I sitt sommartal den 24 augusti benämnde moderatledaren Ulf Kristerssons grova kriminella gäng för ”Sveriges inhemska terrorister”. Han sa detta mot bakgrund av att skjutningar och sprängdåd har blivit allt vanligare på flera håll i Sverige. Nästan som en bekräftelse av Kristerssons ord upprättade grova kriminella i Göteborg dagen efter hans tal vägspärrar för att kontrollera rörelsen in till vissa områden. Debattörer i media var inte sena med att dra paralleller till Libanon och andra oroshärdar där kriminella och politiska grupperingar har försökt utöva makt genom att kontrollera territorium och bruka våld.[1]

Man ska givetvis vara försiktig med att dra jämförelser mellan det som sker i delar av Sverige och konfliktzoner i andra delar av världen. Sverige befinner sig inte i krig. Men vi ska heller inte blunda för att det finns påtagliga likheter mellan de kriminella gruppernas våldsvälde i Sverige och de utmaningar som rättsstater har stått inför i andra länder. Dessa likheter bör bejakas, inte minst eftersom lärdomar från andra platser kan hjälpa oss att bekämpa den grova brottsligheten i Sverige.

I början på 90-talet tjänstgjorde jag på Nordirland som officer i den brittiska armén. Det våld som präglade det nordirländska samhället då är inte helt olik den brottslighet som har blivit en del av tillvaron för många människor i Sverige. Bombdåd och mord var vanligt förekommande på Nordirland. De kriminella grupperna, det vill säga den irländska republikanska armén, IRA, hade sina baser i särskilda geografiska områden. Flera av deras medlemmar var välkända för polisen och armén, och det förekom en utbredd nyrekrytering av yngre medlemmar. Människor hotades med döden om de vittnade mot IRA. Mycket av detta känns igen från hur grova brottsliga grupper agerar i Sverige.

Storbritanniens lågintensiva kampanj mot IRA var mycket framgångsrik och fick med tiden bukt med mycket av våldet på Nordirland. Sverige kan lära mycket av detta.

En viktig lärdom från Nordirland är att hela den brittiska samhällsapparaten aktiverades i kampen mot våldet. Myndighetssamverkan var för det mesta god på alla de nivåer som var inblandade i brottsbekämpningen, från den högsta politiska nivån till den lägsta polisiära nivån. Man kombinerade kraftfulla ekonomiska åtgärder med proaktivt polisiärt arbete. Till exempel gavs ekonomiska bidrag för att främja utvecklingen av skolor, vägar och sjukhus i utsatta områden samtidigt som man agerade för att strypa IRA:s olika finansieringskällor.

Rättsapparaten anpassades också. Man införde bland annat jourdomstolar, anonyma vittnesmål och så kallade supergrassvittnen, som var IRA-medlemmar som i utbyte mot immunitet vittnade mot sin egen organisation. Samtidigt bedrev polisen och militären ett omfattande arbete med infiltration, avlyssning och kameraspaning. Britterna visste av erfarenhet från tidigare operationer att goda underrättelser var avgörande för att nå framgång. De nyttjade även specialförband och en ny enhet, 14 Intelligence Company, skapades för spaningsuppdrag.

Viktigt var också att dominera miljön de kriminella rörde sig i. Hela Nordirland var en visitationszon där polis och militär fick stoppa individer för identitetskontroll och genomsök av deras bilar. Vi utförde otaliga slumpmässiga kontroller av bilar, bland annat med hjälp av helikopter kallat ”eagle vehicle-check-points”. Dessa kontroller påverkade IRAs möjligheter att transportera vapen.

Inte allt detta kan överföras till svensk brottsbekämpning. Däremot kan och bör man ta lärdom av behovet att skapa rätt förutsättningar för att sätta press på de kriminella grupperingarna. Det bör göras bland annat genom att aktivera ett juridiskt ramverk likt det brittiska Civil Contingency Act och koordinera myndigheternas arbete så att olika aktörer agerar mot samma målbild. Man bör också anpassa rättssystemet, långa fängelsestraff är grundläggande och utnyttja den unika militära kompetensen som finns inom till exempel spaningssektorn och sökutbildad personal för att hitta vapengömmor.

I väpnade konflikter är det den som äger initiativet som har förmåga att flytta fram sina ställningar och främja sina intressen på andras bekostnad. Just nu är det grova kriminella grupper som äger initiativet i Sverige medan många svenska myndigheter agerar reaktivt. Detta måste snarast förändras. En total insyn i de kriminellas liv måste etableras, vi kallade det för pattern of life.

Den brittiska erfarenheten från Nordirland visar att det går att komma tillrätta med inhemsk grov brottslighet utan att göra avkall på liberala rättsprinciper. En del av det som britterna gjorde har även gjorts i Sverige. Men uthålligheten och samordningen har ofta saknats. Punktinsatser som Operation Rimfrost kan ha effekt, men sällan en permanent sådan. Ekonomiska bidrag finns, men det är lönlöst att bygga en fritidsgård om den senare används som rekryteringsbas för kriminella. Justitieministern lovar fler poliser men Polistidningen skriver i september 2020 att antalet poliser i yttre tjänst minskar. Det tycks saknas ett helhetsgrepp i den svenska hanteringen. Som vice rikspolischef Mats Löfving sa i ekots lördagsintervju 5 september, ”det går inte att åka jojo mellan dessa åtgärder.”

Svenska beslutsfattare måste agera brett och uthålligt för att komma till bukt med den grova brottsligheten. De bör ta lärdom från andra länder som framgångsrikt har bekämpat våldsamma kriminella grupper, bland annat Storbritannien och dess kampanj mot IRA. Svenska myndigheter måste framförallt inse att organiserade kriminella grupper frodas så länge de ges initiativet och kan verka med låg risk för att straffas. Vi måste vidta åtgärder som begränsar deras rörelsefrihet och sätter press på deras möjligheter att fortskrida med sin verksamhet. Men detta kräver ledarskap uppifrån. Värt att ha i åtanke är att den inre kärnan av IRA omfattade ca 200 personer, men det tog 30 år att få bukt med den.

Författaren är doktorand vid Försvarshögskolan. Han är tidigare överstelöjtnant brittiska armén (Royal Green Jackets)
Foto: shutterstock.com

[1] Artikeln har tidigare varit publicerad i Svenska Dagbladet 13 september 2020.

Mer av samma skribent