av Mats Bergquist

Maktbalans och maktgemenskap (”community of power”) är två termer som brukar ställas mot varandra i den internationella politiken. Det förra systemet, med något slags jämvikt mellan ett begränsat antal stormakter, har dominerat genom historien. Perioderna av något slags effektiv maktgemenskap har varit korta och inträffat efter stora konflikter som Napoleonkrigen, första och andra världskriget, senast också efter det kalla krigets slut då George Bush d.ä. talade om en ny värld baserad på den internationella rätten.

Idag står vi långt från denna värld. När man diskuterar Ukraina är det mest om Putin agerar efter en strategisk plan eller improviserar, mera sällan om de förutsättningar som möjliggjort Putins aggression. I sitt anförande nyligen (2/2 2015) med anledning av att det snart gått 75 år sedan det finska vinterkriget – med svensk hjälp – fick ett slut, talade Carl Bildt om faran för små stater när balansen mellan stormakterna, som skedde både 1807 och 1939, upphör. Offret var båda gångerna det gamla svenska riket och dess successorstat Finland. Han betonade också vikten av att i dagens Europa upprätthålla något slags balans mot Ryssland. Idag är denna balans skev i det att Ryssland de senaste åren rustat kraftigt, medan både NATO-länderna och de alliansfria rustat ned. Hur skall man då kunna organisera någon form av effektiv avskräckning?

Den regionala ryska konventionella överlägsenheten var under det kalla kriget ett faktum. Sovjetunionen kunde, tack vare denna dominans, militärt intervenera både 1956 i Ungern och 1968 i Tjeckoslovakien utan annat än politiska reaktioner från alliansens sida. Denna hade i praktiken ingen annan möjlighet än att hota med att trappa upp konflikterna till kärnvapennivån eller acceptera interventionerna. Av naturliga skäl valde man den senare linjen. Ingen ville riskera ett världskrig när Moskva ville hindra att länder i praktiken hotade att lämna Warszawapakten.

I dessa konflikter under det kalla kriget var Sovjet en status quo-makt och ville försvara vad man ansåg höra till sin maktsfär. I dagens konflikt om Ukraina är läget ett annat. Då har redan Moskva ensidigt och med våld, trots åtaganden i Parisstadgan 1990 m.m., ändrat den europeiska kartan (Krim) och söker nu etablera kontroll över den östra delen av Ukraina. Denna offensiva krigföring förstärker återigen bilden av Ryssland som en revisionistisk stormakt, även om Putin menar att de lokala miliserna i Donbasregionen bara försvarar sitt mot en hemsk regim i Kiev. Farhågor om den ryske presidentens eventuella vidare territoriella ambitioner i Östersjöregionen diskuteras nu på allvar, tydligast häromdagen av den brittiske försvarsministern Michael Fallon.

Samtidigt har NATO under nu snart 25 år successivt avhänt sig en del av sin säkerhetspolitiska arsenal utan att EU:s försvarsdimension fyllts med något substantiellare innehåll. Dessutom har USA för några år sedan kungjort att man, på grund av Kinas maktutveckling, vill flytta resurser och uppmärksamhet till den asiatiska teatern.  Sanktionerna mot Ryssland biter uppenbarligen, men mellan den diplomatiska och sanktionsnivån å ena sidan och upptrappning till hot om kärnvapen å den andra finns nu färre möjligheter att möta den ryska konventionella dominansen. Leverans av vapen till Ukraina är en sådan möjlighet som diskuteras men som är mycket omstridd inom alliansen. På den globala nivån kan USA och NATO förvisso mer än stå emot Ryssland, men inte i centrala och östra Europa. Putin har därför flera steg på sin eskalationstrappa än NATO. Den stora frågan är förstås om den ryske presidenten kan avgränsa varje steg från nästa.

För NATO återstår knappast andra möjligheter än att spänna upp vad man brukar kalla snubbeltrådar (”tripwires”), vars effektivitet vi inte vet mycket om. Det är givetvis själva poängen att en attackerande makt inte skall veta vilka följder en avklippt snubbeltråd kan få. Samtidigt får ju inte dessa vara konstruerade så att man utan besvär kan kliva u n d e r dem. Nu har Kreml visat viss skicklighet i att undvika eventuella snubbeltrådar genom att tillgripa s.k. hybridkrigföring med små gröna män, hjälp till lokala potentater, utsändandet av s.k. frivilliga, vapensmuggling, propaganda, desinformation m.m. Enligt gällande rysk militär doktrin är endast en mindre del av den strategiska arsenalen idag militär i traditionell mening. På så sätt kan man söka undvika snubbeltrådarna och påstå att man inte är inblandad i någon konflikt, vilket ju Putin hävdade under Minskförhandlingarna nyligen. Och då kan man ju inte heller snubbla på någon tråd.

Det är således ganska uppenbart att det råder en militär obalans i Europa som gynnar Ryssland. Det är sannolikt att såväl de ganska kortvariga reaktionerna på kriget i Georgien 2008 och USA:s kungjorda omorientering av strategin mot Asien i Moskva tolkats som en signal om amerikanskt minskat intresse för Europa. Detta har således skett samtidigt som de mindre stormakterna (”lesser great powers”), främst Storbritannien, Frankrike (och Tyskland?), fortsatt att inkassera den s.k. fredsvinsten av det kalla krigets slut, medan Ryssland sedan ett antal år på nytt rustar upp.

Hur en rimlig strategisk balans i Europa skall kunna återupprättas är således den helt överskuggande utmaningen för vår världsdel, för NATO så väl som alliansfria länder. Gapet mellan snubbeltrådar och kärnvapenhot måste fyllas igen. Detta kommer att ta tid, men signaler om politiska avsikter räcker i alla fall en bit på väg. På en sådan politik beror den fortsatta freden. Militära och politiska vakuumtillstånd fylls förr eller senare. Och någon effektiv maktgemenskap är lika litet nu som under merparten av historien i synfältet.

 

Författaren är ambassadör och ledamot av KKrVA.