Foto: shutterstock.com
För oss som bl a i SES-projektet om Europas syddimension rätt länge följd utvecklingen i och kring Turkiet har det under lång tid stått klart att det som nu, i skrivande stund, händer skulle komma att hända, förr eller senare – att situationen i Idlib-provinsen och det turkisk ryska avtalet inte skulle hålla och att EU-Turket-avtalet i flyktingfrågan från mars 2016 inte skulle hålla, givet kopplingen mellan dessa båda kriser. Idlib-utvecklingen, med vidhängande humanitära och flyktingkatastrofkonsekvenser, har sedan flera år tett sig oundviklig. ”Ett hot mot internationell fred och säkerhet”, så betecknar EU:s nya utrikeschef och vice kommissionsordförande Jopseph Borrell, situationen i denna kvarvarande rebellkontrollerade del av Syrien, vid gränsen mot NATO-landet och EU-kandidatlandet Turkiet, i Erdogans järngrepp.
I och med att utvecklingen i Idlib nu lett till fullskaligt krig mellan turkiska armén och Assads ryskstödda regimstyrkor och i och med att denna akuta kris föranlett den turkiske presidenten att göra det han länge hotat med – att öppna slussarna för miljoner flyktingar som sedan åratal befinner sig i Turkiet och bereda dem väg mot gränsen mot EU (Grekland respektive Bulgarien) – så har en viktig gräns passerats i krisutvecklingen, inte minst för Europa/EU. Borrell har sammankallat ett extra utrikesmöte i dagarna, von der Leyen och andra EU-ledare har kastat sig iväg till gränsområdet och om några dagar reser president Erdogan till Moskva för att tala öga mot öga med kollega Putin. Och i Washington övervägs vad USA eventuellt kan göra för sin kontroversiella allierade som nu betalar ett högt pris för de senaste årens offensiva äventyrligheter, främst men verkligen inte bara i grannlandet Syrien.
På hög staplas akuta frågor: vad ska EU nu ta sig för, hur tänker sig Putin en fortsatt balansgång mellan stödet till Assad och det mer storstrategiska kompanjonskapet med NATOS näst starkaste militärmakt, och vad i all världen kan Trump tänkas vilja respektive kunna slå till med? Frågorna tränger sig på under hägnet av en coronaviruskris som dominerar nyhetsförmedling och internationell krishantering.
Ryssland versus Turkiet: vart är de på väg?
Vad beträffar krigsutvecklingen i Idlib så är huvudfrågan just nu vilken typ av ny kompromissuppgörelse mellan Turkiet och Ryssland som nu, efter det som hänt senaste dagar, är möjlig, ens en temporär och tidsvinnande de-eskaleringsöverenskommelse för att lugna ner läget. Det är det som presidenterna Erdogan och Putin ska tala om i Moskva inom kort. Omfattande budgivning föregick beslutet om detta bilaterala toppmöte: Erdogan föreslog ett nytt möte i formatet Erdogan-Putin-Merkel-Macron, Putin var inte intresserad av det i det uppstådda läget, föreslog i stället möte i Astana-formatet, alltså Erdogan-Putin och iranske Rouhani, det var Erdogan inte road av, så det blev till sist ett bilateralt toppmöte, och i Moskva.
Utfallet av detta möte är alltså okänt i skrivande stund, men en del tecken tyder på att de båda ledarna mitt i tumultet i Idlib ändå är inställda på någon form av ny men temporär kompromiss, dels eftersom alternativet öppet krig direkt mellan de båda kontrahenterna, Ryssland och Turkiet, är oacceptabelt för båda, dels eftersom Ryssland genom passivitet tycks ha tolererat de senaste dagarnas rätt massiva turkiska vedergällningsinsatserna mot Assadstyrkorna, inklusive via luftrummet med Turkiets numera omfattande och avancerade arsenal av drönare (trotsande det ryska luftherraväldet), och dels selektiviteten i den erdoganska krigsretoriken med fokus på syriske Assad snarare än ryske Putin.
Är en kompromissuppgörelse (längre) möjlig?
