Försvarsmakten har under senare år genomgått ett antal viktiga reformer. Försvarsgrenarna har fått en tydligare roll som taktiska kommandon. Ett modernt befälssystem har skapats där specialistofficerarna, som i andra länder, bildar kärnan i förbandsverksamheten. Värnplikten har återinförts vilket är nödvändigt för att skapa tillräcklig numerär i krigsförbanden. Samtidigt finns de anställda sjömännen och soldaterna kvar vilket skapar nödvändig beredskap. Upprustning pågår!
Men minst en reform återstår: återinsätt försvarsgrenscheferna som Överbefälhavarens närmaste militärstrategiska rådgivare! De ska vara Direkt Underställda Chefer (DUC) till ÖB inte till försvarsstabschefen!
Försvarsmaktens ledning består idag av ÖB samt chefen för underrättelsetjänsten, chefen för operationsledningen, chefen för försvarsstaben och kommunikationsdirektören (brigadgeneral). Så långt är det inga problem. Men här finns också ett antal civila. Detta verkar mer att vara en administrativ ledning än en militärstrategisk sådan även om de enligt hemsidan också ska ägna sig åt militärstrategi!
Det saknas alltså en militärstrategisk ledning där stridskrafternas främsta företrädare, försvarsgrenscheferna, ingår. Vi kan kalla den för Försvarsmaktens Strategiska Ledning eller varför inte det gamla namnet: Militärledningen (MIL)!
Försvarsgrenscheferna representerar sina stridskrafter var och en med sin unika erfarenhet av sin domän: mark, sjö respektive luft och rymd. Det saknas dock en: en ansvarig för cyberdomänen som också bör samordna verksamheten i det elektromagnetiska spektrumet. Detta betyder inte att de olika cheferna ska föra var sitt krig, ingen markstrid eller sjöstrid utan flygsamverkan! All militär verksamhet berörs av rymden och cyberrymden. De elektromagnetiska signalerna skär genom all verksamhet. Men det finns ingen soldat/sjöman eller officer som kan vara lika specialiserad på alla domäner. Var och en är professionell inom sitt område.
Självklart ska också C MUST och C Fst ingå i militärledningen liksom den ansvarige för informationskrigföringen.
Det finns flera skäl till att en Militärledning ska införas som ÖB rådgivare i militärstrategiska frågor.
För det första är strid, utbildning för, planering för, genomförande av, är Försvarsmaktens huvuduppgift. Striden förs av soldater och sjömän av olika grader. Deras verksamhet ska stå i centrum för Försvarsmaktens intresse och deras företrädare ska därför vara företrädda vid ÖB rådsbord.
För det andra professionalismen. Chefen för försvarsstaben är för närvarande armégeneral, chefen MUST flyggeneral liksom kommunikationsdirektören. Men de är inte i Försvarsmaktens ledning för att företräda sina försvarsgrenar. Marinen har för närvarande ingen i ledningen.
För det tredje det internationella samarbetet. I de flesta länder är försvarsgrenscheferna ”fulla” generaler eller amiraler och de närmaste rådgivarna till sina respektive överbefälhavare, vilken i allmänhet kallas Stabschef eftersom det är statschefen som är överbefälhavare. I den svenska traditionen har dock bara Överbefälhavaren varit ”full general” medan försvarsgrenscheferna har varit generallöjtnanter respektive viceamiral.
För det fjärde är det frågan om uthållighet. Överbefälhavarens person är ett prioriterat mål i samband med ett angrepp. Det måste alltså finnas ställföreträdare. Generaldirektören kan knappast fylla denna roll.
För det femte erfarenheten. Jag hade förmånen att i slutet av 1980-talet arbeta (C Studieavdelningen) åt CM, amiral Schuback. Han hade bakgrund som jagarflottiljchef och sedan, efter befordran till konteramiral var han stabschef vid Övre Norrlands militärområde, souschef vid Försvarsstaben och därefter viceamiral och chef för Försvarsstaben samt militärbefälhavare för Södra militärområdet innan han blev chef för marinen 1984. Han hade alltså en enorm erfarenhet av strategiskt och operativt chefskap utöver sin professionalism som sjöofficer. Motsvarande gällde förstås hans kollegor i Militärledningen. Många av dessa poster finns inte längre i vår hårt bantade försvarsmakt men dagens officerare kan föra internationellt befäl vilket var omöjligt på den tiden bortsett från enstaka FN-tjänster som inte räknades som merit.
För det sjätte trovärdigheten. Soldater/Sjömän ute i förbandsverksamheten ska kunna lita på att de är företrädda vid ÖB rådsbord av en av de egna; med samma (men större) erfarenheter som de själva. Då hade det nog inte varit brist på kängor och andra uniformspersedlar! Till trovärdigheten hör också att försvarsgrenschefer normalt har nått sin slutpost. Då frestas de inte att vara politiskt korrekta i syfte att bädda för befordran. En erfaren chef som Schuback har också hört alla plattityder och buzzwords som stabsofficerare och andra försöker föra fram. När man föredrog för honom kände han instinktivt om det fanns en hake i resonemanget!
En av anledningarna till att man degraderade försvarsgrenscheferna tror jag var att man ville undvika försvarsgrensstrider. Och visst fanns det avarter, Stig H:son Ericson (CM 1953 – 61) berättar i sina memoarer hur svårt det var att föra fram argument mot den av arméns generalstabsofficerare dominerade försvarsstaben.
Men försvarsgrensstriden, eller bättre debatten mellan försvarsgrenarnas företrädare, har inte försvunnit, den finns kvar under ytan. Den för också mycket gott med sig. Egentligen handlar det om strategiska val och det är bra att dessa diskuteras. När ÖB har fattat beslut gäller detta förstås. Här finns faktiskt ett problem idag. Förr fanns Marinnytt, Arménytt etcetera där försvarsgrenschefen kunde föra fram sina åsikter så att de var kända av den egna personalen. Idag är det, vad jag förstår, i mycket locket på. Det framgår också här och var att officerare inte vågar föra fram sina åsikter därför att de är rädda om karriären.
Sammanfattningsvis. Stärk försvarsgrenschefernas ställning. Ge ÖB en krets med professionella rådgivare.
