I vår jakt på räddning från kriget i Ukraina kom nyheten i the Independent om rysk-tyska förhandlingar i fokus under gårdagen. Enligt tidningen skulle fred i Ukraina bytas mot en acceptans av Krims annektering, Ukrainas neutralitet och tillträde till europeiska marknader samt en energiuppgörelse. Tyska utrikesdepartementet förnekade frenetiskt uppgifterna. Europa uppskattar inte rysk-tyska överenskommelser efter Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten.
Sanningshalten är naturligtvis svår att bedöma, även om det lutar mest mot att det är överdrivet. För en uppgörelse talar förutom tidningens värdering också att det är normalt med olika typer av diskussioner mellan aktörerna i sådana här skeenden. Politiker och diplomater kan göra två saker samtidigt, fördöma och förhandla alltså.
Allt som oftast finns det också minst två olika falanger i de flesta läger, vilket gör att vi kan nås av motstridiga signaler från parterna. Detta gäller även Ryssland, även om jag bedömer att vi just nu överskattar interna motsättningar. Det är svårt att se ett inre motstånd i den ryska eliten mot Putin som ju har enorm popularitet för tillfället i det ryska folket. Jag undrar helt enkelt hur det går till att organisera en kupp i en sådan tid i en nästintill paranoid säkerhetskultur.
Det är svårt att se större europeiska protester i allmänheten mot en uppgörelse om Ukraina. Många skulle känna tacksamhet mot förbundskansler Angela Merkel om hon säkrade ”fred i vår tid”. Det är lätt att tänka sig att det finns ett intresse att komma överens, bara priset är det rätta.
Mot en uppgörelse talar det förhållande att tidningen ägs av Alexander Lebedev, känd supporter till Putin och Kreml. Det är naturligtvis svårt att se en ägare lägga sig i nyhetsförmedlingen i en fri press, men med rysk operationskonst inom informationsoperationer kan det räcka med kunskaper om hur enskilda reportrar fungerar för att kunna lämna uppgifter som bedöms som trovärdiga. Detta är sammantaget ett svagt argument för att ifrågasätta nyheten. Däremot så är det tyska agerandet i veckan med starka sanktioner mot Ryssland en helt annan sak, och tippar därför över min bedömning.
Oavsett vilket, är det uppenbart att Tyskland blir allt tyngre i Europa och att vår säkerhet och ekonomiska situation blir allt mer beroende av hur Berlin agerar.
Detta förstärks av att Storbritannien tappat fart när det gäller europeiska integrationen och nu befinner sig på gående kurs från unionen. Landet har däremot förmåga att behandla sin samtid och ligger ofta rätt i sina bedömningar med hjälp av sin stora underrättelsekompetens i analyser.
Igår släppte det britiska parlamentets försvarskommitté en rapport om NATO’s förmåga att försvara det östra grannskapet som ju råkar vara vårt närområdet. En, inte så liten, parentes i sammanhanget är att det kommer alltid att vara vårt närområde.
Rapporten som är väl värd att läsa drar slutsatsen att NATO inte är väl förberett på att besvara en rysk attack på de baltiska staterna, i synnerhet om den är okonventionell till sin natur. Detta innebär att risken för en sådan attack kan vara på en högre nivå till dess NATO åtgärdat sina brister.
Kommittén uppmanar premiärministern att öppna NATO-mötet i september med en försäkran om att Storbritannien kommer att avsätta minst 2 % av BNP till försvaret. Med de baltiska staternas och Polens nyliga löften (Estland hade redan nivån), så finns det grannar som förstår att manifestera sin politiska vilja att försvara sig och bygga upp en militär förmåga. En solidarisk handling från svensk sida skulle ju vara att ta betydande steg i samma riktning och annonsera en ökning till 1,5 % i ett första steg.
En annan intressant är diskussionen kring NATO-medlemskap för vår del, där det finns skäl att reflektera över den brittiska slutsatsen. Jag menar att den visar att vi först måste ha fokus på att stärka det egna försvaret. Det blir lite bakvänt att först fokusera på ett medlemskap i en organisation som är illa förberedd på att försvara sina medlemmar. Det stärker mig i övertygelsen att det är vår relation till USA som är helt avgörande för vår säkerhet.
………………..
Samma dilemma, fast värre, har våra vänner i Finland. Igår gick ordföranden i det finska försvarsutskottet, Jussi Niinistö från Sannfinländarna ut och krävde en utredning om NATO-medlemskap. Förslaget fick snabbt medhåll av försvarsminister Carl Haglund.
