I vår jakt på räddning från kriget i Ukraina kom nyheten i the Independent om rysk-tyska förhandlingar i fokus under gårdagen. Enligt tidningen skulle fred i Ukraina bytas mot en acceptans av Krims annektering, Ukrainas neutralitet och tillträde till europeiska marknader samt en energiuppgörelse. Tyska utrikesdepartementet förnekade frenetiskt uppgifterna. Europa uppskattar inte rysk-tyska överenskommelser efter Rapallo och Molotov-Ribbentroppakten.

Sanningshalten är naturligtvis svår att bedöma, även om det lutar mest mot att det är överdrivet. För en uppgörelse talar förutom tidningens värdering också att det är normalt med olika typer av diskussioner mellan aktörerna i sådana här skeenden. Politiker och diplomater kan göra två saker samtidigt, fördöma och förhandla alltså.

Allt som oftast finns det också minst två olika falanger i de flesta läger, vilket gör att vi kan nås av motstridiga signaler från parterna. Detta gäller även Ryssland, även om jag bedömer att vi just nu överskattar interna motsättningar. Det är svårt att se ett inre motstånd i den ryska eliten mot Putin som ju har enorm popularitet för tillfället i det ryska folket. Jag undrar helt enkelt hur det går till att organisera en kupp i en sådan tid i en nästintill paranoid säkerhetskultur.

Det är svårt att se större europeiska protester i allmänheten mot en uppgörelse om Ukraina. Många skulle känna tacksamhet mot förbundskansler Angela Merkel om hon säkrade ”fred i vår tid”. Det är lätt att tänka sig att det finns ett intresse att komma överens, bara priset är det rätta.

Mot en uppgörelse talar det förhållande att tidningen ägs av Alexander Lebedev, känd supporter till Putin och Kreml. Det är naturligtvis svårt att se en ägare lägga sig i nyhetsförmedlingen i en fri press, men med rysk operationskonst inom informationsoperationer kan det räcka med kunskaper om hur enskilda reportrar fungerar för att kunna lämna uppgifter som bedöms som trovärdiga. Detta är sammantaget ett svagt argument för att ifrågasätta nyheten. Däremot så är det tyska agerandet i veckan med starka sanktioner mot Ryssland en helt annan sak, och tippar därför över min bedömning.

Oavsett vilket, är det uppenbart att Tyskland blir allt tyngre i Europa och att vår säkerhet och ekonomiska situation blir allt mer beroende av hur Berlin agerar.

Detta förstärks av att Storbritannien tappat fart när det gäller europeiska integrationen och nu befinner sig på gående kurs från unionen. Landet har däremot förmåga att behandla sin samtid och ligger ofta rätt i sina bedömningar med hjälp av sin stora underrättelsekompetens i analyser.

Igår släppte det britiska parlamentets försvarskommitté en rapport om NATO’s förmåga att försvara det östra grannskapet som ju råkar vara vårt närområdet. En, inte så liten, parentes i sammanhanget är att det kommer alltid att vara vårt närområde.

Rapporten som är väl värd att läsa drar slutsatsen att NATO inte är väl förberett på att besvara en rysk attack på de baltiska staterna, i synnerhet om den är okonventionell till sin natur. Detta innebär att risken för en sådan attack kan vara på en högre nivå till dess NATO åtgärdat sina brister.

Kommittén uppmanar premiärministern att öppna NATO-mötet i september med en försäkran om att Storbritannien kommer att avsätta minst 2 % av BNP till försvaret. Med de baltiska staternas och Polens nyliga löften (Estland hade redan nivån), så finns det grannar som förstår att manifestera sin politiska vilja att försvara sig och bygga upp en militär förmåga. En solidarisk handling från svensk sida skulle ju vara att ta betydande steg i samma riktning och annonsera en ökning till 1,5 % i ett första steg.

En annan intressant är diskussionen kring NATO-medlemskap för vår del, där det finns skäl att reflektera över den brittiska slutsatsen. Jag menar att den visar att vi först måste ha fokus på att stärka det egna försvaret. Det blir lite bakvänt att först fokusera på ett medlemskap i en organisation som är illa förberedd på att försvara sina medlemmar. Det stärker mig i övertygelsen att det är vår relation till USA som är helt avgörande för vår säkerhet.

………………..

Samma dilemma, fast värre, har våra vänner i Finland. Igår gick ordföranden i det finska försvarsutskottet, Jussi Niinistö från Sannfinländarna ut och krävde en utredning om NATO-medlemskap. Förslaget fick snabbt medhåll av försvarsminister Carl Haglund.

