politik (baserad på bedömningen att en sådan hållning skulle optimalt tjäna både svensk och nordeuropeisk säkerhet) till full alliansanslutning hade varit enklare då än nu som en reaktion på ett kritiskt omvärldsläge. Föreställningar om ett sådant stegs onödighet (snarare än farlighet) i den nya miljön, i kombination med dåvarande regeringars prioritering av EU-medlemskapet och OSSE-ordförandeskapet utgjorde dock hinder för att Sverige i bred säkerhetspolitisk enighet skulle välja en annan väg. Det handlade då också om fortsatt hänsyn till och solidaritet med Finland.
2000-talets utvecklingslinjer, fr o m 9/11 och ”kampen mot terrorismen” och allra senast från 2007 års Wehrkunde-tal av Vladimir Putin satte gängse antaganden om konvergens under successivt ökad press. För svensk del har detta lett till behov av anpassningar steg för steg för att närma oss den västliga säkerhetssfären, dock länge bibehållande den förhärskande nettobedömningen att alliansmedlemskap skulle snarare skada än främja svensk och nordeuropeisk säkerhet. I det spända läget, hette det senare, åren efter angreppen på Georgien och Ukraina, 2014 års händelser, var det särskilt angeläget att undvika varje äventyrligt steg i säkerhetspolitiken. Riksdagsmajoriteten hade dock samtidigt förskjutits i riktning mot att förorda alliansmedlemskap. Samtidigt krävde hotbilden en mängd steg för att fördjupa samarbetet västerut. För många tedde det sig naturligt att förbättra samarbetet genom en rad överenskommelser på försvarsområdet både med Nato och viktiga Nato-medlemmar samt inom Norden. Även inom Nato hördes röster om att mycket kunde göras med Sverige och Finland fortsatt utanför Nato.
Men så inledde Putin Rysslands fullskaliga angrepp på Ukraina och därmed skapades realiteten av ett fullt krig i Europa, tidigare otänkbart och ofattbart trots varningsord månaderna dessförinnan. Angreppskriget drev fram en ny säkerhetspolitisk enighet över blockgränserna i Finland och Sverige. Svensk och svensk-finsk militär alliansfrihet understött av ett för Sveriges del kraftigt försvagat försvar hade lett till en alltför stor utsatthet. Alliansfriheten bidrog i alla händelser inte i detta nya läge till stabilitet i norra Europa.
Det hade ofrånkomligen blivit hög tid att sadla om genom alliansmedlemskapets bindande säkerhetsgarantier och ett starkare svenskt försvar. Omprövningen, som inleddes av Finland under våren 2022, innebar en rekordsnabb process, utan folkomröstningar. För många ledande politiker i ansvarig ställning och för många opinionsbildare i media innebar detta en smärtsam omprövning, särskilt krävande eftersom den krävde en dramatisk förändring av tidigare till synes orubbliga ställningstaganden. Devisen ”man ska aldrig säga aldrig” är svår att signalera för dem som vill lägga ut en fast kurs för politiken även i en föränderlig värld. Särskilt i Finland men också i Sverige har förutsägbarhet i säkerhetspolitiken baserad på en bred inrikespolitisk enighet setts som ett omistligt värde. Men överraskningarnas tid är kanske inte förbi i en värld där instabiliteten ökar och Europas ansvar för sin egen säkerhet accentueras.
Vägen vidare, från de nationella besluten om att ansöka om medlemskap i maj, till det förestående och avgörande Nato-toppmötet i Madrid i juli blev en period som kom att uppfattas som extra utsatt och känslig givet avsaknaden av det fulla, accepterade Natomedlemskapets ikraftträdda säkerhetsgaranti. Den präglades av den överraskande motgången att en av alliansens medlemsstater, Turkiet, visade sig berett att använda sin vetomakt genom att resa invändningar mot den svensk-finska ansökningen. Explicit rörde detta främst skilda uppfattningar om terrorism med bakomliggande frågor i förhandlingarna mellan Turkiet, EU och USA. Intensiva förhandlingar inför Madrid ledde till sist ett ”trilateralt memorandum” mellan Sverige, Finland och Turkiet, under överinseende av Natos generalsekreterare Stoltenberg, som uttryckte en slags kompromiss mellan offensiva turkiska krav och svensk-finska (defensiva) hängslen och livremmar och som banade väg för att de nordiska länderna kunde antas av det samlade Nato som inbjudna medlemmar (”invitees”).