Finland har inrikespolitiskt liknande låsningar som i Sverige, fast det är Centerpartiet och Socialdemokraterna som blockerar medlemskapsambitionerna. Om Finland på allvar skulle överväga ett medlemskap, så skulle vi få se kraftiga, både öppna och dolda, påtryckningar på landet från rysk sida. I ryska geopolitiska ögon är ett finskt NATO-medlemskap nästan så illa som ett ukrainskt, eftersom handelscentrat och flottbasen Sankt Petersburg skulle bli helt inneslutet av NATO samtidigt som kärnvapenstyrkorna och Norra flottan i Murmansk skulle ha NATO på ett stenkasts avstånd. Ett finskt medlemskap i alliansen skulle därför troligen innehålla några förbehåll/begränsningar när det gällde utländsk verksamhet på finskt territorium.
Förutom försök att splittra debatten i Finland skulle Ryssland också med största sannolikhet försöka få med några länder inom NATO mot tanken på att uppta landet i organisationen. Södra Europa i allmänhet skulle möjligen inte vara trakterade att få en gräns mot Ryssland för organisationen. Länder som Grekland och Ungern skulle i synnerhet vara starka kandidater till ryska manövrar.
En resonansbotten verkar finnas i Budapest, där landets premiärminister Victor Orbán presterade ett lågvattenmärke i veckan vid ett tal i Rumänien. Av referaten att döma var tonen beundrande när det gällde Ryssland och våra socialliberala demokratier stod inte högt i kurs. Att få några medlemsstater att motsätta sig ett finskt, och/eller svenskt medlemskap skulle vara en enorm strategisk framgång för Kreml och allvarligt hota alliansens sammanhållning.
Parallellt med dessa överväganden måste den politiska ledningen i Helsingfors också stärka den egna försvarsförmågan i skuggan av den ryska upprustningen. Även om Finland har ett respektingivande försvar, framför allt när det gäller försvarsviljan, så finns det en del allvarliga begränsningar.
Det rör främst materiella brister i armén som enligt min bedömning har tre-fyra brigader med högt stridsvärde. Bristerna förstärks av låg övningsverksamhet för mobiliseringsförbanden. Detta innebär att försvarsförmågan gröps ur efter hand, om ingenting görs.
Den svaga ekonomiska utvecklingen i Finland försvårar en förstärkning av det egna försvaret. Det blir en tuff match för den nya Kommendören för den finska försvarsmakten, general Jarmo Lindberg som idag tar befälet över denna vid en cermoni i Helsingfors. Vi får hoppas att hans första resa går till Stockholm.
En annan begränsning som landet inte kan göra mycket åt är nedgången i den svenska försvarsförmågan. Många passningar från Finland de senaste åren bottnar i en djup frustation över den svenska vägen som påverkar landet negativt när det gäller militär säkerhet. Våra länder är som ett tvåkomponentslim när det gäller försvarsfrågor, vi är ömsesidigt beroende och är den ena komponenten svag håller inte konstruktionen.
……………
Här hemma går vi i semesterlunk och det hjälper inte att prata om vädret som akademikollegan Wilhelm Agrell så träffsäkert observerade i Sydsvenskan igår.
I omvärlden finns det istället många dramatiska förlopp som vi kan lära oss av under tiden. Vi kan se att trots de militära och taktiska framgångar som den israeliska krigsmakten visar upp, så har man förlorat informationskriget och får därför svårt att hävda sig mot de strategiska krafter som är i rörelse. Vi kan också se att denna effektiva organisation nu mobiliserat 86 000 soldater ur reserven för en operation mot Gaza som mäter 365 km2 jämte sekundärriktningar.
Detta ska jämföras med den minsta armén (13 000) och flottan som Sverige sedan Gustav Vasas död för att trygga landet med 450 000 km2 och 270 mil kust mot yttre hot.
Tidigare i veckan kunde vi läsa om ett förslag att förstärka Hemvärnets beväpning med granatkastare och luftvärnsrobotar för närskydd till några bataljoner. Hur detta skulle gå till när det gäller utbildning fick vi aldrig veta, men detta var väl vad den ”substansiella uppskalningen” räckte till i närtid.
Något måste gått fel i den strategiska kalkylen. Alla säger att vi har haft en strategisk time-out och den är slut, men vi agerar fortfarande som om den består.
Vill minnas att John Kerry vid NATO möte i Bryssel i slutet av juni också ”krävde” 2% av alla medlemmar för att US fortsatt skall bry sig om Europa. Jag kan förstå synpunkten..
I folkmun har det ju ofta sagts att det inte är en ”Timeout” utan en ”Strategisk Blackout” som vi genomlider. Men med facit i handen får vi kanske till och med omvärdera detta och konstatera att det är en ”Strategisk Wipeout” som vi genomgått.