Om det blir en temporär kompromissuppgörelse Moskva-Ankara som återspeglar det nya läget på marken så handlar det om att i ny kontext hantera det allt tydligare faktum att de båda kontrahenterna faktiskt står på olika sidor i det återstående syriska inbördeskriget. Ryssland vill vara den inflytelsestärkta krigsmakaren-tillika-fredsmäklaren som vill bevara sina säkerhetspolitiska landvinningar i regionen, statuera säkerhetspolitisk tillförlitlighet i regionen och säkerställa att partnern Assad sitter kvar i ett samlat Syrien och att de jihadistiska rebellerna, särskilt HTS, i Idlib (varav många från Tjetjenien) neutraliseras, samtidigt som man söker framtvinga västligt delansvar för den kostbara syriska återuppbyggnaden; Assad, med stöd av ett anti-amerikanskt och anti-israeliskt Iran, vill återta hela territoriet Idlib, för att sedan, i partnerskap med Ryssland och Iran, inrikta sig mot återtagandet av övriga territorier, i nord och nordöst. Och Turkiet vill genom militär närvaro och stöd till allehanda rebellgrupper söka framtvinga att Assad inte vinner en total seger – utan tvingas acceptera någon form av politisk kompromiss, förutom då att proaktivt förhindra att krigsåren i Syrien (och Irak) utmynnar i att där uppstår någon form av kurdisk statsbildning. Så ser det ut, och så har det sett ut, ända sedan Ryssland ingrep 2015. Skillnaderna i intressen, mål och ståndpunkter går inte längre att måla över.
I en eventuell kompromissuppgörelse, grundad i att både Turkiet och Ryssland trots allt ser sig ha större strategiskt intresse av att bevara kompanjonskapet, i valda delar, än att bryta det, måste Putin ha konkreta, äreräddande formler att erbjuda kollega Erdogan, i vetskap om att Erdogan allvarligt riskerar makten om äventyren i Syrien (m m) utmynnar i fiasko och förödmjukelse. Putin kan å andra sidan inte bistå team Erdogan när det gäller flyktingtraumat – men kanske kan Putin hjälpa Erdogan att sätta press på EU(ropa) för att göra just det. Kanske kommer dealen i Moskva eller därefter då att handla om ett paket där det ingår en smal skyddzon, som buffert och flyktinghjälp, djup nog för att Erdogan ska kunna leva med den som äreräddning, smal nog för att Assad ska kunna övertalas att t v avstå från återerövring. Vi får se. Under alla förhållanden lär det handla om en process av smärtsam reträtt för den omstridde, legitimitetssvage autokraten Erdogan, månaderna/ åren framöver. Hans aggressiva utrikespolitiska offensiv senare år har närt ett stort mått av potentiell smärtsamhet.
Den upptrissade militära dragkampens temporära utgång må avgöras snarare i Moskva än i någon annan metropol, men för hela det numera djupt skakiga internationella samfundet är det samtidigt helt uppenbart att det humanitära läget i Idlib, in emot den numera uppresta turkiska muren, är helt och hållet ohållbar och olidlig. Miljoner har samlats och miljoner kan tillkomma, i desperat flykt undan krigshandlingar och Assad-hämnd. Trycket på Erdogan att ge efter och släppa igenom flyktingarna, in i Turkiet, är stort och växande. Och detta samtidigt som redan i Turkiet befintliga nära fyra miljoner flyktingar, de flesta från Syrien men i miljonklassen även från länder som Iran och Afghanistan skapat en i Turkiet ohållbar situation, och åtföljande omöjlighet att utan andras garantier och medansvar fylla på ytterligare. I detta faktiskt desperata läge har en uppretad Erdogan nu alltså levererat på sitt långvariga hot och öppnat flyktingslussen för vidare transport västerut. Europeisk avvaktande kallsinnighet bemöts nu med upprörd, besviken, ursinnig beslutsamhet att sätta hårt mot hårt. Hotet om flyktingslussens öppnande är det ultimata, kvarvarande påverkansmedlet. Bäva månde EU, fullt upptaget ännu av integrations- och samarbetskonsekvenserna av den förra vågen, 2015.
Det havererade flyktingavtalet
Att EU-Turkiet-avtalet 2016 om flyktinghanteringen endast hade karaktär av temporärt provisorium har som sagt stått klart länge. Den utfästa summan på dryga 6 miljarder euro såg mycket ut då men har krympt rejält sedan dess, både genom förbrukning och växande behov över tiden, och i relation till den summa som Erdogan o Co själva uppger som flyktingomhändertagandets verkliga kostnad på uppåt 40 miljarder euro framstår EU-bidraget som begränsat och därtill kanaliserat till andra aktörer än regimen själv. Och paketet i uppgörelsen den gången hade ju komponenter som verkar ha glömts nu, som ett EU-löfte om viseringslättnader till Schengen-länderna, uppgraderande av medlemskapsförhandlingar och återsändande till Turkiet av 2015 års icke asylvärdiga (”illegala”) migranter till Turkiet, allt sådant som förbisprungits av den komplicerade verkligheten. Nu kräver Erdogan alltså, handgripligen, nya tag, ny solidaritet, nytt uttryck för handfast medansvar från EU:s sida.
