av Carl Björeman
”Året är 1944. Ett krigsspel pågår i Högkvarteret som del i arbetet före en anad försvarsutredning inför stundande rysk seger mot tyskarna och slut på kriget. Ofantlig rysk dominans i Östersjöområdet kunde förutses omfattande även Finland. Strategisk svensk fördröjning i hela landet uppfattades vara enda realistiska möjlighet. För södra Sverige måste försvaret förläggas längs Smålandsgränsen och föras fördröjande mot denna. Detta är såvitt författaren vet enda gången som ÖB tvingats gå in för strategisk fördröjning från början. Den ryska dominansen var för stor, våra stridsvagnar m/42 var omoderna, vårt artilleri mycket Underlägset och de ryska trupperna stridsvana sedan flera år.”
(Andemeningen i brev från General Curt Göransson till Carl Björeman 1988-02-08.) #
Dåvarande generalstabskaptenen, sedermera arméchefen (1963-69) Curt Göransson hade under beredskapsåren haft befattningar, i armékårstab i Skåne och i försvarsstaben, vilka gav honom möjlighet att få god inblick i den operativa planläggningen. Hans beskrivning av de svenska försvarsmöjligheterna 1944 måste bedömas vara realistiska.
Det definitiva slutet på detta för Sverige ödesdigra läge var, det måste understrykas, tillkomsten av Atlantpakten 1949 och av NATO 1951. Sverige har all anledning att känna stor tacksamhet för att NATO bildades och kom att balansera den sovjetiska dominansen i vårt närområde.
Detta kan dock inte rättfärdiga den närmast reservationslösa propaganda för NATO-medlemskap i nuläget som bedrivs av några politiska partier, på de stora dagstidningarnas ledarsidor men som också förekommer i försvarstidskrifter.
———————
# Brevet innehöll en redovisning av hur den svenska försvarsstrategin hade växlat mellan avvärjning vid gräns / kust och fördröjning under åren 1940 till 1969.
Redan innan NATO hade etablerats fanns det emellertid tecken på att den sovjetiska dominansen vid krigsslutet var på väg att ersättas av en balans. Tecknen var de motsättningar mellan segermakterna Sovjet och USA som hade kommit i dagen vid konferenserna på Jalta (februari 1945) och i Potsdam (augusti samma år).
Vid en regeringsföredragning 1946 -03-21 gjorde ÖB Helge Jung följande bedömning (här i sammandrag): Om en brytning skulle inträda mellan stormakterna blir den närmaste uppgiften för vår krigsmakt att vara ett stöd för svensk neutralitetspolitik. För bägge stormakterna kommer Sverige i ett sådant läge att ha värde ur strategisk synpunkt, även om ingen av de agerande parterna hyser direkta erövringsplaner mot vårt land.
Jung blev sannspådd. Det militärpolitiska läge som han siade om inträdde och är aktuellt fortfarande, på avgörande punkter. Visserligen försöker NATO-anhängarna förmå de svenska statsmakterna att smygvägen överlåta den svenska säkerhetspolitiken till USA/Nato. Visserligen försöker det svenska militärindustriella komplexet, vars produkter främst är vapen för offensiv användning mot Ryssland, att helt styra den nationella försvarspolitiken. Men den avgörande gränsen har inte överskridits, Sverige har inget operativt samarbete med främmande makt.
Det är den gränsen som NATO-anhängarna nu vill överskrida. Ett svenskt medlemskap i NATO i dagsläget innebär just att Sverige frivilligt ingår i ett operativt samarbete med NATO. Det ger Rysslands president stora fördelar. Han kan ta detta som ett bevis för den ökande fiendskapen från Väst mot Ryssland. Det stärker den ryska motståndsviljan och motiverar Putin att fortsätta sina aggressiva och på kort sikt framgångsrika betvingelsemetoder. De NATO- anhängare som med enkla stridsrop som ”NATO-medlemskap är ett naturligt steg”, ” Det är dags nu ”och” Gå med i NATO? Gör det bara! ”är skyldiga att redovisa hur de ser på de militära styrkeförhållandena NATO-Ryssland. Det är naivt att blunda för att det är Ryssland som på kort sikt har övertaget. Kortsiktigt ja, men tillräckligt länge för att åsamka NATO, och i detta ingående Sverige, stor skada. Den nya ryska betingelsemetoden innebär som känt att använda propagandakrig och andra icke-militära medel innan öppna militära angreppsätts in.
