av Mats Bergquist
När Peter Wallensteen och Isak Svensson för ett par år sedan (2016) gav ut boken ”Fredens soldater” om nordiska internationella medlarinsatser från Folke Bernadotte och Martti Ahtisaari började man av naturliga skäl efter andra världskriget. Det är framför allt inom FN:s ram som Finland, Norge och Sverige gjort viktiga insatser för att etablera kontakter mellan stridande parter, bidra till att lösa konflikter eller i alla fall frysa dem och stoppa våldsutövningen. Men sådana främst norska och svenska insatser hade gjorts redan i Nationernas Förbunds regi, av Fritjof Nansen, Hjalmar Branting, Östen Undén och Eliel Löfgren. Några ganska valhänta och i ett fall rent av kontraproduktiva försök att medla mellan Tyskland och västmakterna gjordes i augusti 1939 av den svenske affärsmannen Birger Dahlérus och i augusti året därpå av Gustaf V. Detta senare initiativ togs i efterdyningarna av det s k Prytztelegrammet från Sveriges legation (ambassad) i London av den 17 juni 1940, som andades möjlig brittisk fredsvilja. Det avvisades ilsket av både Hitler och Churchill. Ingen av dessa båda statsledare var särskilt kompromissvilliga.
En svensk insats som däremot måste, i synnerhet om man bedömer processen nu 75 år senare, sägas till sist ha blivit framgångsrik är regeringens och särskilt kabinettssekreteraren i UD Erik Bohemans strävanden att hjälpa till med att få ut Finland ur det s k fortsättningskriget 1941–1944. Vår egen regerings verksamhet var officiellt inte medlarens, utan f ö r medlarens. Sveriges roll formellt var alltså brevbärarens, men den blev mera än så. Detta speglas i de dagböcker från åren 1943-1946 av den finske ministern (ambassadören) i Stockholm, Georg Gripenberg, som i dagarna getts ut av Samfundet för utgivande av handlingar om Skandinaviens historia. Utgåvan har möjliggjorts genom en donation av den framlidne Finlandskännaren Krister Wahlbäck och redigerats av f arkivarien Kaukko Romponen, professor Per Thullberg och arkivarien Dagmar Thullberg. Dagböckerna, som ställvis är mycket utförliga, är en viktig källa till Finlands och Sveriges historia under de dramatiska åren 1943-1946, inte minst ödesåret 1944, och framför allt om de fredstrevare som till sist i september 1944 ledde till att Finland slöt vapenstillestånd med Sovjet och bröt med Tyskland.
Sammanhanget var följande. Många finländare insåg, i alla fall efter Stalingrad, att Tyskland skulle komma att förlora kriget; Gripenberg säger sig ha varit övertygad om detta redan 1940. Finland måste lämna de facto-alliansen med Tyskland, men när och hur? Sedan de finska trupperna redan i december 1941 nått fram till floden Svir mellan de stora sjöarna Onega och Ladoga förekom under åren 1942-sommaren 1944 mycket begränsad stridsverksamhet på denna front. Mannerheim vägrade, trots tyska propåer, att delta i Leningrads belägring. Han visste som gammal rysk general vad denna stad betydde. Skyddet för staden vid Nevan hade ju dessutom varit huvudpunkten i de rysk-finska förhandlingar som föregick vinterkriget.
Läget på den karelska fronten var alltså länge stabilt. De tyska trupperna på östfronten retirerade dock stadigt efter Stalingrad. Även om man på många håll förstod att situationen ur s t r a t e g i s k synvinkel höll på att förändras till finsk nackdel, var den t a k t i s k a situationen ganska fördelaktig. De finska trupperna stod långt inne på sovjetiskt territorium. De besatta områdena skulle, menade man på många håll, kunna användas som pant i kommande fredsförhandlingar. Ett uppenbart otillfredsställande fredsslut, som t ex en återgång till 1940 års gränser, skulle i denna situation inte bli alldeles lätt att förklara för den allmänna opinionen.
Den svenska regeringens syn på det finska problemet omfattades i alla fall av tre av samlingsregeringens fyra partier: Finland måste ut ur kriget så snart som möjligt. Ni borde aldrig ha gått med, säger Boheman 1944 till Gripenberg. Det fjärde regeringspartiet, högern, hade större förståelse för Finlands situation. Villkoren och hur gränsen mot öster drogs var faktiskt närmast sekundära. Det centrala var Finlands territoriella integritet. Om Finland stannade kvar i kriget riskerade man att landet i fall av ett tyskt nederlag helt skulle hamna inom Sovjets maktsfär. Gränsen mellan Sovjet och Sverige kunde formellt eller de facto komma att dras i Bottenhavet. Det var ett centralt svenskt intresse att Finland och Sovjet slöt fred. Samtidigt fanns risken att Tyskland, om Finland bytte sida, skulle ockupera landet. Detta hade skett i Italien sommaren 1943 och skulle ske i Ungern i mars 1944.