Finland har inrikespolitiskt liknande låsningar som i Sverige, fast det är Centerpartiet och Socialdemokraterna som blockerar medlemskapsambitionerna. Om Finland på allvar skulle överväga ett medlemskap, så skulle vi få se kraftiga, både öppna och dolda, påtryckningar på landet från rysk sida. I ryska geopolitiska ögon är ett finskt NATO-medlemskap nästan så illa som ett ukrainskt, eftersom handelscentrat och flottbasen Sankt Petersburg skulle bli helt inneslutet av NATO samtidigt som kärnvapenstyrkorna och Norra flottan i Murmansk skulle ha NATO på ett stenkasts avstånd. Ett finskt medlemskap i alliansen skulle därför troligen innehålla några förbehåll/begränsningar när det gällde utländsk verksamhet på finskt territorium.

Förutom försök att splittra debatten i Finland skulle Ryssland också med största sannolikhet försöka få med några länder inom NATO mot tanken på att uppta landet i organisationen. Södra Europa i allmänhet skulle möjligen inte vara trakterade att få en gräns mot Ryssland för organisationen. Länder som Grekland och Ungern skulle i synnerhet vara starka kandidater till ryska manövrar.

En resonansbotten verkar finnas i Budapest, där landets premiärminister Victor Orbán presterade ett lågvattenmärke i veckan vid ett tal i Rumänien. Av referaten att döma var tonen beundrande när det gällde Ryssland och våra socialliberala demokratier stod inte högt i kurs. Att få några medlemsstater att motsätta sig ett finskt, och/eller svenskt medlemskap skulle vara en enorm strategisk framgång för Kreml och allvarligt hota alliansens sammanhållning.

Parallellt med dessa överväganden måste den politiska ledningen i Helsingfors också stärka den egna försvarsförmågan i skuggan av den ryska upprustningen. Även om Finland har ett respektingivande försvar, framför allt när det gäller försvarsviljan, så finns det en del allvarliga begränsningar.

Det rör främst materiella brister i armén som enligt min bedömning har tre-fyra brigader med högt stridsvärde. Bristerna förstärks av låg övningsverksamhet för mobiliseringsförbanden. Detta innebär att försvarsförmågan gröps ur efter hand, om ingenting görs.

Den svaga ekonomiska utvecklingen i Finland försvårar en förstärkning av det egna försvaret. Det blir en tuff match för den nya Kommendören för den finska försvarsmakten, general Jarmo Lindberg som idag tar befälet över denna vid en cermoni i Helsingfors. Vi får hoppas att hans första resa går till Stockholm.

En annan begränsning som landet inte kan göra mycket åt är nedgången i den svenska försvarsförmågan. Många passningar från Finland de senaste åren bottnar i en djup frustation över den svenska vägen som påverkar landet negativt när det gäller militär säkerhet. Våra länder är som ett tvåkomponentslim när det gäller försvarsfrågor, vi är ömsesidigt beroende och är den ena komponenten svag håller inte konstruktionen.

……………

Här hemma går vi i semesterlunk och det hjälper inte att prata om vädret som akademikollegan Wilhelm Agrell så träffsäkert observerade i Sydsvenskan igår.

I omvärlden finns det istället många dramatiska förlopp som vi kan lära oss av under tiden. Vi kan se att trots de militära och taktiska framgångar som den israeliska krigsmakten visar upp, så har man förlorat informationskriget och får därför svårt att hävda sig mot de strategiska krafter som är i rörelse. Vi kan också se att denna effektiva organisation nu mobiliserat 86 000 soldater ur reserven för en operation mot Gaza som mäter 365 km2 jämte sekundärriktningar.

Detta ska jämföras med den minsta armén (13 000) och flottan som Sverige sedan Gustav Vasas död för att trygga landet med 450 000 km2 och 270 mil kust mot yttre hot.

Tidigare i veckan kunde vi läsa om ett förslag att förstärka Hemvärnets beväpning med granatkastare och luftvärnsrobotar för närskydd till några bataljoner. Hur detta skulle gå till när det gäller utbildning fick vi aldrig veta, men detta var väl vad den ”substansiella uppskalningen” räckte till i närtid.

Något måste gått fel i den strategiska kalkylen. Alla säger att vi har haft en strategisk time-out och den är slut, men vi agerar fortfarande som om den består.

Mer av samma författare