Dagens stora försvarspolitiska fråga har varit om Sverige ska skaffa sig kryssningsrobotar till våra stridsflygplan, något som jag delvis fick kommentera i Lunchekot: Ljudklipp längst upp på sidan.

Egentligen är uppståndelsen märklig ur tre aspekter:

1. Vi har redan kryssningsrobotar! RBS 15 som är en korträckviddig sjömålsrobot i olika varianter har funnits operativt sedan lång tid tillbaka. En kryssningsrobot är en styrd robot med en stridsdel som destrueras tillsammans med bäraren, förhoppningsvis i målet. Den lilla nyheten är möjligen att vi nu talar om en kryssningsrobot mot markmål, men…

2. Förr i tiden hade vi en hel flygeskader organiserad för anfall mot bland annat utskeppningshamnar och flygfält i Baltikum! Den så kallade attackeskadern/första flygeskadern/E 1 bestod av attackflygplan från fyra flottiljer och lydde direkt under ÖB. Anfallen skulle ske mot markmål med ostyrda bomber och raketer. Möjligheten att styra en robot med hög precision minskar generellt vapeninsatserna i förlängningen liksom risken för vådabekämpning, i synnerhet som moderna robotar kan jämföra en bild av målet i sin målsökare i slutfasen och välja autodestruktion på förprogrammerad plats om inte målet identifieras.

3. Detta handlar om reducerad risk och ett bättre luftförsvar!. Det är väldigt svårt att förstå vilka alternativ som motståndare till förslaget istället förespråkar. Försvarets uppgift är bland annat att skydda den egna befolkningens liv och hälsa.

En enig expertis menar att det i luftarenan gör sig bäst genom så kallat offensivt luftförsvar, där man anfaller motståndarens baser och ledningscentraler. Istället för att vifta med händerna för att stoppa en ligist att kasta sten mot ditt glashus, så använder man en käpp för att slå stenarna ur handen.

Att inte använda kryssningsrobotar för att stoppa en motståndare med taktisk offensiv innebär att de som är kritiska hänvisar våra flygförare med deras kvalificerade stridsflygplan att löpa gatlopp innanför räckvidden på ett av världens mest kvalificerade luftvärnssystem för att släppa en styrd glidbomb på 70 km avstånd, om vi tar Kaliningrad som exempel.

Den kvalitativa förmågehöjningen som anskaffandet av kryssningsrobotar mot markmål skulle innebära är en bra och nödvändig prioritering som höjer tröskeleffekten för Sverige. En eventuell angripare skulle bli tvingad att vidta en mängd skyddsåtgärder och kanske till och med själv få uppträda mer riskfyllt för att kunna komma åt våra plan längre bort, som ju en räckvidd på 35-60 mil innebär när det gäller medelräckviddiga kryssningsrobotar.

Det innebär att åtgärden både är mer konfliktdämpande vid kriser och mer effektivt vid väpnad konflikt än alternativen.

…………………………….

En bra åtgärd som det verkar bli bred uppslutning kring, av kommentarerna att döma. När man ändå håller på skulle man med fördel kunna titta på en uppgradering av vår förmåga för sjömålsbekämpning också.

Men någon svensk upprustning, som några journalister frågat mig om under dagen, pågår inte. Mer om detta i morgon!