De rebelliska ”folkrepublikerna” Donetsk och Luhansk i östra Ukraina har länge utsatts för propagandakrig och andra ”mjuka” metoder. Det är inte uteslutet att Putin snart bedömer dem mogna för en med öppna militära angrepp bekräftad annektering. Kommer NATO, med Sverige ingående, att gå i krig för att hålla områdena kvar i Ukraina? Eller kommer NATO, som i fallet Krim, att erkänna sig maktlöst?
Den minsta skada som ett svenskt inträde i NATO i nuläget kan medföra är att ekonomiska sanktioner mot Ryssland, som träffar dess mest sårbara funktioner, fördröjs och därmed att livslängden på president Putins aggressiva politik förlängs. Är det klokt att Sverige drar på sig detta pris för ett medlemskap i NATO?
Författaren är Generallöjtnant och ledamot av Kungl Krigsvetenskapsakademien.
Alternativet till ett NATO-medlemsskap är naturligtvis att vi erinrar oss vad vi (våra politiker) sa då vi utnyttjade Sovjetunionens sammanbrott, upptäckte att Ryssland saknade militär förmåga för en kustinvasion och började nedrusta det svenska militära försvaret.
Vi sa då att vi omedelbart skulle återta vår förmåga att försvara landet om omvärldssituationen försämrades.
Nu har den gjort det. Ryssland har visat att man både har förmåga och politisk vilja till begränsade väpnade operationer i sitt ”intresseområde”.
Om och när vi får uppleva en rysk ockupation av Gotland, som sannolikt är nästa avgörande speldrag för Putin, avgörs hur stora ”militära kostnader” i förhållande till vinsten som det innebär.
För er som inte förstår värdet av att militärt behärska Gotland kan jag berätta att med ett ryskt (eller NATO) innehav av Gotland behärskar man militärt hela södra östersjöområdet.
En fråga som borde ha ställts för några år sedan är, varför avvecklades inte NATO samtidigt som WP upplöstes? Mitt försiktiga svar är att det ger USA möjlighet att fortsätta att påverka världspolitiken och agera dörröppnare för amerikansk vapenförsäljning till Europa.
Varför måste USA ha 800 militära baser, en marinkår och ett tiotal hangarfartyg för att skydda sitt territorium?
Att låta utreda ett NATO-medlemsskap är naturligtvis helt i sin ordning om den görs objektivt och med insikt (inte ett beställningsjobb där direktiven formuleras som en slutsats) är naturligtvis välkommen!
Låt inte Putin och ryska folket vara ytterligare ett argument för fortsatt aggression. Just nu är ett svenskt NATO-medlemsskap ”gefundeness fressen” för en tysktalande Putin.
Alternativet till ett NATO-medlemsskap är naturligtvis att vi erinrar oss vad vi (våra politiker) sa då vi utnyttjade Sovjetunionens sammanbrott, upptäckte att Ryssland saknade militär förmåga för en kustinvasion och började nedrusta det svenska militära försvaret.
Vi sa då att vi omedelbart skulle återta vår förmåga att försvara landet om omvärldssituationen försämrades.
Nu har den gjort det. Ryssland har visat att man både har förmåga och politisk vilja till begränsade väpnade operationer i sitt ”intresseområde”.
Om och när vi får uppleva en rysk ockupation av Gotland, som sannolikt är nästa avgörande speldrag för Putin, avgörs hur stora ”militära kostnader” i förhållande till vinsten som det innebär.
För er som inte förstår värdet av att militärt behärska Gotland kan jag berätta att med ett ryskt (eller NATO) innehav av Gotland behärskar man militärt hela södra östersjöområdet.
En fråga som borde ha ställts för några år sedan är, varför avvecklades inte NATO samtidigt som WP upplöstes? Mitt försiktiga svar är att det ger USA möjlighet att fortsätta att påverka världspolitiken och agera dörröppnare för amerikansk vapenförsäljning till Europa.
Varför måste USA ha 800 militära baser, en marinkår och ett tiotal hangarfartyg för att skydda sitt territorium?
Att låta utreda ett NATO-medlemsskap är naturligtvis helt i sin ordning om den görs objektivt och med insikt (inte ett beställningsjobb där direktiven formuleras som en slutsats) är naturligtvis välkommen!
Låt inte Putin och ryska folket ytterligare ett argument för fortsatt aggression. Just nu är ett svenskt NATO-medlemsskap ”gefundeness fressen” för en tysktalande Putin.
Tur att Nato inte avvecklades när WP upplöstes.
Generalen Björeman gör några fundamentala misstag i sitt inlägg. För det första tilldelar han Sverige en extremt stor betydelse i ryskt strategiskt tänkande. Ingenting tyder på att ett svenskt NATO-medlemskap skulle få större betydelse än ett estniskt. Att tro att ett finsk-svenskt NATO-medlemskap skulle få det ryska folket att som en man ställa upp bakom Putin är att ha en mycket inflaterad bild av Sveriges och Finlands betydelse.
För det andra måste den relativa ryska kapaciteten i vårt närområde ses mot NATO:s hela avskräckningskapacitet, inte endast de förband som just idag är gripbara på NATO-sidan. Det finns ingen anledning att tro att hr Putin är suicidal. Ett angrepp på ett NATO-land är ett angrepp på USA och ett sådant kommer inte att sluta väl för Ryssland.
För det tredje är Ukraina – i likhet med Sverige – allianslöst. Krim och östra Ukraina har därför inte med NATO:s maktlöshet att göra. Alliansen måste däremot överväga om man riskerar krig med Ryssland över icke-allierade länders säkerhet och territorium. I fallet med både Krim och Ukraina har man hittills bedömt att detta är en kostnad man inte är beredd att betala. Just detta faktum är det starkaste argumentet för att Sverige (och Finland) omgående borde söka medlemskap i alliansen. Se f ö http://www.dn.se/debatt/upptrappad-hotbild-kraver-en-ny-svensk-forsvarside/ för en diskussion av detta.
Så bra om du hade haft rätt – nu är det inte så. Östersjöområdet har fått allt större betydelse. Förhoppningarna om ett genombrott vid förhandlingarna i Vitryssland i dag är mycket små. Alla bedömer att Putin inte kommer att ge efter för kraven att lämna Ukraina och Krim. Blir det en framgång vid förhandlingarna så blir det en kompromiss. Krim behålls av Ryssland och de ockuperade delarna av Ukraina ges någon form av självständighet. Som belöning stoppas alla sanktioner mot Ryssland.
Att i det skedet utvidga NATO med Sverige och möjligen Finland skulle ge Putin motiv att återta någon eller alla baltiska staterna. En operation där Gotland hade ockuperats som en ”preventiv” åtgärd för att inte riskera att Östersjöområdet helt skulle ligga under NATO dominans.
Vem som har rätt om framtiden går givetvis inte att säga med säkerhet. Jag skulle dock vilja peka på att ett ryskt ”återtagande” av de baltiska staterna innebär ett tredje världskrig, hett snarare än kallt. Att tro att hr Putin skulle ta den risken för att markera mot ett svensk-finskt NATO-medlemskap tyder inte på någon större verklighetsförankring, däremot på en mycket inflaterad bild av Sveriges och Finlands betydelse i ryskt strategiskt tänkande.
Hoppas också att du har rätt. Utformningen av 6:e generationens krigföring, dvs folkopinion som stöttas ekonomiskt, med propaganda och även med militära medel innebär stora svårigheter att agera med stöd av NATO artikel 5.
Informationssamhället slår också tillbaka mot möjligheterna att motivera NATO:s soldater i traditionella västländer att riskera liv och lem för att ”rädda” en tidigare kommunistregim från att återbördas i en återuppväkt variant av Sovjetunionen.
Skulle du vilja att dina barn skulle sättas in i strid i någon av baltstaterna där de med stor sannolikhet riskerar att bli offer för de ryska 122mm kanonhaubitzerna som nu livnär sig på ukrainare?
Åke, det förefaller som du inte har förstått det här med säkerhetspolitik. Sådan politik bör syfta till att man inte drabbas av krig överhuvudtaget. Orsaken till att det nu regnar artillerigranater över Ukraina men inte över Baltikum är just att de baltiska staterna bedriver en rationell säkerhetspolitik; de är medlemmar av världens starkaste militärallians och därför blir de inte angripna. Det kallas ”avskräckning”.
USA:s globala maktställning bygger på militära allianser med ett stort antal stater över hela världen. Om man från amerikansk sida skulle avstå från att stödja en allierad som blir angripen skulle hela allianssystemet implodera, vilket skulle leda till för USA:s globala roll högst negativa effekter. Därför är Estland lika viktigt som Japan eller Australien.
Som allianslöst land har Sverige just nu samma amerikanska skydd som Ukraina. Det innebär att om en allvarligare konflikt skulle uppstå i vårt närområde skulle jag inte rekommendera dig, Åke – eller dina barn för den delen – att semestra på Gotland. En SU-24 kommer dit fort och har en otrevligt tung vapenlast…
Svar till anonym; Jag tänker inte semestra på Gotland och vill inte ha några åsikter om vilken kunskap du har om säkerhetspolitik heller.
Vad jag har försökt att föra fram i denna debatt är att det alltid finns orsaker till att krig bryter ut. Dessa orsaker kan te sig helt olika beroende på vem som betraktar situationen. Sanningen ligger i betraktarens ögon.
Att våra valda politiker under lång tid försummat vårt nationella försvar samtidigt som man inte förstått vad en instängd rysk björn skulle ta sig till är vårt stora problem.
Läs: En tråkig Historia
Mike Winnerstig skriver med kluven penna. Han skrev 11/2 på denna blogg att
NATO har stor avskräckningskapacitet. Ja , däri har han rätt. Men denna kapacitet
kan , enligt mångas bedömning , utnyttjas enbart i konfliktsituationer där storkrig hotar – en situation som dessbättre är osannolik under överskådlig framtid.
Samma dag, 11/2, skrev Mike Winnerstig på DN.se, nu tillsammans med Annika
Nordgren Christensen och Sten Tolgfors. Där tecknas en annan ,mera sannolik framtida konfliktsituation: ” Möjliga konfliktmönster kan studeras i Ukraina : genom specialförband, agerande via ” lokala självförsvarsstyrkor ” , informationskrigföring , cyberattacker och politisk påverkan som försenar motåtgärder , ställs omvärlden inför fullbordat faktum. Först tas kontroll över ett visst territorium – till exempel Krim – med hjälp av okonventionella metoder och förband, sedan tillförs konventionella soldater när ”fakta på marken redan etablerats”
Denna beskrivning av sannolika framtida konfliktmönster stämmer väl med en beskrivning av Rysslands moderna betvingelsemetoder , som finns i Jörgen Elfvings bok ” Putin rustar Ryssland” ( s. 19 ) , SMB , 2014 .
Winnerstig har i DN-artikeln ett märkligt förslag till struktur på det framtida
svenska försvaret : ett skalförsvar ,inordnat i NATO , med tyngdpunkt av operationerna utanför landets gränser. Denna struktur är bättre ägnad att fungera i en- osannolik – storanfallskonflikt än i en – mera sannolik – konfliktsituation
präglad av moderna ryska betvingelsemetoder. I det senare fallet bör enligt min
mening vårt försvar ha en struktur som på svenskt territorium bidrar till en
nationell sammanhållning , förhindrande en angripares försök att så splittring
och göra vårt land ” moget” för militärt angrepp.
Mike Winnerstig och dennes talrika meningsfränder har i dagarna haft lika oförtjänt
som tydlig framgång. ”Margot Wallström böjer sig för Putins krav ” basuneras det ut
i medierna. Det visar att rubriksättarna böjt sig för Winnerstigs propaganda : hon
borde sätta hårt våld i Natostil mot Putin i stället för att falla undan.
I själva verket har hon- om hon verkligen sagt nej – böjt sig för förnuftets krav :höj
inte spänningen i närområdet . Det bör hon hedras för.
Jag måste tillstå att det är aningen roande att generalen Björeman tillskriver min ringa person ett sådant inflytande vad gäller svenska rubriksättare! Exakt vilket NATO-våld jag och rubriksättarna skulle förespråka är däremot lite oklart. Uppenbarligen har inte Wallström böjt sig för Putin, däremot har hennes kabinettssekreterare använt det faktum att det svenska flygvapnet i en kommande redan planerad övning inte kommer att baseras på baltiskt territorium som ett verktyg för att hålla den ryske Stockholmsambassadören på gott humör. Detta är, om det är sant, i sig synnerligen allvarligt eftersom det indikerar en appeasement-politik som vare sig står Neville Chamberlain eller Östen Undén efter. Och det är givetvis just en sådan politik som hr Putin – och uppenbarligen även generalen Björeman – ser som den riktiga för svensk del. Jag delar inte den synen.
Det finns bara ett riktigt svar på en rysk fråga om vi tänker landa i Estland: Det har ni inte med att göra.
Som möjligen kunde misstänkas är jag inte av samma åsikt som generalen Björeman. I den artikel han hänvisar till försöker jag och mina medskribenter att peka på den stora risktagning som görs om försvaret inte aktivt samverkar med andra inom en alliansram och inte heller är beredd att möta hot tillsammans med andra innan de nått svenskt territorium. Det är genom att integrera de nordiska och nordisk-baltiska ländernas försvarsmakter som vi uppnår en verkligt avskräckande förmåga (vilket är, förmodar jag, samma syfte som generalen Björemans alternativa förslag har, även om detta är baserat på en lågteknologisk värnpliktsarmé med förband över hela ytan).
Problemet med Björemans vision är att vi inte har den typen av försvar idag, och vi kommer inte heller att ha den imorgon eller ens om 25 år. Att utbilda och utrusta ett sådant försvar kommer att kosta gigantiska pengar om vi inte ska göra som vi gjorde innan murens fall; dvs vadmalsuniformer, m/96 och cykeltolkning efter traktor. Det senare har vi möjligen råd med men den avskräckande effekten kommer att vara ytterst begränsad. Mycket större och mycket bättre avskräckningseffekt till mycket lägre kostnad får vi genom att ingå i samma allians som alla andra likasinnade grannländer. Operativt skulle detta dessutom innebära att vi på allvar kan tala om nordiskt försvarssamarbete – ett verkligt sådant förutsätter att alla nordiska länder är NATO-medlemmar. Allt annat är rök och speglar. Självklart skulle detta på marginalen höja spänningen i närområdet eftersom Ryssland inte skulle uppskatta detta, men att låta ens säkerhetspolitik vara styrd av Moskva är sällan en bra idé. Inte ens för ryssar, kan man tillägga.
Mike Winnerstig har helt rätt : Sverige har inte ett försvar som har förmåga att i
nuvarande militärpolitiska läge och i samspel med diplomatiska medel bidra
till vår säkerhet. Men detta bekymrar inte Winnerstig . Han dövar eventuellt
förekommande eftertanke genom att skriva om marginell spänningsökning
därest vi går med i Nato . Winnerstig vet lika litet som jag om hur Putin tänker.
Men det finns onekligen orsak att tro att han räknar Mike Winnerstig som en
stor tillgång.
Argumenten börjar tydligen tryta för Winnerstig eftersom han falskeligen
förknippar mig med ett försvar präglat av vadmalmsuniformer, gevär m / 96
och cykeltolkning . Om Winnerstig kan ta sig ur sin stereotypa historiesyn
kommer han att finna att det finns kreativa lösningar , dock under förutsättning
av att det militärindustriella komplexets inflytande utsätts för hårdhänt granskning. Winnerstigs argumentering ser jag som att allvarligt hinder för en sådan granskning..
Jag noterar att generalen Björeman inte tar upp min kastade handske, dvs hur vi uppnår starkast avskräckningsförmåga på bästa och billigaste sätt. Det finns säkert andra möjligheter att sätta upp värnpliktiga massarméer än de vi använde oss av på 80-talet, men faktum kvarstår: ska många utbildas och ha en relevant krigsbefattning i en rimlig militäroperativ kontext – till vilken jag inte räknar gevär m/96 och cykeltolkning – måste enorma mängder ny materiel införskaffas och ett stort antal utbildningsplattformar återuppbyggas, även om resultatet bara har ambitionen att vara lågteknologiskt och stationärt. Till det kommer det politiska pris vi kommer att få betala för en isolationistisk säkerhetspolitik med klara drag av appeasement gentemot Ryssland. Sammantaget kommer det att bli väldigt, väldigt dyrt samtidigt som avskräckningseffekten blir mycket begränsad; bestämmer sig Ryssland för att agera i Östersjöområdet kommer de att göra detta även om det påverkar svenskt territorium och oavsett hur mycket neutrala vi än deklarerar oss. För min del är denna handlingslinje helt klart underlägsen en alliansanslutning, framför allt ur ett avskräckningsperspektiv. Skillnaden mellan Litauen och Ukraina är artikel 5 i NATO-stadgan.
Ett svenskt NATO-medlemskap skulle förvisso av Putin upplevas som ett hot. Nämligen ett hot mot hans handlingsfrihet att använda militär makt mot sina grannar. Ett allianslöst Sverige är den svaga länken i NATO:s säkerhetssystem i Östersjöområdet, eftersom de baltiska staterna för sin säkerhet är helt beroende att få NATO-förband på plats innan Ryssland genomför militär aggression. Självklart innebär själva balternas medlemskap en stark garanti, men håller den i alla lägen, om Ryssland lyckas skapa ett fait accompli? Med ett Sverige i NATO skulle alliansens möjligheter att avskräcka från angrepp väsentligt ökas.
Det som reellt provocerar Putin är motpartens svaghet inte dess styrka
Kanske var jag en helt misslyckad elev på dina strategilektioner Bo, eftersom jag inte delar dina kommentarer om hur vi skapar fred och säkerhet i vårt närområde.
Det finns alltid orsaker till politiska utspel som i en förlängning kan leda till krig. I Putins fall är det behovet att återupprätta den ryska nationens stolthet och identitet. Att återta Krim som med fog skulle kunna hävdas ”gavs bort” av en berusad Chrustjov och där behovet av en säker flottbas för svarta havs flottan är inget vi borde överraskats av när Ukrainas ledning öppet flörtar med västmakterna.
Ett svenskt NATO-medlemskap skulle mer eller mindre tvinga, eller i alla fall ge Putin och hans närmaste krets ett starkt motiv att omedelbart ockupera Gotland och därmed med sina Iskandersystem kontrollera hela södra Östersjöområdet.
Vårt samarbete med Finland är ett utmärkt alternativ till medlemskap i NATO men vi måste också så snabbt som möjligt laga de stora hål i vår försvarsförmåga som vi skapat genom felaktiga prioriteringar på internationella insatser. Då räcker inte 500 milj om året och knappast kommer fyra miljarder att räcka heller.
Problemet är att det inte finns någon möjlighet för Sverige att omedelbart söka medlemskap i alliansen NATO. Det är en process som med utredningar och beredning samt koordinering med Finland tar åtskilliga år.
Samtidigt har vi omedelbara behov att lösa avseende övervakning, kontroll och möjlighet att hävda vårt territorium, som vi måste ta i tu med själva, nu! Detta är viktigt inte minst ur folkrättslig synpunkt. Det är också viktigt mot bakgrund av de geopolitiska händelserna i vår nära omvärld och agressors vana med asymmetrisk krigföring.
Vi måste börja med att täta de omedelbara luckorna i vårt försvar och göra det 2015-16, gör vi inte det ordentligt kanske vi inte får möjlighet lösa våra långsiktiga utmaningar utan oönskad ”hjälp” utifrån.
NATO i all ära men en väg dit kommer under alla normala omständigheter att ta tid Tid som vi inte har för att reda ut den situation vi själva skapat avseende försvaret. Nu måste vi laga efter läge.
Per Tengblad
Per, det bör inte vara omöjligt att både förstärka det svenska försvaret och förbereda ansökan/ansöka om NATO-medlemskap samtidigt. Bägge processerna kommer att ta tid. Att rikta in försvaret på att ånyo enbart försvara Sverige på egen hand – och att göra detta trovärdigt – kommer att ta allra längst tid och kosta allra mest pengar utan att bli slutgiltigt övertygande.
Låt oss hoppas att du har rätt.
Det jag är ute efter i första hand är att vi får igång en medvetenhet och aktivitet som gör det bästa av våra förutsättningar och resurser snarast. Det riktigt otäcka ser ju ut att kunna hända i närtid.
Jag är helt överens med dig om att det att skapa ett ”alliansfritt” hållbart och trovärdigt försvar kommer att ta både tid och kosta mycket pengar.
Men i avvaktan på det så gäller det att ha bemannat, övat, ha ammunition ex. jaktrobotar, lite mer anti ubåtskapacitet, ett rudimentärt luftvärn som kan skydda överskeppningar etc. etc.
Jag ser väldigt lite tecken på att vi tar dagsläget på riktigt allvar medan vi har mycket diskussion om framtiden, det bekymrar mig.
Per Tengblad
Per,
jag håller helt med om att vi inte tar dagsläget på allvar – vi tänker inte satsa mer än marginellt på försvaret (se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/forsvarets-miljardkrav-avvisas-av-finansministern_4340645.svd) och flertalet partier i riksdagen – om än inte en folkmajoritet numera – avvisar förslag om att ens utreda en förändrad säkerhetspolitik. Putin har all anledning att vara glad…
I avvaktan på NATO medlemskap får Sverige göra som de baltiska staterna innan de blev NATO-medlemmar (2004), nämligen upprätthålla hemliga bilaterala militära förbindelser med ”vänligt sinnade” länder.
Kan Sverige lära av vad som sker i närområdet – som exempelvis i Ukraina?
Ukraina ligger närmare än Boden för oss i Sydsverige.
Ukraina söker NATO-medlemskap, inför åter militär grundutbildning (värnplikt), http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ukraina-infor-omedelbar-varnplikt_3517618.svd
försöker rusta ett eftersatt nationellt försvar som varit inriktat på internationella insatser.
Tillförsel av modern militär materiel har varit eftersatt. Vissa ukrainska generaler och statstjänstemän har varit vilande agenter och tjänat Putins Ryssland.
I avvaktan på NATO medlemskap får Sverige göra som de baltiska staterna innan de blev NATO-medlemmar (2004), nämligen upprätthålla hemliga bilaterala militära förbindelser med ”vänligt sinnade” länder.
Kan Sverige lära av vad som sker i närområdet – som exempelvis i Ukraina?
Ukraina söker NATO-medlemskap, inför åter militär grundutbildning (värnplikt), http://www.svd.se/nyheter/utrikes/ukraina-infor-omedelbar-varnplikt_3517618.svd
försöker rusta ett eftersatt nationellt försvar som varit inriktat på internationella insatser.
Tillförsel av modern militär materiel har varit eftersatt. Vissa ukrainska generaler och statstjänstemän har varit vilande agenter och tjänat Putins Ryssland.
Ukraina ligger närmare än Boden, för oss som bor i Sydsverige.
Oaktat medlemsskap i NATO eller ej; är det inte klassisk appeasement-politk att låta våra föreställningar om tredje parts synpunkter på våra val styra desamma?
Låt oss anta att Ryssland skulle uttrycka sitt missnöje över att vi permanent tillför militära förband till Gotland, ska vi då ta detta i beaktande?