En första fredstrevare togs redan sommaren 1943 i Stockholm genom ett samtal mellan det sovjetiska sändebudet i Stockholm, Mme Kollontay, Stalins gamla regeringskamrat från revolutionens Petrograd, och den belgiske ministern prins de Croy som i likhet med Kollontay tjänstgjort länge i Stockholm. Eftersom Finland angripit Sovjet var det den finska regeringen som borde ta initiativet till kontakt. Men när det blev klart att Helsingfors ville utgå från 1939 års och inte 1940 års gränser avbröt Moskva vidare kontakter. I denna första process spelade Sverige ännu inte någon särskilt aktiv roll, mest som mötesplats. Men Mme Kollontay, som delvis vuxit upp på Karelska näset där fadern hade en gård, månade om Finland och skulle återkomma i ämnet.
Den andra fredstrevaren påbörjades i november 1943 genom samtal mellan Mme Kollontay och främst Boheman. Den skulle pågå ända till april 1944 då den finska riksdagen enhälligt röstade nej till de villkor den ryska regeringen erbjöd. Den svenska regeringen avstod från att uttala sin uppfattning men det borde ha stått klart att den ansåg att man borde överväga att acceptera villkoren. Kanske kunde de ändå, hoppades man, något modifieras sedan man kommit överens om vapenstillestånd. Precis som statsminister Per Albin Hansson sade till sin finske kollega Risto Ryti i februari 1940: ”vi vill inte ge råd, men om Ni frågar så…” Sedan kontakterna mellan Mme Kollontay och och den finska regeringen via Boheman etablerats meddelade Moskva att man krävde 1940 års gränser, ett enormt skadestånd, 600 millioner dollar och att de tyska trupper som fanns i norra Finland (ca 200.000!) skulle avväpnas. Särskilt det senare villkoret verkade närmast omöjligt att uppfylla utan erbjuden rysk hjälp som man absolut inte ville ha. Till sist måste finnarna från hösten 1944 driva ut dessa tyska trupper. De sista retirerade i januari 1945 in i Norge. De drog sig tillbaka med den brända jordens taktik, en hämnd för Finlands sidbyte, vilket ledde till att 100.000 av civilbefolkningen i Österbotten och finska Lappland fick fly till Sverige.
Innan direkt kontakt mellan Helsingfors och Moskva etablerades och en finsk delegation bestående av Gripenbergs företrädare J K Paasikivi och sedermera utrikesministern Carl Enckell for via Stockholm till Moskva, föregicks detta möte av en hel del utväxling av meddelanden, via Erik Boheman, från Moskva till Mme Kollontay f v b till den finska regeringen. Han tycks, enligt Gripenberg, ha spelat en mycket aktiv roll. Vid ett tillfälle vägrade Boheman att överlämna ett finskt regeringsmeddelande som han betecknade som ett självmordsbrev. Han skrev helt enkelt om texten, vilket finnarna godtog.
Många i den finska huvudstaden var nog en smula ambivalenta inför det svenska agerandet. Faktum är att man på en del håll skulle ha föredragit att USA agerade som medlare. Detta var naturligt eftersom USA givetvis som allierad till Sovjet hade avsevärt större tyngd. Finland hade, trots sin position som ”medkrigförande” till Tyskland, fortfarande en betydande good-will i Washington. Detta gick tillbaka till vinterkrigets tappra kamp mot övermakten och medvetenheten om att Finland, i motsats till praktiskt taget alla andra låntagare, alltid betalat sina amerikanska lån. Den praktiska möjligheten att agera fanns eftersom USA inte förrän i juni 1944, sedan Finland slutit en överenskommelse med Tyskland för att få bistånd att hejda den sovjetiska storoffensiven på Karelska näset, behöll diplomatisk representation i Helsingfors. Men amerikanerna ville inte stöta sig med sin sovjetiska allierade, varför Finland var hänvisat till Sverige vars inställning i sakfrågan var känd sedan kriget började. Boheman frågar sig, enligt Gripenbergs dagbok, om han i sitt f ö r medlingsarbete gått för långt? Gripenberg svarar givetvis inte på den mest retoriska frågan. Men det var nog åtskilliga i Helsingfors som hade kritiska synpunkter och var besvikna på Sveriges agerande.
I den tredje rundan av fredskontakter, som inleddes sedan Finland med tyskt bistånd hejdat den sovjetiska offensiven och Moskvas intressen samtidigt skiftat söderut, etablerades rätt snart direkt kontakt mellan Helsingfors och Moskva. Mannerheim tog över statsrodret och vapenstillestånd ingicks. Villkoren var mycket hårda, än hårdare än de från vårvintern samma år. Sveriges roll blev främst att garantera att man kunde leverera de varor, främst livsmedel som Finland dittills importerat från Tyskland. Detta blev lättare eftersom skörden 1944 var god.
Den linje den svenska regeringen genom Erik Boheman, och hans principal, Christian Guenther, följde visavis Finland hade således ett gott stöd i regeringen och sannolikt allmänna opinionen. Men när vapenstilleståndet väl var på plats och man kunde se hur den ryska kontrollkommissionen agerade var det många som fruktade att Finland skulle komma under total sovjetisk dominans. Men vilka var egentligen alternativen? En fortsatt kamp på Tysklands sida hade riskerat ett värre öde. Ungern var ett förskräckande exempel. Erik Bohemans – och Mme Kollontays – engagemang för att uppnå fred förtjänar att ihågkommas nu 75 år efteråt. Georg Gripenbergs dagböcker ger ett än tydligare vittnesbörd om Bohemans insatser än tidigare svenska memoarer och historiska framställningar.