Tillfredsställelsen över denna framgång kom dock att grumlas av att den turkiske presidenten Erdoğan i anslutning till detta formella beslut klargjorde att frågan om implementering av detta memorandum skulle vara en förutsättning för en slutlig turkisk ratifikation. Därmed indikerades starten på vad som för svensk del – ganska oväntat – skulle komma att bli en utdragen och sorglustig process på osannolika ett och ett halvt år av ovisshet, med kopplingar både till turkisk inrikespolitisk dramaturgi och till turkisk-amerikanska relationer (F16, m m).
Under en fortsatt process av brinnande krig i Ukraina och hithörande fortlöpande utmaningar för Natos del blev alltså det som allmänt bedömdes bli en rekordartat snabb anslutningsprocess i stället en egenartat utdragen process, och då särskilt för svensk del. Den svensk-finska anslutningen uppfattades allmänt inom Nato som en omistlig del av alliansens samlade svar på den ryska aggressionen.
Man kan här konstatera något av en paradox:
- Å ena sidan att det turkiska (sedermera också ungerska) motståndet drog in Sverige i en process av värderingsmässigt problematiska förhandlingar som inför svensk (möjligen också internationell) opinion gav intryck av framtvingad eftergiftspolitik i viktiga principfrågor. Därtill förstärkte processen den svenska hotbilden genom ett ökat terrorhot till följd av koranbränningarnas exponering av Sverige i turkiska och andra muslimska länders medier.
- Å andra sidan det uppenbara faktum att det utdragna turkisk-ungerska motståndet föranledde övriga Natoländer, med USA i spetsen, att i sitt politiska språk successivt skärpa budskapet om Sveriges omistliga roll i Natos svar på den ryska aggressionen, att – som president Niinistö tydligt markerade till kollegan Erdogan i anslutning till det finska tillträdet – att för både Finland och Nato är en utvidgning utan Sverige ”ofullständig”.
Så resan för Sverige, från Madrid till Budapest, har i sammanfattning varit både en prövning (erfarenheten av att relationer mellan alliansmedlemmar understundom kan vara krävande) och en nyttig läroprocess. Och den har ägt rum parallellt med de öppningar som ”invitee”-skapet skapat, både de facto och de jure, för den militära och säkerhetspolitiska anpassning till alliansens strukturer, planer och normer som det formella medlemskapet kräver. Och nu i dagarna ska vi alltså ta det formella steget till fullt medlemskap, inklusive de delar av gemenskapen som vi av sekretesskäl hittills varit utestängda från och som även i någon viss mån utgjort kvarvarande hinder för ett fullständig genomförande av det nordiska samarbete som länge utvecklats inom ramen för de nordiska ländernas säkerhetspolitiska manöverutrymme.
Och så till frågan om ”varthän?”.
Rik dokumentation om vad denna vår största säkerhetspolitiska kursändring sedan 1800-talets början innefattar återfinns i hittillsvarande och kommande rapportering från sittande försvarsberedning, liksom i ÖB/Försvarsmaktens och övriga totalförsvarsmyndigheters inlämnade respektive planerade underlag till beredningen och direkt till regeringen, liksom i pågående arbete inom Nationella säkerhetsrådet för att ta fram en ny svensk nationell säkerhetsstrategi. Det handlar, i allt detta, i grunden om att överväga hur redan pågående arbete för att stärka svenskt militärt och civilt försvar och svensk försvarsvilja i paritet (eller mer) med det tillväxande hotet, också inom cyber- och hybridområdet, ska anpassas till vad Natomedlemskapet kräver i en alliansgemensam planering för att möta dagens och morgondagens ryska hot. Samtidigt gäller det att främja svenska intressen, liksom tidigare inom EU, nu också inom Nato.
Omställningen kommer att märkas bl a genom en påtaglig ökning av multinationella övningar och även därutöver ökad personell alliansnärvaro på svensk mark, bl a på de platser som utpekats i det nyss ingångna DCA-avtalet med USA. Samtidigt minskar utrymmet för klassiskt svensk solospel i känsliga internationella säkerhetsfrågor även om många Nato-medlemmar tar sig stora friheter därvidlag. Lagarbete snarare än solospel måste bli den för svenskar ovana ledstången framöver. I svensk inrikespolitisk debatt kan det komma att ventileras ett mått av nostalgisk smärtsamhet i denna omställning, en saknad efter identitetsdefinierande svensk ”exceptionalism”, som realitet, aspiration, dröm eller inbillning.
—————–
”Inte sedan det andra världskriget har Sverige och svensk säkerhet varit så utsatt som nu”, har det hetat under det gångna året i officiella svenska uttalanden.
