Rysslands angrepp på Ukraina är den mest dramatiska händelsen i vår del av världen sedan Andra världskrigets slut. Om man vidgar perspektivet och inkluderar Pandemin, den djupa och världsvida ekonomiska krisen, Kinas globala ambitioner och bristande politiskt ledarskap förmörkas bilden ytterligare. Samtidigt kan man inte bortse ifrån att Väst, trots turerna om gasimporten och Leopard stridsvagnarna, uppvisat en betydande enighet såväl retoriskt som praktiskt.
I Sverige förpassades under ett par dramatiska veckor tvåhundra år av neutralitet och militär alliansfrihet till historien. Den konkreta politiska konsekvensen var svensk (och finsk) ansökan om medlemskap i Nato. I backspegeln skulle detta kunna ses som det logiska slutresultatet i en process, där vi engagerat oss i ett nära bilateralt och regionalt samarbete med framför allt USA och de nordiska länderna. Det svenska deltagandet i insatser under Nato ledning var också ett betydelsefullt steg. Men fullt medlemskap i en militär allians är något annat. De pensionerade ambassadörer och oberoende säkerhetspolitiker som under åtskilliga år envetet drev frågan om Nato anslutning anklagades för att äventyra Sveriges säkerhet. Utan Rysslands aggression är det svårt att tro att den allmänna opinionen och ledande politiker inom Socialdemokratin hade varit redo för detta steg.
Det kan f ö erinras om att neutralitetspolitiska argument faktiskt fördes fram av dem som motsatte sig vår EU anslutning. Något att tänka på, när vi nu för tredje gången innehar EU ordförandeskapet.
Om vi för ögonblicket bortser från de fördröjningar och komplikationer som Turkiets inställning medför, finns det anledning att understryka att medlemskap i den västliga Alliansen kommer att ställa helt andra krav än de som gäller för partnerländer. Det blir en direkt koppling både till vår egen nationella säkerhet och till globala hot. Man behöver ta ställning till och medverka i insatser och andra åtgärder. Detta gör vi redan inom EU, men i Nato handlar det om vår säkerhet på ett mer konkret sätt. Man måste också hantera den olika vikt som medlemmarna lägger vid de bägge organisationernas roller. USA och Frankrike ser i hög grad till sina nationella intressen. Ett överordnat mål för Sverige bör vara att bevara och stärka den transatlantiska relationen.
På det globala planet handlar det om att motverka Kinas och Rysslands geopolitiska ambitioner och möjligheter att använda olika maktpolitiska instrument för att nå sina mål. Natoländerna har i den nyligen beslutade ”Nato strategic concept” av uppenbara skäl definierat Ryssland som huvudmotståndare. Man noterar ett tilltagande partnerskap mellan Kina och Ryssland i syfte att underminera den regelbaserade internationella ordningen. Även Kina utmanar Alliansens intressen, säkerhet och värderingar. Man använder en bred uppsättning instrument för att öka sitt inflytande. Utöver hybrid- och cyberangrepp handlar det om att skapa politiska och ekonomiska beroenden. Just som man anade ett mindre töväder i relationen mellan Washington och Peking, ledde nedskjutningen av den kinesiska ballongen till förnyad frost.
I detta nya läge aktualiseras frågan hur vi på bästa sätt kan bidra till EUs och, förhoppningsvis så snart som möjligt, Natos, ambitioner. Sverige har under lång tid definierat säkerhetspolitik som ett samspel mellan utrikes- och försvarspolitiken. Denna definition måste breddas. Alla tillgängliga instrument behöver användas för att bemöta totalitära stater som utmanar demokratiska värden och det regelbaserade internationella systemet. Detta är i sig inte något principiellt nytt. Det vidgade säkerhetsbegreppet introducerades redan i mitten av 1990-talet och de senaste decenniernas allvarliga kriser har bekräftat relevansen i detta synsätt. Nu krävs en mer långtgående samordning av alla de verktyg som står till buds. Vi måste också överväga hur Nato-medlemskapet skulle påverka vårt agerande i andra multilaterala sammanhang som FN och OSSE. Här ställs det nyinrättade Nationella säkerhetsrådet med den Nationella säkerhetsrådgivaren inför sina främsta utmaningar.
