När den brittiske utrikesministern Anthony Eden vid ett av sina besök i Moskva under kriget träffade Stalin kom de, föga förvånande, att tala om Hitler. Stalin uttalade som sin mening att Hitler var ett snille men att han inte förstod när han skulle säga stopp. Eden frågade då vilken politiker som hade denna insikt varpå Stalin svarade: ”jag”. Historiken Kimmo Rentola, säkerligen den jämte Henrik Meinander främste finske samtidshistorikern, återberättar detta replikskifte i sin redan 2016 utgivna bok ”How Finland survived Stalin from Winter War to Cold War 1939-1950” som nu föreligger i engelsk översättning (Yale University Press). Syftet med boken är att visa att Josef Stalin faktiskt när det gällde Finland vid tre olika centrala tillfällen gjorde just detta.
Det är redan väl bekant att Stalin lutade sig mot sina underrättelseagenter snarare än vad han erfor från sina ambassadörer eller utländska politiska kontakter. Så var fallet med förspelet till vinterkriget 1939-1940. När de förhandlingar som fördes hösten 1939 mellan Sovjet och Finland och som rörde den urgamla frågan mellan först Ryssland och Sverige och sedan Ryssland och Finland om det strategiska avståndet mellan det ryska rikets andra stad och gränsen i väster inte ledde någon vart, beslöt Stalin sig för att gå till attack. Underrättelsetjänsten hade försäkrat den ryske ledaren att det militära motståndet lätt skulle övervinnas och att Stalin snart skulle kunna installera en marionettregering i Helsingfors.
Så blev det som bekant inte. Statsministern i lydregeringen, den f d röde upprorsmannen från det finska inbördeskriget, O W Kuusinen, lär inte ens ha kommit till gränsorten Terijoki där hans ministär t v skulle regera. Vid årsskiftet konstaterade den ryske diktatorn att kriget med Finland var ett allvarligt fälttåg, inte någon raid som inmarschen i östra Polen hösten 1939. Situationen krävde en ny politik. O W Kuusinens regering försvann genom en fallucka och i slutet av januari 1940 var Moskva berett att förhandla med den sittande finska regeringen Ryti som man två månader tidigare ansåg vara illegitim. Så skedde också och den 13 mars 1940 slöts freden. Stalin hade alltså slagit till reträtt. Vad hade förmått honom att byta kurs? Det finska motståndet hade varit mycket hårdare än man trott. Sovjet hade lidit stora förluster i ett uppenbarligen illa förberett fälttåg. Risken för att Ryssland skulle råka i konflikt med västmakterna ökade hela tiden. Storbritannien och Frankrike hade ställt i utsikt ett militärt stöd till Finland, även om detta dittills mest fanns på ritbordet. Både Norge och Sverige hade dessutom avvisat förfrågningar om transitering av allierade trupper. Om interventionen skulle realiseras under våren hade Kreml underrättelseuppgifter om att allierade bombplan kunde angripa oljefälten och raffinaderierna i Baku. Detta skulle kunna få förödande effekter på oljeförsörjningen.
Man ville inte heller i onödan provocera Sverige. Även om både Polen och Sverige var betydligt mindre storheter än förr spelade båda staterna en större roll i sovjetiskt tänkande än vi själva förstod. Stalin såg före andra världskriget inte sällan polska intriger i vad han uppfattade som opposition mot hans politik, särskilt i Ukraina. Och utrikesminister Molotov sade 1940 till den gästande svenske handelsministern Herman Ericsson att vinterkriget ”var ju Ert krig”. Med detta ville han antyda ett starkt svensk inflytande – på vilket sätt förstås oklart – bakom Finlands rygg.
Stalin hade 1940 förstått att hejda sig och byta fot. Det skulle han även göra 1944. Efter storanfallet över Karelska näset i juni 1944 såg man i Moskva framför sig en snabb marsch mot Helsingfors. Men återigen misstog man sig på den finska arméns motståndskraft. När avancemanget gick alltför långsamt konkurrerade det också med andra och viktigare strategiska mål som kapplöpningen till Berlin. Den tidigare försvarsministern Vorosjilov hade lett en arbetsgrupp som planerat för en efterkrigssituation i ett besegrat Finland. Gränsen skulle flyttas avsevärt längre västerut till något liknande 1743 års svensk-ryska linje i Kymmenedalen. Sovjetiska baser skulle upprättas både i Porkala i västra Nyland nära huvudstaden, i Hangöområdet och i Kotkaområdet. Planen inkluderade vidare, ” när det behövdes” och så länge kriget mot Tyskland fortsatte, sovjetiska garnisoner i flera större finska städer, Helsingfors, Åbo, Vasa, Uleåborg, Torneå och dessutom på Åland. Krigsskadeståndet sattes till 800 miljoner dollar. Men till slut nöjde sig Stalin med främst två saker: Porkalaområdet och ett fortfarande enormt krigsskadestånd, 600 miljoner. Där böjde han sig inte. Men i övrigt slog han till reträtt, inklusive kravet på ovillkorlig kapitulation. Nu kunde man förhandla. Vorosjilovs rapport hamnade i papperskorgen.
