De senaste dagarna har temperaturen ökat ytterligare kring koreanska halvön. Den nordkoreanska ledningen har fått ”ett slutligt godkännande” för att kunna genomföra ett kärnvapenkrig som svar på amerikanska provokationer, enligt den egna propagandan. Den brittiske premiärministern David Cameron kommenterade för en stund sedan att situationen kring Nordkorea visar att Storbritannien behöver behålla sina TRIDENT-system som strategisk avskräckning. Dessa är mycket dyra att vidmakthålla och kommer att innebära ökade krav på rationaliseringar på övriga delar av den redan hårt prövade brittska krigsmakten.
Exemplet illustrerar svårigheterna, och möjliga konsekvenser, av ett genombrott i det eventuella iranska kärnvapenprogrammet. Omvärlden skulle få hantera en två nivåer mer sofistikerad aktör än Nordkorea, och antalet kärnvapenstater i regionen skulle med stor säkerhet flerfaldigas inom 10-15 år vid en sådan utveckling. En veritabel mardröm för de som arbetar för nedrustning i allmänhet, och kärnvapennedrustning i synnerhet.
Omvärlden följer därför av flera skäl minsta förändring av Nordkoreas beteende med högsta uppmärksamhet. Stor uppmärksamhet får också olika amerikanska åtgärder när det gäller robotförsvar i området. Faktum är att USA nu har ett närmast komplett sådant kring den koreanska halvön med upp till nio olika örlogsfartyg med AEGIS-kapacitet.
Den amerikanska förmågan ger president Obama en hög grad av handlingsfrihet om Nordkorea skulle skjuta en eller flera robotar den närmaste tiden. Dessa robotar skulle med hög grad av sannolikhet skjutas ned, eftersom AEGIS är ett beprövat system i mängder av övningar. Det innebär att USA skulle kunna svara med annat än att skjuta kärnvapen på Nordkorea, vilket rimligen minskar den nordkoreanska aptiten på äventyrligheter.
USA:s miliära förmåga och överlägsenhet när det gäller konventionella stridsmedel är så stor att landet i princip kan lamslå vilken nation som helst på enstaka minuter med hjälp av svärmar med kryssnings- och ballistiska robotar med precision på metern när. Därför är det ingen överraskning att bland annat den ryska aptiten på taktiska kärnvapen ökar. Dessa system, som exempelvis Iskander (NATO:SS-26), kan både bära kärnvapen som stora konventionella laddningar. Satsningen på dessa vapen är den logiska följden av den amerikanska överlägsenheten och fyller tomrummet mellan denna och den icke-önskvärda användningen av strategiska kärnvapen. Det är därför värt att hålla i minnet varför de taktiska kärnvapnen är obehagliga – de är nämligen till för att användas.
Just nu pågår det en del surr i medier om den ryska/vitryska övningen ZAPAD-13 som ska gå av stapeln i höst. Enligt främst polska medier så är scenariot i den gemensamma övningen ett förebyggande anfall med just taktiska kärnvapen mot Warszawa. Det är i så fall ett liknande tema som det påstods att övningen ZAPAD-09 innehöll. Det året genomförde NATO/PfP övningen Loyal Arrow i bland annat norra Sverige.
Denna gång övar NATO ungefär samtidigt som ZAPAD-övningen och i närheten – eller vice versa. Övningen, Steadfast Jazz 2013, är en avvikelse från normalbilden (passning till Försvarsberedningen). För första gången sedan 1993 övar nämligen NATO artikel V med medlemsstaterna och enheter på plats i Lettland, Litauen och Polen. På ytan är övningen en certifiering av ledningselementen för NATO Response Force (NRF), men det operativa scenariot är byggt på artikel V. Deesutom går en annan övning parallellt, Baltic Host 2013 som syftar till att utveckla förmågan till Host Nation Support i Östersjöområdet. Det vill säga att ge och ta emot militär hjälp i händelse av väpnad konflikt.
Många i det översta ryska försvars- och säkerhetsetablissemanget lever, till skillnad från det ryska folket, i en paranoid förställning att NATO är en aggressiv allians som vill omringa Ryssland. Resonemangen är ibland formidabla. Enligt polska Defense24 sa den biträdande ryske försvarsministern, Alexander Grushko, nyligen att Ryssland måste reagera på NATO:s utbyggnad i öster, särskilt som NATO (sic!) försöker övertyga Ryssland om att hoten mot landet finns i söder, Afrika och Fjärran Östern.
