Idag hade jag förmånen att få tala vid Folk och Försvars seminarium (Del 2 c:a 20:05) om den svenska försvars- och säkerhetspolitikens utmaningar. Mitt ämne var vår (krigförings)förmåga. Nedan följer några kommentarer.

Vi genomgår en omprövningens tid. Det är klokt av regeringen och försvarsministern att förlänga beredningen, även om jag anser att tiden är för snål. Det märks tydligt att tankebanorna är att pytsa in lite pengar i försvaret för att ”snabba på omställningen”. Det har skett en ruptur i det internationella systemet och då duger inga justeringar eller modifieringar.

Tyvärr är det nämligen inte så lätt. Det krävs en ny analys, när Ryssland med hot om militärt våld försöker att ändra gränser i Europa.

Vi kan exempelvis jämföra oss med Ukraina säkerhetspolitiskt: Militärt alliansfria, medlemmar i PfP och stort deltagande med trupp i intenationella insatser. De enkla analyserna håller inte.

Vissa ropar på skalförsvar som lösningen – Ukraina har både luftvärn, stridsflyg och till och med sin flotta på Krim: Irrelevant hittills

Andra menar att en stor mekaniserad armé är vad vi behöver – Ukraina har 7-900 stridsvagnar och ett par tusen artilleripjäser:
Irrelevant hittills

Ukraina är inne i samma process som oss med övergång till yrkessoldater: Irrelevant hittills

Några faktorerar in att USA omedelbart möter rysk aggression med militärt våld: Inte hänt än

Den obehagliga komponenten som kastar omkull det ovanstående är att Ryssland har genomfört ett skickligt Strategiskt överfall (SÖ) ur dold gruppering för att ta en strategisk pant. Denna har inte upptäckts i tid, trots alla underrättelseresurser som finns. Just nu pågår det ett meningsutbyte i USA huruvida underrättelsetjänsterna missat det hela eller inte.

Jag lutar åt att man har missat det, eftersom inga förflyttningar av flyg- och marinstridskrafter har gjorts före övertagandet av Krim på sådant sätt som man gör nu med exempelvis en Arleigh Burke-jagare som anmälts för passage in i Svarta havet. För att underrättelser ska vara relevanta måste de nå mottagaren i tid, så att en policy kan läggas fast och ge möjlighet till militära omdispositioner – vilket i sin tur kräver att underrättelserna har förmåga att övertyga.

……………………..

2004 drev regeringen Persson igenom ett försvarsbeslut som bland annat innebar att vi avvecklade garnisonen på Gotland. I beslutet finns skrivningen:

”Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet”

Den allvarliga och varaktiga säkerhetspolitiska försämringen har pågått i två mandatperioder i alltmer accelererande takt.

2007 slutade Ryssland med sina åtaganden enligt det juridiska avtal som ingåtts om Conventional Forces Europe (CFE) – Enligt den dåvarande Försvarsberedning som lämnat sin rapport tidigare under året var CFE-avtalet ”centralt för Europas säkerhet”.

2008 genomförde Ryssland Georgienkriget. Rysslands agerande mot de fd Sovjetrepublikerna var ”ett lackmustest” enligt samma beredning.

Ett par år senare lades det stora upprustningsprogrammet fast och så småningom påbörjades massiva beredskapsövningar. Förra året började Moskva använda ekonomiska hot mot sina grannar i förhandlingar för deras förhållanden med tredje part.

Och nu skriver vi Ukraina.

…………….

Jag betraktar Sverige som en del i det västliga systemet, oavsett vårt eventuella medlemskap i NATO. Den Skandinaviska halvön med omnejd (Från brittiska öarna till Moskva, från mellersta Tyskland till Arktis) är en strategisk-operativ helhet för den värdegemenskapen.

Militärgeografin har förändrats positivt sedan Sovjetunionens kollaps och de baltiska staernas NATO-inträde. Det kan tas till intäkt för att vikta det svenska försvaret med tyngdpunkt till luft- och marinstridskrafter. Å andra sidan är det just dessa som de västliga stormakterna har lättast att förstärka med, som nu när det flyttas fram F-15 till Baltic Air Policing och F-16 till Polen.

Vår roll i det västliga systemet är att:

1. Förutom att övervaka eget territorium och territorialhav, så bör vi ha ett underrättelseområde i västra Ryssland.
2. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares kontroll till sjöss och bestrida lokal luftöverlägsenhet i/över mellersta och södra Östersjön (inkl markoperativ kontroll Gotland).
3. Vi bör ha förmåga att genomföra sjöfartsskydd i Västerhavet och genom Östersjöutloppen (Öresund).
4. Vi bör ha förmåga att skydda flygbaser i Götaland och Svealand för att flygstridskrafter från västmakterna ska kunna operera från dessa vid behov.
5. Vi bör ha förmåga att bestrida en motståndares lokala luftöverlägsenhet över Nordkalotten.
6. Vi ska försvara huvudstadsområdet med sin politiska och adminstrativa ledning.

Vi måste öka vår förmåga att operera för att bli mer trovärdiga, så att inte skeenden uppstår på grund av vår svaghet. Även Finland och de baltiska staterna är i olika mån beroende av svensk försvarsförmåga. På kort sikt måste vi öka logistiknivån och övningsverksamheten för att höja förmågan med det vi har, medan vi strukturerar om oss.

Vi är en småstat, granne med en stormakt som befinner sig en expansiv fas. Vi måste ansvar för vår strategiska belägenhet.

……………..

Tyvärr har under det senaste dygnet politiken fortsatt att veva på i gamla hjulspår. Inriktingen för Försvarsberedningen ligger fast är budskapet. Fast vice statsminister Jan Björklund vill ha en ny doktrin, och hade det klädsamma agerandet att utan omsvep medge att vi gjort en felaktig bedömning.

ÖB å sin sida intervjuades av TT, här i SvD, om läget. Överraskande uppgav denne att ingen ny doktrin behövs (statsministerns linje), IO 14 ligger fast och inget ska fast grupperas på Gotland.

”Man ska plocka dit resurser, även militära, med hänsyn till hur saker och ting utvecklar sig, det vill säga olika operativa beslut med hänsyn till händelseutvecklingen. Jag står fast vid att om man väljer att lägga sakerna i korgen, så är det att binda ena handen på ryggen.”

Sentensen att vi har ett flexibelt och rörligt försvar spökar i argumentationen. Om det går att flytta förband till Gotland vid behov, så måste det gå lika bra att flytta utgångsgrupperade förband från ön i samma läge? Vidare bortser man ifrån att Ryssland har visat återigen att man har förmåga att genomföra en strategisk överraskning, precis som flera gånger förut under efterkrigstiden.

Jag kan sympatisera med ÖB och dennes vilja att fullfölja ett fattat beslut – ett tillskott på 4-5 Mdr/år kan finnas inom räckhåll, men frågan är om han inte tvingas göra dygd av nödvändigheten. Oavsett vilket, så är budskapet inte bra för personalens moral i de väpnade styrkorna som nog hade väntat sig något annat.

För vi har ett nytt strategiskt läge i Europa som kräver en ny inriktning. Försvarets personal må vara trötta på riktningsförändringar, men många orkar gå den sista milen när det krävs.

Tyvärr måste jag erkänna att mitt intryck efter dagen emellertid är att Snoozepolitiken kommer att fortsätta.

Mer av samma författare