Några reflektioner med anledning av ambassadör Sven Hirdmans senaste artikel Sverige och Nato (bloggen Försvar och Säkerhet 29 maj).

Liksom i tidigare artiklar är ambassadören kritisk till tanken på svenskt NATO-medlemskap. Han redogör för tre motiv han själv anser ligga bakom det svenska beslutet och dessa motiv sägs vara otillräckliga. Istället anför Sven Hirdman tre huvudskäl till varför Sverige inte borde bli medlem i NATO.

Det första huvudskälet handlar om hur hotet mot Sverige ser ut där Hirdman kommer fram till att ett isolerat oprovocerat ryskt anfall mot Sverige inte är sannolikt. Däremot kan antas att Sverige blir indraget vid en större konflikt mellan Ryssland och Nato, oavsett om vi blir medlemmar eller ej. Detta är i sig en okontroversiell och fullt rimlig tanke.

Men. än viktigare blir då frågan om ett svenskt medlemskap ökar eller minskar risken för att denna större konflikt kan bryta ut?

Om vi ser närmare på de sju västliga sovjetrepublikerna som uppnådde självständighet för drygt trettio år sedan, så har tre (Georgien, Moldavien och Ukraina) hamnat i krig med Ryssland, ett fjärde (Belarus) är helt dominerat av sin östlige granne, medan tre baltiska länder, alla Natomedlemmar, har undsluppit krig. Sven Hirdman påpekar detta själv i Dagens Nyheter 16 mars 2022:

”Med undantaget Ukraina står han fast vid att Ryssland inte är en aggressiv stormakt som utgör ett hot mot grannar som Finland, Sverige eller Baltikum. Bland annat för att de baltiska länderna är med i Nato.”

Om det nu skulle vara så att ett svenskt medlemskap, trots att vi idag de facto är omringade av Nato, skulle öka risken för väpnad konflikt i vårt omedelbara närområde, varför stöds då vår ansökan så entusiastiskt av gränsstaterna från Finland i norr till Polen i söder? Vi kan nog anta att dessa länders respektive erfarenheter talar för att vart och ett av dem verkligen vill hålla kriget borta. Det kan visserligen vara så att flertalet europeiska staters bedömning av säkerhetsläget i alla avseenden är felaktig, medan ett litet antal bedömare gör en korrekt analys, men det kan även vara tvärtom.

Ur Natos synvinkel – när man planerar för att försvara sina nordöstliga medlemmar, blir den uppgiften enklare (kräver mindre militära resurser) eller svårare (kräver mer) med Sverige som medlem? Det är väl ganska uppenbart att ett Sverige utanför alliansen gör planläggningen mer komplicerad.

I Huvudskäl nummer två återkommer det utnötta resonemanget om att alliansfriheten har tjänat oss väl, ett argument som saknar såväl empirisk som teoretisk grund. Vid krigsutbrottet 1939 fanns i Norden/Baltikum åtta nationer (inklusive Island). Alla stod utanför tidens allianser. Sju av dessa blev invaderade inom tolv månader, av tre olika stormakter. Bortsett från faktiska erfarenheter i vår del av världen, vem för på allvar fram tanken att stormakter i en konflikt avhåller sig från invasion av ett neutralt land om den militära nyttan talar för det? Sven Hirdman tror uppenbarligen inte själv på detta, i och med att han menar att Sverige kommer att bli indraget i en Ryssland/Natokonflikt även om vi står utanför Nato. Se ovan.

Det tredje huvudskälet bär nog mest av allt nostalgins tecken. Den gamla politiken sägs, med ambassadörens ord ha ”gett Sverige en särställning internationellt bland andra mindre stater”. Uppenbarligen finns det många i vårt land som gärna drömmer sig tillbaka till gamla tider, som när statsministern gick i fackeltåg tillsammans med Nordvietnams ambassadör, eller obehagligt vänskapliga möten genomfördes med uppenbara ickedemokrater som till exempel Erich Honecker, Yassir Arafat eller Fidel Castro. Även om denna typ av udda vänskapsband lyckligtvis inte alls knyts lika ofta numera, blir världen tydligen en mörkare plats när Sverige går in i alliansen.

Men vi behöver inte gå längre än till Norge, som är diplomatiskt aktiva i såväl olika medlingsuppdrag som inom FN, för att se att argumentet inte håller. Natomedlemskapet torde inte påverka vår förmåga att bedriva en aktiv utrikespolitik, men det är av flera skäl önskvärt att vi framöver väljer våra vänner med bättre omdöme än förr.

Slutligen finns det något i Sven Hirdmans text som skaver. Det är främst avsnittet om Finland, där ambassadören skriver: ”Sveriges geopolitiska situation och traditioner är helt annorlunda Finlands.” Jag menar att man skulle och kanske borde kunna anföra motsatsen.

Geopolitiskt kan man på kartan rita två cirklar som säger någonting helt annat.

Den ena över Nordkalotten, där det ryska basområdet på Kolahalvön med dess utsatta förbindelsevägar söderut, närheten till Atlantens GIUK-gap och med det kopplat behov av kontroll över den norska nordkusten, som gör att Finland, Norge och Sverige i norr står inför ett gemensamt säkerhetspolitiskt hot.

Den andra cirkeln är problematiken kring öarna i Östersjön. Finlands säkerhetspolitiska problem avseende Ålandsarkipelagen och Sveriges avseende Gotland är i hög grad lika varandra, bortsett från den extra ”knorr” som utgörs av Ålands demilitariserade status. Det är ingen slump att i utvecklingen av det militära samarbetet mellan våra två länder så har marinerna kommit längst.

Såvida inte rysk territoriell expansionslusta högst av allt prioriterar karelsk ödemark, så är det tvärtemot vad Hirdman anför. Våra två länders geopolitiska situation är i stora stycken likartade.

Finlands erfarenheter sedan över tvåhundra år är visserligen helt andra än våra, men banden mellan länderna, oavsett om vi tänker kulturellt, ekonomiskt, politiskt, språkligt eller på de som knutits genom migration, är både täta och starka. Exceptionellt starka i en internationell jämförelse. Traditionerna är verkligen inte ”helt annorlunda”.

Under lång tid, redan från tiden innan riket delades 1809, har det funnits en rysk strävan att driva in kilar mellan Finland och Sverige. Det ligger inte i våra två länders intressen att den strävan ska bli framgångsrik och vi bör alla avhålla oss från att stödja den.

Författaren är egen företagare, reservofficer och skribent i säkerhets- och försvarsfrågor.