Svåra frågor om solidaritet och medansvar
Och därmed ställs förnyade frågor om solidaritet och medansvar också inom EU(ropa). Och vi har ju sett tidigare att det är de närmast liggande länderna, i syddimensionen Grekland, Italien och i mindre grad det mindre utsatt belägna Spanien, och Frankrike, som tvingas ta första stöten, samtidigt som det är Tyskland, Sverige och några till som den gången tog emot flest och därför nu skriker högst (utanför Sydeuropa) om behovet av solidaritet och bördefördelning. Och en mycket stor del av energin inom EU går, därför, numera åt till att diskutera och planera fysiska och politiska skydd mot ytterligare inflöden. I ett läge där, därför, flyktingrutten genom Europa i praktiken stängts – och där, därför, flyktingsituationen på de grekiska öar där de nu fortfarande många och de allt fler transegeiska flyktingarna fastnat är ett humanitärt elände av närmast idlibska mått – ställs särskilt stora krav på EU-solidaritet mot just Grekland. Det var ju inte många år sedan som Greklandssolidariteten handlade om en kollapsad ekonomi; nu handlar det om flyktingkrisen, igen, både hur Grekland skulle drabbas som stat och samhälle vid en skenande flyktinginvasion och vad EU nu kan göra för att hjälpa främst Grekland att förhindra en sådan, och hur Grekland som stat – och freden kring det egeiska havet, och EU som helhet –skulle drabbas som konsekvens av att EU, i solidaritetens namn, och i akut konflikt med Turkiet, med militärpolisiärt våld lyckas hejda strömmen.
Med all tänkbar respekt för den nya EU-kommissionens önskan och avsikt att unionen nu ska kliva fram i en geopolitiskt mer framåtlutad och ambitiös skepnad, i praktiken lär det för ett EU som vill försöka undvika dessa båda mardrömmar bli fråga om stora summor euro framöver, utöver att bistå utsatta länder som Grekland och Italien (lika utsatt för flyktinggenererande grannlandsproblematik) med fysiska – och politiska – flyktinghinder. Visst finns även andra finansiärer som borde träda till, som USA och Gulfstaterna, kanske även Kina, och förstås Ryssland, men EU lär bli tvingat att i mer eller mindre upplyst egenintresse skjuta till stora, ytterligare summor, i vetskap bland annat om att Erdogans Turkiet omöjligen kan hållas i schack med mindre än att EU tar ett konkret delansvar för flyktingsituationen där.
Turkiet dörr in respektive dörr ut
Det är en sak, ett steg. Men sedan gäller det också, ofrånkomligen, Turkiet i andra änden, vid gränsen mot det extremt drabbade Idlib. Som sagt, andra finansiärer finns eller borde finnas, men det lär likväl bli tvingande nödvändigt för EU(ropa) att göra konkret skillnad även här, i mer eller mindre upplyst egenintresse, givet den absolut ohållbara situationen där, turkisk ovilja och oförmåga, och så kopplingen mellan Turkiets båda ändar. En samtida Marshallhjälp, måhända. Inte enkelt för EU att hantera, bland allt annat som utmanar i olika riktningar.
Egenintresset för det mindre meningsfulla att under åberopande av turkisk aggressivitet i ord och handling, och faktiska ansvar för den utveckling som nu skenar, rekommendera europeisk avvaktande passivitet.
Och bortom detta den förr eller senare påträngande, och närmast absurt svårartade, frågan om kostnaderna för Syriens återuppbyggnad, om och när krigen slocknat och EU i egenintresse blir nödsakat att bidra handfast till den minst halva biljon dollar som återuppbyggnaden lär komma att kosta. Om vi just nu inskränker oss till att tala enbart om Syrien. Och förtränger att tala också om Irak, Iran, Libyen och Jemen, m fl rykande aktuella krishärdar. Och så bör vi samtidigt inte glömma att EU:s mjuka, ekonomiska makt i dagarna kan befaras påverkas negativt av en olycksbådande blandning av en coronapandemi som ser ut att kunna bromsa globaliseringen och den globala ekonomin.
Den problematiska relationen till Erdogans Turkiet
Men akut nu: geopolitisk krigsutveckling i Idlib (med krigsrisker även i andra delar av arma Syrien, och flyktingkris både i Turkiets sydöst och dess nordväst, bådadera en mycket, mycket stor utmaning för EU(ropa). Mycket kommer närmaste månader och år att handla om en djupt problematisk hantering av relationen till Erdogans Turkiet. Det gäller såväl för EU som USA och, inte minst, NATO. Med Putins Ryssland som elefanten i rummet.