Sverige måste stärka och bredda försvarsförmågan. Målsättningen är att försvarsanslagen ska nå upp till 2 % av BNP inom några år. Det är inte osannolikt att denna nivå snarast utgör ett golv. Ytterligare krav kan ställas på Europa för att kompensera för USAs engagemang i andra delar av världen. Det handlar om att fullt ut integrera Sverige i Natos försvarsplanering. Skillnaden mellan territorialförsvar och insatsförsvar kan sägas minska eller försvinna. Mycket kommer att påverkas av Nato Defence Planning Process (NDPP), som definierar vilka svenska förmågor som blir viktiga sett till Natos övergripande gemensamma mål.
Det finns klara förväntningar på att Sverige ska förstärka det gemensamma Nato-försvaret inom kritiska områden. Det kan handla om s k Air Policing och truppbidrag i Baltikum, men också bredare bidrag till luft- och missilförsvar samt gemensam marin förmåga i Östersjöområdet. Det krävs vidare omfattande rekryterings- och utbildningsinsatser av officerare och tjänstemän inom Regeringskansliet och berörda myndigheter för att hantera Nato-diplomatin i Bryssel och att verka i Natos integrerade ledningsstruktur.
Nationellt måste Försvarsmaktens långsiktiga operativa behov av materiel och tjänster i fred, kris och krig säkerställas. Beroende på vilka särskilda uppgifter Sverige skulle få inom Nato kommer det krävas betydande tillskott av försvarsmateriel även av ett slag som vi hittills inte ansett oss behöva. Svenska företag och myndigheter får därmed en tydligare roll i säkerhetspolitiken. På senare år har debatten främst handlat i vilken utsträckning Sverige ska involvera sig i samarbete inom EU-ramen eller i en mindre grupp. Vi talar om EDA, NORDEFCO etc. Hittills har dock merparten krigsmateriel varit nationellt planerad, beställd och levererad. Detta har utgjort ett avgörande hinder för en bred europeisk försvarsindustri. EU kommissionen har tagit fram en heltäckande analys av de hot som EU och dess medlemsstater kan behöva försvara sig mot, en s k strategisk kompass. Denna bör utgöra en grund för det fortsatta arbetet.
Man bör dock vara medveten om att det militära samarbetet inom EU är begränsat, särskilt vid en jämförelse med Nato. Detsamma gäller Sveriges engagemang. Trots en förhållandevis stor försvarsindustri har Sverige därför hamnat i skuggan av de dominerande länderna inom EU. Inom vissa områden har dessutom svenska företags möjligheter att konkurrera med amerikanska ställts på sin spets. Internationella forsknings-, materiel- och försvarsindustrisamarbeten liksom ren export behöver sättas in i det övergripande säkerhets- och försvarspolitiska sammanhanget.
Svenska militära bidrag till Ukraina har nått en betydande nivå, nu senast med Stridsfordon 90 och Artillerisystemet Archer. Men liknande frågor kan uppstå på ett mer globalt plan. Vi kan förvänta krav på att tillsammans med andra Nato-medlemmar solidariskt bidra till att möta rysk och kinesisk expansion. Detta skulle i praktiken innebära att vi överger principen att inte leverera vapen till stater som befinner sig i konflikt.
Försvarsmateriel och svensk försvarsindustri blir då ett verktyg till stöd för Sveriges övergripande säkerhets- och försvarspolitiska mål. Därmed blir svensk försvarsindustri en angelägenhet för riksdag, regering och myndigheter på ett helt annat sätt än idag. Givetvis kommer Säkerhetsstrategin och Säkerhetsrådgivaren spela en central roll. Mot denna bakgrund behöver 2009 års försvarsmaterielstrategi omprövas. Även regler för försvarsexport behöver ses över. Reglerna har visserligen moderniserats efterhand, men de vilar fortfarande i hög grad på svensk alliansfrihet och neutralitetspolitik.
Fokus har legat på Försvarspolitiken. Men vi får inte glömma bort utrikespolitiken och diplomatin, inte minst dess multilaterala dimension. Man måste noga överväga resurstilldelningen. Medan alla nu förordar en kraftig ökning av anslagen till totalförsvaret har tilldelningen till Utrikesförvaltningen snarast krympt. Självfallet behöver även utrikespolitiken anpassas till den nya situationen. Det handlar om att vi nu blir fullt inkluderade i överväganden och beslut för att upprätthålla gemensamma värden och den internationella ordningen. Detta ställer helt nya krav på ansvarstagande, vilket i sin tur kräver en övergripande strategisk samordning såväl i Stockholm som vid utlandsmyndigheterna.