Inte undra på att den ryska ledningen gett tillkänna sina våldsamma upprustningsplaner och allt mer tilltagande övningsverksamhet. Den har nu rimligen passerat det slitna uttrycket ”från låg nivå” till godtagbar nivå. Bara flygdelarna i övningen LADOGA 13 omfattade fler flygplan än den amerikanska Red Flag-övning som Sverige deltog i nyligen. President Putin kunde överraskande beordra en strategisk alarmövning häromveckan i Svarta havet omfattande uppåt 10 000 soldater och sjömän. Sverige har idag, enligt regleringsbrevet, en bataljonsstridsgrupp gripbar. På Folk och Försvars seminarium förra månaden om den ryska militärreformen, berättade den ryske generalmajoren Evgeny Ilyin från försvarsministeriet att en brigad ur 76. luftlandsättningsdivisionen var insatt inom tre timmar vid det stora meteoritnedslaget. Detta som en illustration vad man kan göra med välövade förband – att snabbt hantera det oväntade, oavsett vad man förberedde igår.
Övningarna Steadfast Jazz och Baltic Host är en signal till den egna alliansen och till Ryssland att den tar sitt kollektiva uppdrag på allvar. För Sveriges del innebär det en påminnelse om att omvärlden tar rysk kapacitet på allvar, och att det egna territorialförsvaret börjar vid gränsen till Ryssland. Nästa mätpunkt är 2017, då är det dags för ZAPAD-17, enligt det roterande schema för de stora övningarna som Ryssland satt upp.
Lägg därtill också de 3 japanska Aegis-jagarna med BMD-förmåga. Det blir ett bra paraply, inte minst när den sjöburna X-bandsradarn frambaseras.
Vad avser hemmafronten kan man inte låta bli att fundera huruvida inte Grushko har rätt även vad det gäller Regeringen och Försvarsberedningen som gör sitt bästa för att förklara att Ryssland har sina hot i Kaukasus och i Kina. Det är svårt att hålla med när man ser hur viktigare materielsystem grupperas och prioriteras.
NATO:s respons på Zapad är intressant. Det verkar också som om Zapad kommer att sammanfalla med den stora flygövning som Sverige, Norge och Finland håller i de nordliga delarna av länderna med deltagande även från Storbritannien och USA. Högtryck i närområdet får man väl säga. Ofog har säkerligen inga problem att prioritera sin höst.
Intressant artikel av E. Lucas med anknytning till detta, men jag tror han fått ett och annat om bakfoten.
”The exercise will also have positive effects in Finland and Sweden. These countries are worried about Russia too. They know that their security starts not on their own borders, but on the Baltic States’ borders with Russia and Belarus.”
Vet vi verkligen detta? Jag är inte så säker på det. Mig veterligen finns det idag inget svenskt parti som hävdar att Svensk och Baltisk säkerhet hänger ihop. I alla diskussioner till dags dato slutar svenska intressen på sin höjd strax väster om Gotland.
Mer ofta verkar Sverige sluta någonstans kring Victoriabiografen på Södermalm.
Även i Finland är det tyst om detta, men de har åtminstone ursäkt i form av en östra gräns att tänka på.
”Any threat to the Baltic States is a threat to all of Europe, and particularly to the countries in the immediate neighborhood. Steadfast Jazz offers a chance for Sweden and Finland to think about their own defense cooperation, and for politicians to explain to their voters that, sadly, it is time to take territorial defense seriously.”
http://www.cepa.org/ced/view.aspx?record_id=374
Måste säga att jag ser fram emot försvarsberedningens rapport med viss nervositet, jag vågar helt enkelt inte tro att de har mandat att tänka själva i de här frågorna, och jag har fått ett bestämt intryck att partiledarna är *helt* ointresserade. De som kunde veta får inget säga, och de som måste veta vill inget höra.
Det offentliga politiska stödet för Baltikum har varit något svagt på senare år, men jag tror inte det råder några större tvivel om vilken oerhört viktig buffertzon Baltikum är för Sverige. Sverige med regeringen Bildt i spetsen var tidigt ute med stöd till Baltikum, vilket gynnade oss på många sätt.
Frågan är om det ligger i vare sig svenskt eller baltiskt intresse att Sverige tar en aktivare del i själva Baltikum. Snarast ligger det i vårt långsiktiga intresse att hålla USA kvar i regionen och garantera den baltiska säkerheten mer än att vi själva försöker utmåla oss som en mindre sådan. Däremot är svenskt territorium en oerhört viktig del i stödet för Baltikum. Det är en intressant fråga hur såväl NATO som Ryssland nu planerar i sina övningar kring svenskt territorium och svenska allianser.
