av Stefan Forss

Utåt råder skenbart lugn. Inget av de nordiska länderna ser sig i dagsläget hotat trots Rysslands allt hårdare retorik och snabbt iscensatta storskaliga militära övningar i närområdet. Denna övningsverksamhet kommer enligt försvarsminister Sjoigu att ytterligare intensifieras under året. Denna nya ”normala” lägesbild medför allt större krav på vår beredskap och vår förmåga att kunna tolka läget rätt. Därtill har vi att förhålla oss till Rysslands alltmer tuffa agerande i Ukraina. Tung rysk krigsmateriel uppges alltjämt strömma in landet. I baltstaterna är man kanske snäppet mer pessimistiska än vi i Norden, men något akut krigshot ser man inte.

Men eftersom krigandet i Ukraina temporärt avmattats till något som kanske med god vilja kan tolkas som vapenvila, finns bland Rysslands vänner redan en spirande önskan om avtrappning av sanktionerna mot Ryssland och en återgång till ”business as usual”. Bland dessa finns även EU:s höga representant för utrikes- och säkerhetsfrågor, tidigare kommunisten Federica Mogherini (New York Times 28/3, 2015; http://www.nytimes.com/2015/03/29/world/europe/fragile-cease-fire-in-ukraine-inspires-little-confidence-in-west.html ).

Allmänt bedöms att hamnstaden Mariupol kommer att vara Rysslands nästa militärstrategiska mål i Ukraina. Där har vapenvilan varit enbart skenbar (Se AP-artikel på http://m.apnews.com/ap/db_306481/contentdetail.htm?contentguid=u84R6NBn). På ukrainska sidan bedöms att det bara är en tidsfråga innan ett större anfall är att vänta. Intressant är ju att självaste TASS (http://tass.ru/en/world/784646) rapporterade om att ryska generalöversten Aleksandr Lentsov, formellt i egenskap av OSSE-inspektör, utsattes för beskjutning i samma område nära Mariupol för en tid sedan. Allmänt antas att Lentsov är den som faktiskt leder de ryska styrkorna i Ukraina och här var han kanske bara och bekantade sig med krigsskådeplatsen.

Rysslands verkliga strategiska mål i Ukraina har varit föremål för en hel del diskussion. Yale-professorn Timothy Snyders analys (DN, 24/3, http://www.dn.se/kultur-noje/det-ryska-kriget-som-ska-skilja-ukraina-fran-europa-1/) övertygar. Rysslands avsikt är att avskilja Ukraina från Europa. Men ”det är rimligt att tro att Moskva har en ännu större plan för disintegration” i vår världsdel.

”Trots en högstämd retorik om rysktalandes och andras rättigheter har Moskva uppvisat ett svalt intresse för de rysktalande vars hemland nu ödelagts av den ryska interventionen. Ryssland tycks inte heller ha för avsikt att annektera Luhansk och Donetsk, utan föredrar att lämna kvar dem i ett katastroftillstånd som en utmaning för både Ukraina och EU”, skriver Snyder. Carl Bildt har träffsäkert beskrivit Folkrepublikerna i Luhansk och Donetsk som republiker utan folk.

För att undergräva EU har ”Ryssland odlat upp klientstater [som Ungern och] försökt värva nya (Cypern, Grekland, Bulgarien, Serbien, Österrike, Tjeckien, Slovakien)”. Flera av dessa länder är med nordiska mått korrumperade. Rysslands autoritära, fascistiska och kleptokratiska regim erbjuder skrupellösa eliter samarbetsmöjligheter och fördelar som inte kan förbises.

Klart är dock att Rysslands gunst kräver ett pris. Greklands statsminister Alexis Tsipras fraterniserar nu öppet med Ryssland. Han anser att sanktionerna mot Ryssland inte leder någon vart (http://www.theguardian.com/world/2015/mar/31/alexis-tsipras-greece-russia-relations) och avser att även närvara vid Segerdagsparaden i Moskva den 9 maj, liksom också Tjeckiens president Milos Zeman. Flera europeiska statschefer står sannolikt i kö. Andra som förväntas närvara är dignitärer som Nordkoreas Kim Jong-un och Kinas Xi Jinping.

Finlands president Sauli Niinistö har dock tackat nej. Även under mer normala förhållanden kan man fråga sig varför Finland som angreps av Sovjetunionen skulle ha anledning att fira just den dagen. Företrädaren Halonen fanns nog på plats för tio år sedan. Putin hade då bara någon dag tidigare sagt som sin uppfattning att Sovjetunionens sammanbrott var en av det förra seklets största katastrofer.