Självfallet har man därvid främst och oftast syftat på utvecklingen av det ryska hotet med Sverige utanför Nato. Men larmsignalerna har också, i hög grad handlat om andra hot och då primärt det inre hotet från gängkriminalitet och organiserad brottslighet och det utökade terrorhotet främst från jihadistiska kretsar som fokuserat just Sverige till följd av lögnpropagandan om koranbränningar och andra påstått ”anti-islamska” företeelser. Varningar från Must, Säpo och andra myndigheter om hotbildens natur och temperatur har förstärkts över tid. Natomedlemskapet ger här endast en del av svaret.
Det svenska steget in i Nato sammanfaller i tiden med den bekymmersladdade tvåårsmarkeringen av Rysslands brutala krigföring i Ukraina (och, om man så vill,fyramånadersmarkeringen av Israels vedergällningskrig mot Hamas i Gaza). Samtidigt sammanfaller Sveriges inträde i Nato med larmsignaler om Natos framtid till följd av en tilltagande osäkerhet om USA:s vägval inför och till följd av presidentvalet och den sannolike republikanske presidentkandidaten Donald Trumps olika uttalanden om USA:s framtida ansvar för Nato – och för Ukrainas försvarskamp mot den ryska aggressionen.
Putins fullskaliga angrepp på Ukraina möttes av Ukrainas försvarsvilja och försvarsförmåga och en massiv enighet och stödvilja i väst. Medan EU(ropa) fortsätter att besluta om omfattande stödpaket sviktar stödviljan för närvarande särskilt på republikansk sida i USA. Samtidigt ger Trumps signaler upphov till en framväxande debatt i Europa (och demokratisk sida i USA) om Natos hållfasthet och Europas roll till stöd för Ukraina.
Detta innebär en viktig debatt om helt centrala, existentiella säkerhetspolitiska frågor som möter alliansmedlemmen Sverige.
Sveriges inträde som full medlem i försvarsalliansen Nato sker alltså i en miljö och i en tid – det problemladdade året 2024, också packat med viktiga val som innebär vägval – med stora utmaningar för Europa och för den transatlantiska länken. För särskilt USA, där mycket talar för att valkampen kommer att återigen stå mellan den snart 82-årige innehavaren Biden och den fyra år yngre utmanaren Trump, innebär året inte minst kravet att hantera samtidiga och var för sig extrema påfrestningar i Ukraina och Mellanöstern, kanske också andra krishärdar som Kina-Taiwan. Redan en redan turbulent valkampanj och hittillsvarande och förutsägbara uttalanden med oförutsägbara implikationer för den transatlantiska sammanhållningen och handlingsförmågan kan – således redan i närtid – förorsaka säkerhetspolitisk skada, också för den nya alliansmedlemmen Sverige, med utdragen ovisshet om hur denna valkamp i USA kommer att landa i november och hur det nya säkerhetspolitiska landskapet kommer att se ut efter en eventuell Trumpseger.
Europas ledande aktörer måste under året agera för att förstärka sin riskmedvetenhet och aktivera sin alternativplanering, oaktat insikter om den amerikanska ryggradens fortsatta omistlighet för den transatlantiska länkens hållfasthet. För EU är i detta sammanhang sommarens val av Europaparlamentet avgörande för möjligheterna att få ett starkt ledarskap.
Mycket styrs och avgörs av Ukraina-krigets fortsatta utveckling – ett långvarigt utnötningskrig eller en frusen konflikt eller ett dramatiskt avgörande, på slagfältet och/eller vid något framtida förhandlingsbord, inom överblickbar tid. Men för Natos fortsatta existens och relevans – och grundläggande trovärdighet handlar det i hög grad också om ett fungerande USA, särskilt för medlemsländer (likt Sverige) som lagt extra många ägg i USA-korgen, alltså genom särskilda, bilaterala avtal med USA.
Allt detta gör att lättnaden över att den utdragna förhandlingsprocessen med Turkiet och Ungern nu gått i mål och medlemskapet därmed säkrats – en lättnad som blivit mindre triumfatorisk till följd av det utdragna förhandlandet – måste kompletteras med realistisk insikt om att Sveriges säkerhetspolitik, även med medlemskapets säkerhetstillskott, innebär steg in på oviss och oprövad terräng.
Men snart ska den svenska flaggan hissas vid högkvarteret i Bryssel. Och svenska nationalhymnen spelas. Och Jens Stoltenberg hålla tal med karakteristiska gester.
Gott så.