Vad avser försvarsberedningens rapport så delar jag i högsta grad dina farhågor.
Javisst håller alla med om att Balterna agerar buffert (den minoritet som överhuvudtaget tänker på dessa saker d.v.s.), men som du skriver är det inte detsamma som att ”Baltikums Sak Är Vår”.
*Om* USA kan förmås stanna kvar och hjälpa till med Baltikums försvar är detta givetvis toppen… Men som jag skrivit på min blogg kan vi inte ta USA för självklart. Hur mycket vi än hoppas på att de kommer vara här, så står vi inför det faktum att USA sannolikt kommer överlämna ansvaret till Europa inom ett par år. Man har inte råd längre.
Vi kan med andra ord inte räkna med USA i vår försvarsplanering. Bara för att detta scenario, med vår nuvarande politik och beredskap, är fullständigt otänkbart, så betyder det inte att det är omöjligt. Endast att verkligheten gång på gång överträffar vad vi kan föreställa oss. Boken ”Stormvarning” rekommenderas för perspektiv på vad önsketänkande ställde till med inför WWII.
Att en så stor del av försvarsberedningen består av folk vars främsta merit verkar vara väl övad oförmåga att ta hänsyn till det ”otänkbara” är riktigt, riktigt illa.
Vad vi borde göra istället är för långt för en kommentar, så det får bli ett framtida inlägg!
Instämmer att vi inte kan ta USA för självklart. Samtidigt är det inte ett ansvar Sverige, Finland eller Polen mäktar med. Vi ligger för nära. Vi är nog rätt överens om vad som är på väg att ske med det amerikanska engagemanget. Desto viktigare att vi inte ger ytterligare anledningar som kan användas i den offentliga retoriken för att motivera en snabbare urdragning.
Jag avser inte uppehålla mig vid den svenska försvarsplaneringen. Regeringen har sen länge tappat kontakten med verkligheten. En statsminister som kallar försvaret ett särintresse vet inte vad han talar om.
Nog om detta, nu till Nord-Korea. För min del tror jag att diktatorn är spritt språngande galen. Jag tror inte ett ögonblick att det sitter ett antal kyliga spelteoretiker i ledningen som listar ut olika drag för att påverka USA/Syd-Korea/Japan etc. Av en galning med förföljelsemani kan man vänta sig precis vad som helst. Makteliten har en en ambition, nämligen behålla makten. Om den går förlorad så blir deras öde också svält och umbäranden. Därför står de bakom ledaren.
Om det nu mot förmodan finns något förnuft i Nord-Koreas agerande skulle det kunna vara att förmå USA att dra sig tillbaka från Syd-Korea och Japan och Stilla Havet. I själva verket är USA på reträtt i stor skala, Irak och Afganistan. USA har inte heller gjort något vettigt för att avväpna Iran.Från Nord-Koreas perspektiv är USA allavarligt försvagat. Detta leder till en underrättelse fråga. Har Nord-Korea konventionella ubåtar som kan bära kryssningsrobotar? Ryssarna har sålt KILOUBÅTAR till IRAN som kan skjuta kryssningsrobotar i u-läge. Om Iran sålt sådana vidare till Nord-Kore i utbyte mot kärnvapenteknologi är det möjligt att en sådan ubåt skulle kunna skjuta kryssningsrobot med kärnladdning mot USAs västkust från u-läge utanför kusten. Det är inte alls säkert att USA skulle svara med kärnvapen-attack. Terrorbalansen är fortfarande verkande. Göran Frisk Avd II
Tack för fantastisk bra och snyggt paketerad försvarsupplysning. Ovärderligt!
@Wiseman. Tack för att du förde in Japan!
@Upandaway. Nej, det är inte säkert att de klarar av den utmaningen. Bra länk som jag rekommenderar läsarna.
@Göran Frisk. Delar analysen om bevekelsegrunden för NK handlande. Det största hindret mot deployeringen av kärnvapen på ubåtar för NK är att det är väldigt komplext att minityarisera dessa vapen. När de väl behärskar det bedömer jag att sjöminor är troligare. De är hyggligt väl framme på området och systemet uppfyller deras egen definition om ”mindre, lättare och mer diversifierade”. Men du pekar på en klar risk och omvärlden bör nog fundera på om Iran skulle kunna byta nordkoreansk teknologi mot en iransk Kilo med förstört slutanvändarintyg.
Ah, den ständiga brandsläckningen, dagspolitiken, aktion och reaktion, sandlådementalitet. Kanske vare det på plats att fundera vad som hänt senaste 20+ åren? Vad sägs om lite visioner istället?
Tänk om Palme hade levat och tillsammans med Brundtland och andra förhandlat fram ett kärnvapenfritt Nordeuropa? Gorbatjov verkade vara av rätt virke, en man man kunde förhandla med. Gorbatjov tog Bush på ord att någon NATO-utvidgning ej kommer ske österut och helt sonika upplöste Warszawapakten. Öppnade för demokratisering av Sovjetunionen. Gorbatjov lät Berlinmuren rivas och Tyskland återförenas bara att att strax därefter se Panama invaderas på mycket vaga grunder med tusentals civila offer och sedan fortsatte det på den inslagna vägen. USA slutade aldrig vara en aggressiv supermakt och gjorde allt för att underminera och försvaga Sovjet/Ryssland istället för att bygga upp strategiskt förtroende länderna emellan. Under kalla kriget kunde man från USAs håll hänvisa till kampen mot kommunismen som ursäkt för nära relationer med blodtörstiga regimer men den saken ändrades inte nämnvärt när östblocket upplöstes. Vems ansvar är det att den gyllene chansen till en fredligare värld är missad? Finns det strukturer (särintressen) som inte vill se fred? Kan USAs ekonomi överhuvudtaget klara sig utan ständiga krig?!
Finns det idag någon med vision? Inte? Då är risken betydlig att vi inom överskådlig framtid ser liknande situation som den runt Koreahalvön fast i större – global format. Vinnaren får nöje att bo i de bästa grottorna.
Björn F
Vi ser det ständigt. Ondskan leder mänskligheten gång på gång in i katastrofala handlingsmönster. Detta skapar oerhört lidande. Maktbegär hos ett fåtal och pengar kombinerat med rädsla att förlora vunna positioner är ingredienser i det hela, som sätter i gång reaktionen.
Det är rätt att det för närvarande saknas genialitet och visioner, vilka eventuellt skulle kunna lösa några av de nuvarande problem, som mänskligheten brottas med.
Den geniala goda människan är sällsynt. Han/hon skall också ha förmågan att få oss ”vanliga”, att lyssna, förstå, acceptera och handla för den goda saken.
Nu till saken. Jag tror att Sverige och övriga Europa skall skapa möjligheter att ”stå på egna ben”. Vi bör göra oss av med beroendet av USA. USA skapar ständigt konflikter på jorden. Det vi ser i dag hända i Nordkorea, Irak, Iran, Afghanistan och Ryssland är en produkt av USA:s politik långt tillbaka i tiden.
Jag har förstått att vår stora granne i öster agerar igen på grund av ett hot ”utifrån”. Vi var ju på god väg att skapa en fredlig samexistens med ryssarna i Europa. Vad hände?
Jag anser dock som många andra på denna blogg, att vår regering med sittande försvarsberedning tycks sakna förmåga, att bedöma vårt nuvarande och framtida försvarspolitiska läge. För närvarande lever vi farligt. Pågående nedrustning av vårt försvar kan ej tillåtas fortsätta. Kanske måste vi byta regering .
Björn F
Jag håller med om det mesta. När det gäller den svenska säkerhetspolitiska debatten förvånas jag hur ensidig, rent av naiv den är oavsett vilken sida som står för argumentationen. Det är lätt att tro att starkare koppling till USA är lösningen för våra säkerhetspolitiska bekymmer men glömma att nämna kostnaden för ett sådant beroende.
Den svenska utrikes och säkerhetspolitiken efter WW2 var genialisk och skapade både handlingsfrihet för Sverige men även minskade spänningar mellan öst och väst i ett större perspektiv. När kalla kriget tog slut bör NATO ha blivit upplöst, men förmodligen var någras försörjning och karriärer beroende av att NATO levde kvar (särintresse?) så nya uppgifter fick uppfinnas. Istället har vi i Europa ett större behov av ett utvidgat europeiskt samarbete dels för att Sverige då får förhållandevis mer att säga till om dels för att Europa kan föra en politik med störst hänsyn till europeiska intressen. Detta har tyvärr motarbetats från anglosaxiskt håll och överhuvudtaget inte ens tas upp i samhällsdebatten av de som har frågeställningsprivilegiet. Kanske vare Försvarsbloggen rätt forum att starta en diskussion om vilka möjligheter och fallgropar ett europeiskt försvarsperspektiv medför?
Visst vore det underbart om Europa kunde klara sig på egen hand utan USA. Detta ter sig dock alltmer som en utopi. Vi ser nu ett EU som så smått krackelerar till följd av framförallt ekonomin, där vissa medlemsländer är i stort behov av att andra håller dem uppe. De sistnämnda har allt mindre lust till detta. På det säkerhetspolitiska planet ser vi ett EU som har mycket svårt att hålla en enad front och komma överens om till och med enklare scenorier som för två år sedan med Libyen.