Att ens komma till den tänkta volym och förmåga som IO14 ska innehålla, när den nu kan intas, kommer att kräva att vi i princip återskapar förmågor som vi förlorat genom att inte ha utbilda och inte ha övat på många år.
”Alla säger att vi har haft en strategisk time-out och den är slut, men vi agerar fortfarande som om den består.”
Det lär dröja till våren 2015 innan politiken kommer till insikt om det (då) sedan mer än ett år väsentligt försämrade läget. Därefter tar det ytterligare ett år eller två att under stora våndor enas om ett förhållningssätt till den nya läget, samt ytterligare något år innan det hela stadfästs och omsätts i fiskal satsning, som kan förväntas vara otillräcklig. Så det gäller att hava förtröstan och tålamod!
Not. Det påstådda Merkelska schackrandet med Krim tycks vara desinformation med avsikt att så splittring.
Sveriges försvar har inte råkat ut för någon strategisk time-out. Det handlar om en total balck-out, snarare. varför används överhuvudtaget sådana begrepp som IO14? Det saknar reell innebörd, det finns inte, det kommer inte att finnas. Vi är på ruta ett.
Johan,
du levererar en rad kloka synpunkter men vissa saker ovan förstår jag inte alls. Varför skulle en förstärkning av det svenska försvaret utesluta ett samtidigt förberedande av ett svenskt NATO-medlemskap? Det är ju snarare så att endast en samtidig hantering av detta utgör en rimlig svensk säkerhetspolitik. Om vi avkopplar hela den säkerhetspolitiska och strategiska inriktningen från försvarspolitiken hamnar vi ju i samma gegga som vi var i för tio år sedan, dvs försvarsmakten kommer inte ha någon verksamhetsidé och inget klart syfte. Om vi nöjer oss med att ”förstärka försvaret”, vad ska det åstadkomma? Försvara ett neutralt Sverige helt på egen hand, à la 80-talet? OK, men det kräver i så fall att försvarsbudgeten fyr- eller sexdubblas – under många år framåt. Samt att vi måste ge upp alla ambitioner vi nu har inom EU-spåret och NATO vad gäller militärt samarbete. Försvara Sverige ”tillsammans med andra” med bibehållen allianslöshet, som vi officiellt hävdar att vi gör nu? OK, men det innebär att vi fortsätter i dagens geggiga hjulspår, dvs vi talar om för Ryssland att vi tillhör dess fiendesida men har inga garantier från våra vänner att vi får hjälp från dem i händelse av hot eller påtryckningar från ryskt håll. Inte direkt optimalt det heller.
Detta innebär att det är strategiskt helt snurrigt att inte ta in den säkerhetspolitiska kontexten i den försvarspolitiska inriktningen. Att ge vad som sannolikt ändå bara blir marginellt ökade resurser till FM utan att ge den en strategisk inriktning avseende var vi hör hemma säkerhetspolitiskt kommer inte att lösa någonting alls.
Vad gäller betydelsen av relationen till USA har du i princip rätt men USA:s lust att försvara icke-allierade länder är begränsad. Ukraina är här också ett illustrativt exempel.
Sedan bör man komma ihåg att den brittiska utredningens kritik mot NATO:s operativa förmåga främst gäller möjligheterna att hantera en direkt rysk överraskande militär invasion av de baltiska länderna. Att tänka sig en sådan helt utan förvarning är inte realistiskt. Om förvarning i någon form ges och det grupperas ut amerikansk militär trupp på marken i dessa länder – om än marginell – kommer Ryssland inte att ta ett sådant steg, i alla fall inte innan dess militära upprustning är helt genomförd. Och även i detta läge tror jag att det är osannolikt. Avskräckning fungerar om den politiska viljan är manifest – och det har den nu blivit i USA, även om man hade önskat att den synts tidigare.
Vad slutligen gäller Finland tror jag att du starkt överdriver dels den ryska nervositeten, dels möjligheterna för Ryssland att splittra NATO vad gäller ett finskt medlemskap. Det som var problematiskt för många i både USA och Västeuropa var de baltiska länderna, med en sammantaget mycket lång gräns till Ryssland, med stora ryska minoriteter, med ouppklarade gränskonflikter med Ryssland och med ett obefintligt strategiskt djup. Om de kunde bli medlemmar utan att alliansen splittrades kommer Finland – och Sverige – också att bli det.
Mike, stort tack för din kommentar. Du har naturligtvis helt rätt i att säkerhetspolitiken och försvarspolitiken behöver hanteras i en helhet, jag menade var kraftsamlingen borde ligga i närtid. Försvarspolitiken de senaste 20 åren har gett oss ett för litet och samtidigt underfinansierat försvar.
