av Frank Rosenius

Tidigt detta år uttalade dåvarande arméchefen Anders Brännström att det inte kan uteslutas att Sverige kan vara i krig om några år[1].

Min och antagligen andras reaktioner var att den militära och politiska ledningen skulle försäkra att om så skulle ske, vi genom det nya försvarsbeslutet kan hantera ett sådant konfliktförlopp.

I stället blev det upprörda reaktioner både i högkvarteret och i försvarsdepartementet. Man ansåg att det inte finns någon risk för en sådan utveckling och att arméchefen var ute i ogjort väder. Så sent som 5 juli säger ÖB i en DN-intervju ”Försvarsmaktens samlade bedömning är att militärt angreppshot inte är sannolikt”.

En fråga som inställer sig är varför den militära och politiska ledningen går i polemik med sin arméchef – kan det vara så att vi inte har erforderlig förmåga att möta ett väpnat angrepp och inte vill ta debatten eller anser man att risken att detta inträffar är försvinnande låg och vi därför inte behöver denna förmåga de närmaste åren, d v s under rådande försvarsbeslut 2015 – 2020?

Om vi börjar i det senare, kan konstateras att vi lärt oss att sia om säkerhetspolitisk framtid är omöjligt. Att ha handlingsfrihet att möta olika händelseutvecklingar är därför den gyllene regeln i all försvarsplanering. Detta är också inriktningen i nu liggande försvarsbeslut. Försvarsbeslutet säger om krav på ”krigsberedskap” att vi inom tre månader[2] skall kunna mobilisera hela försvarsmakten och kunna möta ett väpnat angrepp. Visserligen skall vi räkna med att inte behöva föra kriget ensamma. Men det är ett högt tidskrav – regering och riksdag räknar tydligen själva med att inom några månader måste försvarsmakten kunna stå stridsberedd.

Med detta konstaterande blir reaktionen på arméchefens uttalande svårförståeligt. Det kan alltså inte vara olika syn på beredskapskraven som leder till upprördheten. Min slutsats blir att reaktionen på arméchefens uttalande bottnar i att förmågan att möta ett väpnat angrepp enligt Riksdagens beslut har brister som man inte vill diskutera.

Vad är det då som är så känsligt i våra olika förmågor att svallvågorna blir så höga att arméchefen spolas bort?

Inom akademien pågår ett arbete med en analys av framtida behov inom hela försvarssektorn. Preliminära slutsatser förstärker intrycket av allvarliga brister inom försvarsbeslutsperioden som säkert orsakar huvudbry hos ansvariga. Jag ger här några exempel.

Vi kommer inte att ha ett kvalificerat robotluftvärn före år 2020. Konsekvensen blir att arméns stridsvagnar sannolikt blir utslagna innan de kommer till verkan. Vi kan inte eskortera underhållstransporter till Gotland med fartyg då korvetterna inte kan ge erforderligt skydd mot luftangrepp. Vidare – våra flygbaser kan inte försvaras mot luftangrepp med robotar.

Inom underhållssidan som transporter, stridssjukvård och tillgång på robotar synes bristerna allvarligt begränsa våra förmågor.

Slutligen är bristen på utbildade soldater så stor att krigsorganisationen inte kan bemannas med mer än till delar med tillräcklig kvalitet.

Den viktiga och avgörande frågan kvarstår när dammet lagt sig efter Brännströms inlägg – kommer vi under nuvarande försvarsbeslut att kunna lösa de uppgifter Riksdagen ålagt totalförsvaret?

Kravkatalogen är tydlig – försvara Sverige mot väpnat angrepp (Försvarsbeslutets  huvudskrivelse); ”militära angreppshot kan likväl aldrig uteslutas” och i samma stycke ”risken för dessa har ökat” (bil sid 1) samt att kraven på beredskap gäller utan återtagning (bil sid 8)

I försvarsmaktens nyligen utgivna ”Militärstategisk doktrin – MSD 16” kan man kanske hitta svaren? Trots att doktrinen till sin huvuddel kan ses som en lärobok med till största delen allmängiltiga råd, ges på några ställen en insikt i hur försvaret avser agera inför dagens komplexa utmaningar. Några sentenser värda att notera är ”framgång kräver att man ligger ett steg före” och ”förlorad tid kan inte återtas” (sid 45), vidare ”det militära försvaret dimensioneras för att kunna verka under strategiskt överfall genom operativ chock” (sid 53). Slutligen ”Väpnat angrepp ska mötas snabbt i syfte att vinna tid och skapa handlingsfrihet”. Detta visar en viss insikt om att det fordras hög beredskap, flexibilitet och kvalitet. Men enligt min uppfattning är det tyvärr långt mellan doktrin och verklighet.

Varför blir det sådana konvulsioner när någon lyfter frågan om vi kan hantera ett väpnat angrepp ”inom den tidsperiod som omfattas av ett försvarsbeslut”, d v s i ett relativt sett kort perspektiv? Svaret är enligt min uppfattning att i den politiska beslutsfattningen vill man inte gå längre än att ge allmänna långsiktiga riktlinjer men bara vara tydlig om ekonomiska kortsiktiga ramar. Försvaret har anpassat sig och godtar ”spelordningen”. Att vi inte kommer att leva upp till de krävande militärstrategiska slutsatserna lämnas utan åtgärd och utan protest. Alla är dock rörande överens om att på lång sikt är målsättningen att vara i balans mellan behov och resurser. Men det får tydligen kommande försvarsbeslut ta tag i! Så har tyvärr ofta varit fallet också i tidigare perioder när krav på förstärkningar av försvarsförmågan aktualiserats.

Om kriget kommer imorgon får nuvarande organisation ta konsekvenserna. Det blir då bl a den nye arméchefens ansvar.

 
Författaren är viceamiral, f d stf ÖB, och Kungl Krigsvetenskapsakademiens tidigare Styresman

Noter

[1] Jag har medvetet valt att i detta inlägg inte hänga upp framställningen på en semantisk och exakt analys av andras ordval – andemeningen är tydlig nog.
[2] Huvuddelen av krigsförbanden (Fö2015/00953/MFI, bilaga sid 8, Beredskap)

Mer av samma författare