Det var emellertid klart att Sovjetledningen inte var nöjd med vad som åstadkommits. Finland måste, inte minst mot bakgrund av det begynnande kalla kriget, fogas mera bestämt in i den sovjetiska intressesfären än vad Parisfreden 1947 angav. Det kunde ske endera genom en uppgörelse med vad man uppfattade som landets starkaste politiker, J K Paasikivi, eller genom att de finska kommunisterna i skepnad av DFFF, Demokratiska Förbundet för Finlands folk, som innefattade också olika vänstersocialister, tog makten. Stalin kom efter det misslyckade utrikesministermötet i december 1947 om Tyskland till slutsatsen att det vore bättre att komma till ett avtal med Paasikivi som hade legitimitet i Finland än att lita till att de finska kommunisterna och deras samarbetspartners i det val som väntade 1948 skulle kunna uppnå 101 platser i riksdagen och därmed majoritet.
För de finska kommunisterna hade man i Kreml ett måttligt förtroende. Deras ledare Yrjö Leino hade inte, i motsats till östeuropeiska kollegor, inte varit i Moskva under kriget och marinerats i sovjetisk politisk kultur. Att han med hjälp av sin snart exhustru Hertta Kuusinen, dotter till 1939 års marionettregerings ledare, O W Kuusinen, skulle kunna ta makten trodde man inte på. Bättre då att sluta avtal med presidenten vars signatur gav avtalet, den s.k. VSB-pakten, legitimitet. Så godtog Stalin till allas, säkert också hans egna hejdukars, förvåning det finska utkastet till fördrag. Den text man kom fram till handlade inte om något allmänt alliansavtal, som var fallet med liknande överenskommelser med Ungern och Rumänien som slagits på Hitlers sida. Det tog sikte på militär samverkan i ett specifikt fall, nämligen ett tyskt angrepp mot Sovjet genom finskt territorium. Övriga tänkbara scenarier skulle inte direkt beröra Finland.
Stalin hade åren 1948 flera goda skäl att agera med viss försiktighet. Rentola pekar på det självklara nämligen de reaktioner i väst som Pragkuppen i februari 1948 medförde. Dess styrka överraskade sannolikt Stalin. Tvistigheterna med Tito spelade in liksom den spända situationen i Italien där Moskva förbjöd de lokala kommunisterna att gripa till vapen. Allt detta utspelades sig mot en fond av öst-västmotsättningar om särskilt Tyskland.
Situationen i Finland var inte densamma som i Tjeckoslovakien, Ungern eller Rumänien. Det lokala kommunistiska ledarskapet var för svagt för att ta makten eftersom presidenten kontrollerade armén och den ordinarie polisen – säkerhetspolisen däremot hade, vilket var illa nog, hamnat under kommunistisk ledning. Även om dessa också hade ett stort inflytande i fackföreningsrörelsen måste de, när det gällde att starta politiska oroligheter på arbetsmarknaden, räkna med de resoluta finska socialdemokraterna. Utgångsläget var ett annat än i Prag.
Josef Stalin visade således både 1940, 1944 och 1948 att han visste när man för att nå sina centrala mål skulle hejda sig och byta fot. Kimmo Rentola visar i sin viktiga och mycket läsvärda bok varför detta skedde. Det leder oavvisligen till frågan om dagens Stalin, Vladimir Putin har samma strategiska blick. Den kände brittiske militäranalytikern Lawrence Freedman har nyligen kallat Putin en strategisk fanatiker. Med denna karaktäristik har Freedman velat säga att Putin har extrema åsikter som leder honom till att fatta extrema beslut. En extrem åsikt är fixeringen vid Ukraina. Han tycks sakna förmågan att justera sin strategi när de externa förutsättningarna ändrats. Putin har således hittills visat att han liksom Hitler saknar förmågan att trycka på bromspedalen när och om detta skulle ge resultat som visserligen inte når upp till de maximala men ändå, i alla fall t v kan betecknas som en framgång. Putins problem är ju att varje tänkbart scenario som inte innebär en mer eller mindre fullständig kontroll över Ukraina skulle innebära ett nederlag och fara för hans eget maktinnehav.
Det är oroande att man i tider som dessa ens skulle kunna föreställa sig att en reinkarnerad Stalin när det gäller beslut om krig och fred kanske vore en mindre farlig rysk ledare än Putin.