Jag menar däremot att det visst är realistiskt med ett överraskande angrepp från rysk sida på de baltiska staterna utan förvarning, i synnerhet om det sker på ett okonventionellt sätt initialt som inte tolkas som en väpnad attack på en medlemsstat. Det finns flera allvarliga lärdomar att dra från det strategiska överfallet på Ukraina (Krim) för NATO, även om det inte var ett medlemsland. Västs underrättelseverksamhet imponerade inte på mig i alla fall under detta förlopp.
Utifrån ett NATO-perspektiv borde det inte vara ett problem med en utvidgning med Finland i teorin. som jag skrivit förut har ju NATO visat att organisationen inte har aggressiva avsikter mot Ryssland efter Warzawapaktens sammanbrott. De baltiska staternas medlemsskap har inte på något sätt hotat Ryssland. Men, det finns en betydande skillnad och det är Rysslands upplevda styrka 2014 som drastiskt ökat sedan 2004 för att inte tala om 1994. Därför kommer Ryssland ha större möjligheter att hävda sina intressen i regionen ön vad som har varit fallet tidigare. Med deras glasögon är Finland en No-go snart, om inte redan.
Johan,
Ukraina har varit lärorikt, det håller jag helt med om. Men som estniske ÖB sa för ett tag sedan: det bästa sättet att hindra en infiltration av små gröna män är att skjuta den första som dyker upp…Jag tror därför inte att Ryssland kan dra det tricket en gång till.
Vad gäller Finlands NATO-medlemskap tror jag att finsk självavskräckning är ett mycket större problem än att Ungern eller Grekland lägger veto i NAC efter ryska påtryckningar. Men man vet aldrig. När vi har substantiella parlamentariska röster både i Finland och Sverige för ett medlemskap kommer vi att få reda på detta…
Än så länge har Ryssland under 2000-talet inte använt samma metod två gånger(Georgien och Ukraina). Alla incitament för att nästa(om det blir ett nästa) kommer vara annorlunda finns.
Intressant diskusjon, det finns dock en aspekt jag saknar i den svenska vinkeln. Det påtalas ett strategiskt vakuum och den brist på politiskt agerande i försvars frågan som diskuterats under en längre tid.
Det jag saknar är diskusjon om det taktiska vakuumet, att laga efter läge. Den strategiska konsekvensanalysen och ett därpå följande stegvis återvinnande av avvecklade förmågor kommer, som Johan Kylander påpekar, att ta åratal innan vi ser någon reell effekt av, om den ens kommer. Det är därför viktigt att se på möjliga snara insatser för att förstärka/förbättra det vi faktiskt har så att ”tröskeln” höjs åtminstone något. Om det pågår en diskusjon kring detta syns denna inte i den allmänna diskusjonen vilket är en brist..
Oavsett den reella effekten av åtgärder på taktisk nivå skall signalvärdet inte underskattas. Ökad övningsverksamhet på e.g. Gotland, ”rotering” av förband mellan viktiga geografier etc. har betydelse då de visar att vi trots bristande resurser bryr oss. Det ökar dessutom kvaliteten i de förband vi trots allt har. Detta kompletterat med några snara strategiska inköp av e.g. luftvärn bör vi kunna få till inom de ramar vi har om vi definierar dessa baserat på omvärldsutvecklingen istället för på ständigt nya definitioner från Finansdepartementet.
Den långsiktiga utvecklingen av FM kräver helt andra tag och tar lång tid. Innan vi hittat en ny vinkel som politikerna, oavsett färg, kan utnyttja utan att ”tappa ansiktet” kommer inget substantiellt att ske. Min tro är att den ”game changer” som är möjlig för att en politisk ledare skulle våga argumentera om mer/bättre försvar inför valmanskåren är återaktiverande av tjänsteplikt. Tre-fyra månader för alla i årsklassen, kvinnor och män. Valmöjlighet mellan vård, omsorg, katastrofberedskap-civilförsvar och försvaret. Denna reform skapar rekryteringsbaser inom sektorer som har svårt med bemanning, ökar integrationen och engagemanget för samhället och ger en möjlighet att finansiera en försvarsförbättring delvis utanför försvarsbudgeten. Stora delar av valmanskåren ropar redan efter åtgärder för att sysselsätta och utbilda våra ungdomar i tid av undoms-arbetslöshet och bristande tro på samhällskontraktet. Den politiker som tar upp detta på allvar kan slå flera flugor i en smäll utan att fokusera på ”plåtschabrak” i olika formar vilka oavsett det reella behovet är svåra att ”sälja” till oss väljare.
Per Tengblad