av Carl Björeman

”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret förläggas längs Smålandsgränsen och föras fördröjande mot denna. Detta är såvitt författaren vet enda gången som ÖB tvingats gå in för strategisk fördröjning från början. Den ryska dominansen var för stor, våra stridsvagnar m/42 var omoderna, vårt artilleri mycket Underlägset och de ryska trupperna stridsvana sedan flera år.”

(Andemeningen i brev från General Curt Göransson till Carl Björeman 1988-02-08.) #

Dåvarande generalstabskaptenen, sedermera arméchefen (1963-69) Curt Göransson hade under beredskapsåren haft befattningar, i armékårstab i Skåne och i försvarsstaben, vilka gav honom möjlighet att få god inblick i den operativa planläggningen. Hans beskrivning av de svenska försvarsmöjligheterna 1944 måste bedömas vara realistiska.

Det definitiva slutet på detta för Sverige ödesdigra läge var, det måste understrykas, tillkomsten av Atlantpakten 1949 och av NATO 1951. Sverige har all anledning att känna stor tacksamhet för att NATO bildades och kom att balansera den sovjetiska dominansen i vårt närområde.

Detta kan dock inte rättfärdiga den närmast reservationslösa propaganda för NATO-medlemskap i nuläget som bedrivs av några politiska partier, på de stora dagstidningarnas ledarsidor men som också förekommer i försvarstidskrifter.

———————

# Brevet innehöll en redovisning av hur den svenska försvarsstrategin hade växlat mellan avvärjning vid gräns / kust och fördröjning under åren 1940 till 1969.

 

Redan innan NATO hade etablerats fanns det emellertid tecken på att den sovjetiska dominansen vid krigsslutet var på väg att ersättas av en balans. Tecknen var de motsättningar mellan segermakterna Sovjet och USA som hade kommit i dagen vid konferenserna på Jalta (februari 1945) och i Potsdam (augusti samma år).

Vid en regeringsföredragning 1946 -03-21 gjorde ÖB Helge Jung följande bedömning (här i sammandrag): Om en brytning skulle inträda mellan stormakterna blir den närmaste uppgiften för vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. För bägge stormakterna kommer Sverige i ett sådant läge att ha värde ur strategisk synpunkt, även om ingen av de agerande parterna hyser direkta erövringsplaner mot vårt land.

Jung blev sannspådd. Det militärpolitiska läge som han siade om inträdde och är aktuellt fortfarande, på avgörande punkter. Visserligen försöker NATO-anhängarna förmå de svenska statsmakterna att smygvägen överlåta den svenska säkerhetspolitiken till USA/Nato. Visserligen försöker det svenska militärindustriella komplexet, vars produkter främst är vapen för offensiv användning mot Ryssland, att helt styra den nationella försvarspolitiken. Men den avgörande gränsen har inte överskridits, Sverige har inget operativt samarbete med främmande makt.

Det är den gränsen som NATO-anhängarna nu vill överskrida. Ett svenskt medlemskap i NATO i dagsläget innebär just att Sverige frivilligt ingår i ett operativt samarbete med NATO. Det ger Rysslands president stora fördelar. Han kan ta detta som ett bevis för den ökande fiendskapen från Väst mot Ryssland. Det stärker den ryska motståndsviljan och motiverar Putin att fortsätta sina aggressiva och på kort sikt framgångsrika betvingelsemetoder. De NATO- anhängare som med enkla stridsrop som ”NATO-medlemskap är ett naturligt steg”, ” Det är dags nu ”och” Gå med i NATO? Gör det bara! ”är skyldiga att redovisa hur de ser på de militära styrke­förhållan­dena NATO-Ryssland. Det är naivt att blunda för att det är Ryssland som på kort sikt har övertaget. Kortsiktigt ja, men tillräckligt länge för att åsamka NATO, och i detta ingående Sverige, stor skada. Den nya ryska betingelsemetoden innebär som känt att använda propagandakrig och andra icke-militära medel innan öppna militära angreppsätts in.

De rebelliska ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk i östra Ukraina har länge utsatts för propagandakrig och andra ”mjuka” metoder. Det är inte uteslutet att Putin snart bedömer dem mogna för en med öppna militära angrepp bekräftad annektering. Kommer NATO, med Sverige ingående, att gå i krig för att hålla områdena kvar i Ukraina? Eller kommer NATO, som i fallet Krim, att erkänna sig maktlöst?

Den minsta skada som ett svenskt inträde i NATO i nuläget kan medföra är att ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som träffar dess mest sårbara funktioner, fördröjs och därmed att livslängden på president Putins aggressiva politik förlängs. Är det klokt att Sverige drar på sig detta pris för ett medlemskap i NATO?

 

Författaren är Generallöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.

Mer av samma författare