Det väckte uppmärksamhet att Ryssland med öppna armar tog emot företrädare för den europeiska extremhögern, inklusive nynazister till en konferens i St. Petersburg för en tid sedan (Moscow Times, 22/3, http://www.themoscowtimes.com/news/article/russian-european-far-right-parties-converge-in-st-petersburg/517839.html). De hade inga problem med ordningsmakten. Det hade däremot en liten skara motdemonstranter som protesterade mot mötet och som veterligen omhändertogs bestämt. Visst står detta i bjärt kontrast till Sovjetrysslands framgångsrika kamp då Nazitysklands soldater förvägrades tillträde till Leningrad under 900 dagar av belägring.

En av USA:s främsta Rysslandsexperter, professor Stephen Blank hävdar att Rysslands egentliga kamp inte handlar om Ukraina utan om Europa. Det är inte Donbass det gäller, utan det är det nya ryska imperiet som står på spel (http://www.atlanticcouncil.org/blogs/new-atlanticist/in-ukraine-the-real-fight-is-for-europe). ”Putin avser inte endast att rasera säkerhetsordningen i Europa, Kaukasus och Centralasien, han säger även att ryska staten som sådan inte kan tolerera ett suveränt Ukraina, utan Ryssland kan överleva endast som ett imperium. Vi bör ha helt klart för oss vad just detta innebär. Om man uttrycker det rakt på sak betyder imperium ett permanent konflikt- eller krigstillstånd”, skriver Blank.

Även erfarna och insiktsfulla finska observatörer som minister Jaakko Iloniemi har kommit till likande slutsatser. Den raserade europeiska säkerhetsordningen utgör det största aktuella säkerhetshotet i Europa.

Att utvecklingen i Ukraina kommer att bli långt mer avgörande för den framtida situationen även i vår region har dessvärre inte sjunkit in tillräckligt hos beslutsfattarna. Ifall Ukraina faller helt eller hamnar i rysk kontroll vore det inte bara ett svek mot det ukrainska folket utan även förödande för oss på lite längre sikt.

Revolutionen på Majdan handlade om människor som i frihet slöt sig samman mot en förutsägbar stat med syftet att uppnå lag och rätt och europeisk förutsägbarhet, menar Snyder och nästan alla andra utom Rysslands lakejer. ”Det civila samhället, den ukrainska staten och den europeiska integrationen skulle bli en ömsesidigt förstärkande treenighet.”

”Det ryska projektet att utradera både Ukraina och EU i namn av en alternativ världsordning bör varken överraska eller lura någon. Man kan ifrågasätta om en sådan desintegration ligger i Rysslands intresse, men det är trots allt en politik som bygger på en korrekt förståelse av historien. Om Majdan handlade om medinflytande, självständighet och Europa så handlar Rysslands anti-Majdan om propaganda, konspiration och imperium”, avslutade Snyder sin förträffliga artikel.

Då Ryssland lagt korten på bordet och utmanat omvärlden har man särskilt i Europa och USA haft svårt att enas om någon så robust ståndpunkt att det skulle ha avskräckande inverkan på Rysslands agerande. Pratet om att konflikten i Ukraina inte har någon militär lösning är tom retorik. I de flesta fall är det tvärtom. En aggressor har inga särskilda incentiv att backa ifall risken för militära motåtgärder bedöms som obetydliga. Den som inte låter sig övertygas kan ta till sig överste Bo Hugemarks eminenta analys den 26/3 om självavskräckningens verkningar på SvD:s blogg Säkerhetsrådet (http://blog.svd.se/sakerhetsradet/2015/03/26/gastinlagg-hugemark-varnar-for-sjalvavskrackning/).

I Finland har vi erfarenhet av hur politiska lösningar med Sovjetunionen blev möjliga först efter att två hårda krig hade slutat oavgjort 1940 och 1944 och då röda arméns försök att åstadkomma det av ryska statsledningen eftersträvade resultatet, d v s Finlands ockupation hade misslyckats. Då Stalin efter andra världskrigets slut fick bekanta sig med nya kartor sammanfattade han resultatet rörande imperiets utbredning på följande sätt för sina närmaste medarbetare:

”I norr är allt i sin ordning. I Finland som gjorde oss så mycket ont flyttade vi gränsen längre bort från Leningrad. Baltstaterna som varit ryskt territorium sedan urminnes tider har vi återtagit, Vitryssland och Ukraina är i vår hand, liksom också Moldavien. I väster är allt därmed som sig bör.”

Att Putins Ryssland är på samma väg bör inte överraska någon. Hur långt Ryssland förmår förverkliga sina ambitioner är däremot en helt annan sak. Självfallet är förutsättningarna inte enbart teoretiska så länge ledarskapet i väst vacklar och de viktigaste aktörernas interna relationer är ansträngda. Det defaitistiska och försvarspolitiskt introverta Tyskland, som alltjämt tyngs av djupa skuldkänslor från andra världskriget, är trots sin ledande ställning i Europa direkt olämpligt att axla rollen som ledare för europeisk säkerhet. Aldrig mer krig med Ryssland är Tysklands allt överskuggande politiska linje och därmed är också landets trovärdighet som solidarisk allianspartner i Nato och EU tvivelaktig. Landets försvarsbudget har dalat till ynkliga 1,1 procent av bnp, och av den går en oproportionerligt stor del till yrkesarméns löner. Materielunderhållet är eftersatt, vilket lett till svag operativ tillgänglighet och nyanskaffningarna har snarast uteblivit. Men kanske botten är nådd?