Georgien var inte bara lackmustestet på det sätt som Försvarsberedningen beskrev. Det var även ett lackmustest för EU:s krishantering där unionen återigen inte kunde uppvisa en enad front. Frankrike drev sin egen agenda och drog upp riktlinjerna för ett vapenstillestånd, som Ryssland inte infriade tidsmässigt även om man senare drog sig tillbaka. Än intressantare var hur Frankrike sedan använde Ryssland för att hålla liv i sin vapenindustri precis efter krigsslutet.
Vad värre är, Ryssland visste vad man riskerade i och med sitt agerande i Georgien. Enligt den liberala tolkningsmodellen skulle Georgienkriget inte inträffa då Ryssland skulle ha alldeles för mycket att förlora i handel med EU för att våga sig på ett dylikt agerande. Nu blev resultatet det omvända. Europa kunde inte enas och uppvisa en stark samlad front och erbjöd därtill Ryssland ytterligare handelsavtal som tack.
Frågan är när vi var på god väg att skapa en fredlig samexistens med Ryssland i Europa? Talar du med ryssar i 40-årsåldern och äldre så är de i regel rörande överens om vilket kaos 90-talet var. En period som även skapade oligarkerna och inte minst den man som idag styr Ryssland. Det liberalistiska experimentet som applicerades på det nyfödda Ryssland kan ha inneburit en katastrof på längre sikt.
Ja, situationen är oroande.
EUs politik spretar något otroligt. Tyskland är nyckeln, men det landet är inte riktigt tillräkneligt i säkerhetsfrågor… En svår nöt, som kräver mycket eftertanke framöver.
Dock är det positivt att se ett begynnande samarbete mellan Polen och Frankrike.
”Today, the Obama administration would like nothing better than a Europe strong enough to take care of its own defense and security, say analysts. But apart from France and Poland, analysts say that most European leaders simply have not yet understood how much the trans-Atlantic relationship is changing in front of their eyes.”
https://www.carnegieendowment.org/2013/03/18/poland-and-france-move-toward-europe-less-dependent-on-u.s/frk5
Visst är hanteringen av bankkrisen under all kritik men den är resultat av svaga paneuropeiska strukturer. Det är därför märkligt att vi inte gör något åt saken istället för att drabbas av massapati. Brandkårsutryckningar lindrar symptomen men har biverkningar och det vare på tiden att fundera över vilka principer vår union ska vila på, därefter skapa lagar och institutioner som stärker EUs ryggrad och gör EU frisk, enad och stark.
Exemplet med fallet Libyen med som du nämner är inte så bra med tanke på vilka tog makten. Kanske skulle vi ha tänkt igenom en bättre strategi än ryggradsreflexen ”min fiendes fiende är min vän” och all avvikelse från denna kategorisera som svaghet? Det verkar som att några (host, USA, Frankrike… host) har tagit lärdom av Libyen och blivit försiktigare (klokare) i hanteringen av Syrien.
Alternativet du nämner, att luta sig mot USA och därmed avsäga sig en stor del av självbestämmande samt användas som frontutpost som kan överges närhelst USAs dagsintressen så begär låter inte lockande. Citerar Mirek Topolanek som i sin besvikelse kommenterade Obamas beslut 2009 på att skrota missilförsvaret:
”This is not good news for the Czech state, for Czech freedom and independence. It puts us in a position wherein we are not firmly anchored in terms of partnership, security and alliance, and that’s a certain threat.”
Värt att tänka på är att polens och tjeckens ledning hade lagt mycket prestige på att försvara robotskölden både inrikes och utrikes samt utsatte sina länder för ryska motåtgärder för att över en natt lämnas med byxorna nere när planerna på robotförsvaret plötsligt lades på is utan att ens blivit konsulterade. Något att bygga en framtid på?
ano,
Den stora skillnaden mellan Libyen och Syrien är Syriens plats som en nyckelbricka i den mycket komplexa balansen i Mellanöstern, där egentligen de flesta spelare har att vinna på att status quo bibehålls. Libyen hade också tappat sin anknytning till och beskydd av någon av ”de stora pojkarna”, vilket i Syriens fall utgörs både av Ryssland och Kina.
Visst vore det bra om vi kunde bygga oss en framtid utan det amerikanska paraplyet, men är vi i Europa beredda att betala den kostnaden? Tydligen inte och framförallt inte i Sverige.