Säkerhetsdimensionen har f ö blivit uppenbar inom många fler områden. Energi är ett effektivt redskap som utnyttjas av totalitära stater, inte minst Ryssland. Tysk energipolitik under senare decennier illustrerar på ett dramatiskt sätt svåra avvägningar mellan olika intressen och riskerna med beroendeförhållanden.
Även inom den bredare handelspolitiken finns risker kopplade till multinationella företag och deras verksamhet i länder och regioner med stor konfliktpotential, vilket svenska företag med verksamhet i Ryssland fått erfara. Biståndspolitik handlar alltmer om att motstå/motverka ryska och kinesiska ambitioner att skapa beroendeförhållanden med utvecklingsländer för att få tillgång till råvaror och göra geopolitiska vinster. EUs strategi The Global Gateway, som omfattar investeringar om upp till 300 miljarder euro på infrastruktur m.m. i utvecklingsländer, kan tillsammans med USAs motsvarande satsningar ses som exempel på sådana satsningar. Forsknings- och utvecklingsfrågor, särskilt rörande nya teknologier, får en allt större säkerhetspolitisk relevans för att behålla ett teknologiskt övertag i förhållande till stater som söker nyttja teknologi för illegitima syften.
Ytterligare ett område som måste ägnas ökad uppmärksamhet är den grova internationella brottsligheten.
Ett land kan utöva ett betydande inflytande via anställda på nyckelposter i internationella organisationer. Sverige har på senare år varit underrepresenterat i multilaterala fora. Det gäller både FN och EU. Det finns många skäl till detta. Svenskar har ofta svårt att fungera i den mansdominerade miljö och stränga hierarki som präglar många av dessa organisationer. Våra politiker är inte alltid entusiastiska att driva svenska kandidaturer. Och några års bortovaro från Stockholm främjar inte heller karriären. Vidare gäller det att utnyttja den kunskapsreserv som finns i nationella institutioner och organisationer. Detta har blivit uppenbart under de senaste årens krig och kriser. Forskare och överstelöjtnanter delar dagligen med sig av sin visdom. KKrVA SES projekt är ett mer omfattande och långsiktigt exempel. Det gäller att utnyttja all denna kunskap och kompetens. Växeltjänstgöring är ytterligare ett sätt att klargöra behoven. Externa tänkare kan också påminna om faktorer som försvunnit i Regeringskansliets grottekvarn.
Till syvende och sidst handlar det om hur man gör avvägningen mellan det kort-, medel- och långsiktiga perspektivet. Historiskt har Försvarsmakten (och väl också civila myndigheter) haft ett mycket långsiktigt perspektiv. Man har därför haft svårt att anpassa sig till snabba omvärldsförändringar. Exempel är omställningen från territorialförsvar till insatsförsvar på 1980-talet och i motsatt riktning de senaste åren. UD kan kraftsamla inför specifika och tidsbegränsade uppdrag som EU-ordförandeskapet, men har begränsade resurser vad gäller strategiskt tänkande. Det gäller också att stämma av ambassaders och delegationers rapportering mot varandra. Regelbundna sammandragningar av Säkerhetspolitiska rapportörer från våra viktigaste utlandsmyndigheter är en metod. Hittills har debatten mest handlat om horisontella reformer inom Regeringskansliet. Men Oxenstiernas ande svävar ännu över Kanslihuset. Vilka konsekvenser kommer reformerna få för den vertikala relationen mellan Regeringen och myndigheterna? Vilka ytterligare åtgärder krävs?
Det är denna komplexa verklighet som inte bara Regeringen utan hela vårt samhälle måste ta sig an. Säkerhetsfrågorna behöver hanteras genom strategisk samordning. Inrättandet av ett Nationellt säkerhetsråd med en Nationell säkerhetsrådgivare är ett viktigt steg i denna process. Vidare samlas bistånd och utrikeshandel under en minister vilket också är positivt. UD omorganiseras. Kärnan består av sex avdelningar för utrikespolitik, handel etc.
Till sist några varningens ord. Motivet bakom de dramatiska administrativa reformerna är att möta de nya säkerhetspolitiska utmaningarna. Men det tar alltid viss tid för reformer att sätta sig. Den tiden för förberedelser saknas. Parallellt med reformarbetet måste vi nu hantera den globala krisen, vara en aktiv ordförande i EU, bygga upp en Nato-delegation på 40-50 personer och ge ett omfattande militärt stöd till Ukraina.