”Special relationship” mellan USA och UK har i praktiken upphört. I USA har man med bestörtning tagit del av britternas fortsatta nedskärningar i försvaret. Då Natos europeiska traditionella stöttepelare vacklar så betänkligt har USA:s inställning till Nato avsevärt försämrats. Att Natos militära kommendör (SACEUR) general Philip Breedlove haft ytterst svårt att få audiens i Vita huset har varit känt en längre tid, men det är närmast oerhört att president Obama nyligen även nobbade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg på dennes besök i Washington. Kan signalen vara klarare? Från USA:s synvinkel gör européerna alltför lite för sitt försvar och har bidragit till en förfärlig soppa i Ukraina, som de inte klarar av att hantera.

I USA står Ukraina trots allt överraskande lågt på agendan och president Obama har ingen aptit alls att ta någon ledande roll i hanteringen av krisen. Det har främst Tyskland fått göra och resultatet är känt. Merkel och Steinmeier har aktivt förträngt Fredrik den stores ordspråk: Diplomati utan vapen är som musik utan instrument.

I amerikanska kongressen och bland militärer och forskare har emellertid en allt starkare opinion yrkat på ett större amerikanskt engagemang och militärt stöd till Ukraina i form av defensiva vapen. Tillsvidare har det inte lett till resultat. Men bl.a. tidigare Natokommendören general Wesley Clark yrkar nu i Newsweek på att Ukraina bör beväpnas omedelbart (http://www.newsweek.com/wesley-clark-ukraine-must-be-armed-right-now-319348).

En helt annan kategori påverkare finner man bland ålderstigna dignitärer som Henry Kissinger och Zbigniew Brzezinski, båda starkt präglade av kärnvapenhotet under kalla kriget. De föreslog var för sig redan för ett år sedan att krisen i Ukraina skulle biläggas enligt vad som helt enkelt kan betecknas som en finlandiseringsmodell från kalla kriget. Att detta väckte anstöt i Finland var bara naturligt.

Men Brzezinski är inte alls ångerfull, utan fortsätter att späda på. Vid en konferens i Bryssel den 20 mars satte han fortsättningsvis tummen ned för Ukrainas integration med EU och Nato, som ju realistiskt är ett långtidsprojekt trots att principen finns inskriven redan i Helsingforsdokumentet från 1975. Men desto värre var att Brzezinski nu också uttryckte ett klart motstånd mot finskt Natomedlemskap. Den finska Nato-optionen, d v s Finlands rätt att själv ansöka om medlemskap när man finner det lämpligt, gav han inte mycket för. Det är Natos medlemsländer som slutligen avgör om Finland skulle beviljas tillträde eller inte, menade Brzezinski helt riktigt. Han hänvisade till de forna krigen mellan Finland och Ryssland som något som enligt honom skulle påverka USA:s ståndpunkt.

Det sista argumentet är en förolämpning. Att Finland försvarade sig mot Sovjetunionen och lyckades bevara både suveräniteten och det nordiska demokratiska statsskicket lägger han därmed Finland till last. Tyskland självt blev tidigt Natomedlem. Även för Polen som utsattes för sovjetiskt angrepp i september 1939 och tvingades därmed i krig med Sovjetunionen, har detta inte varit något hinder för Natomedlemskap.

Pinsamt för Brzezinski är att han är kappvändare. ”När ska Finland komma med i Nato”, frågade Brzezinski ivrigt Hufvudstadsbladets nuvarande ledarskribent Yrsa Grüne i Riga 2002. Intressant är att han då tyckte att Finland vunnit över Sovjetunionen i krig.

Att prognostisera framtiden är vanskligt. Men för att vi i Norden ska kunna hantera situationen är det nödvändigt att de nordiska länderna koordinerar sina försvarsansträngningar kraftfullt och tillsammans (Breaking the Nordic Defense Deadlock, http://www.strategicstudiesinstitute.army.mil/pubs/display.cfm?pubID=1253). Här är den transatlantiska länken naturligtvis av alldeles central betydelse. Många finska politiker och beslutsfattare inser dessvärre inte hur beroende av USA Finlands försvarsmakt redan är. Finland tog detta helt avgörande militärpolitisktpolitiskt steg redan vid slutet av kalla kriget. Om man nu i Finland förkastar den transatlantiska länken på politiska grunder så gör man det utifrån ren okunnighet eller från neutralitetsnostalgiska premisser. Bakåtsträvarna bör dock inse att det för finländsk del också handlar om Finland som nordiskt land. Någon bättre referensram har Finland inte.

 

Författaren är professor och kallad ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare