av Bo Richard Lundgren

Vi har nyligen läst i dagspressen om hur Tysklands befolkning uppmanas att bunkra livsmedel och vatten i händelse av krig. Medborgarna rekommenderas att lägga upp ett individuellt förråd för tio dagar. Vad gäller vatten är beräkningen att förrådet bör innehålla två liter vatten per person och dag.

Bakgrunden är den att den tyska regeringen anser att ”ett angrepp på Tyskland som kräver ett konventionellt försvar är osannolikt, men det är nödvändigt att vara förberedd på en existenshotande utveckling som principiellt inte kan uteslutas.”

Hur ser vi i Sverige på dessa frågor? Som bekant gör den svenska Försvarsberedningen ungefär samma bedömning: ”Ett enskilt militärt angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid. Kriser eller incidenter, som även inbegriper militära maktmedel, kan dock också uppstå i vår region, och på längre sikt kan militära angreppshot likväl aldrig uteslutas. Rysslands aggression mot Ukraina innebär att risken för dessa har ökat, även i vårt närområde.”

En fråga man nu måste ställa sig är hur det står till med de svenska medborgarnas individuella beredskap i händelse av krig.  Regeringen har slagit fast att individen har ett primärt ansvar för att skydda sitt liv och sin egendom. Det är först när individen inte klarar detta längre som det kan bli ett åtagande för det allmänna att ingripa. Och från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kommer nu signaler om att man avser att starta en nationell kampanj efter årsskiftet i syfte att lyfta fram individens ansvar. Dock är det svenska perspektivet 72 timmar, dvs. tre dygn, något som också Civilförsvarsförbundet går ut med i sin informationssatsning. Här sägs: ”För att klara de första 72 timmarna utan hjälp vid en krissituation är det viktigt att du själv kan tillgodose de fem grundläggande behoven: mat, vatten, sömn, värme och information.”

Nu inställer sig fråga nummer två. Hur ser den offentliga sektorns förmåga ut att ingripa och hjälpa sina medborgare efter 72 timmar? Denna fråga har studerats inom ramen för KKrVA:s projekt Krigsvetenskap i det 21:a århundradet, KV21. I rapporten ”Vem skyddar civilbefolkningen?” finns svar, och de är inte uppmuntrande. Det är i själva verket en dyster läsning. Här slår man fast att Sverige idag inte kan skydda sin civilbefolkning på ett tillfredsställande sätt om vi utsätts för ett väpnat angrepp. Ett viktigt skäl är att vi inte kan upprätthålla samhällsviktig infrastruktur t.ex. elförsörjningen på ett effektivt sätt och att beredskapen för försörjningen av dricksvatten, livsmedel och läkemedel är oacceptabelt låg.

Regeringens ambition att öka Försvarsmaktens operativa förmåga är hedervärd. Även de aviserade satsningarna på psykologiskt försvar är bra. Men det fattas en viktig pusselbit i total­försvars­ansträng­ningarna, nämligen civilförsvaret, d v s befolkningsskydd och räddningstjänst i krig. Vi behöver, liksom tyskarna, fundera över hur den svenska civilbefolkningen skall skyddas i krig. Ett civilförsvar behöver återuppbyggas. Att skydda sina medborgare är en av statens kärnuppgifter. Hultqvist och Ygeman! Vad väntar ni på?

 
Författaren är tidigare avdelningschef vid Försvarshögskolan och ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare