av Magnus Nordenman och Wiley Barnes
Ukrainakrisen har inlett en ny era i europeisk säkerhet där rysk aggression hotar fria staters suveränitet, vilket i sin tur sår tvivel om NATOs säkerhetsgarantier gentemot sina medlemmar. I denna säkerhetsmiljö är de baltiska staterna speciellt utsatta och sårbara för ryska hot och militära påtryckningar.
Sedan början av Ukrainakrisen har Östersjöregionen sett ett ökande antal ryska militära provokationer på land, till havs och i luften. Balternas oro om regional säkerhet delas nu brett inom NATO. För att stärka försvaret mot rysk aggression, och för att försäkra alliansens mest utsatta medlemmar om dess engagemang bör NATO skapa en baltisk brigad. Brigaden bör vara delad på tre bataljoner, en stationerad i vardera baltiskt land: Estland, Lettland och Litauen.
Baltikums geografi ger Ryssland en betydande militär fördel och lämnar samtidigt NATO och dess baltiska medlemmar extremt sårbara. Gränsen mellan Ryssland och de baltiska staterna är över 600 kilometer lång och avståndet mellan den gränsen och Östersjökusten är aldrig mer än cirka 40 mil. Detta ger Ryssland ett antal möjligheter, antingen för en offensiv med konventionella styrkor, eller för att ge direkt stöd till irreguljära styrkor i en hybridkrigföringskampanj. Detta korta avstånd gör det också möjligt för snabb transport av personal, bränsle, förnödenheter och ammunition från närliggande ryska baser. Ryssland kan även använda vapen med lång räckvidd baserade på rysk mark för att stödja operationer inne i Baltikum, samtidigt som man kan störa eller förhindra NATOs försök att förstärka den baltiska flanken.
NATOs förmåga att snabbt förstärka Baltikum är ytterst begränsat. För att förstärka till lands måste hänsyn tas till den ryska Kaliningradenklaven och Vitryssland, vars geografiska läge begränsar NATO till en smal landväg via Polen till Litauen. Förstärkningar till havs eller genom luften över Östersjön skulle också vara hotade. Detta eftersom flyg och fartyg från NATO-länder kan nås av ryska vapensystem med lång räckvidd, såsom sjömålsrobotar och luftvärnssystem som S-300 och S-400. Den baltiska terrängen erbjuder inte heller mycket hjälp för en försvarare. Regionen är i regel platt med stora delar skog och skulle inte på allvar hindra en rysk framryckning med mekaniserade förband. Dessutom kan det relativt välutvecklade vägnätet i Baltikum, som gynnar handel och kommunikationer, även användas för en snabb marsch för ryska förband.
Geografin och terrängen i de baltiska staterna gör att NATO och USA måste fokusera på en trovärdig och långsiktig närvaro i regionen för att avskräcka rysk aggression. Nuvarande insatser, såsom NATOs utökade luftövervakning och samövningar med amerikanska arméförband, är synnerligen välkomna men de är inte tillräckliga mot de tiotusentals ryska trupperna i det västra militärdistriktet.
De baltiska staterna har tagit ansvar för sin del att möta den ryska utmaningen genom att öka sina försvarsbudgetar och fördjupa det regionala samarbetet. Det finns dock inget hopp om att de själva skulle kunna öka sin avskräckningsförmåga till den nödvändiga nivån. Svaret är istället att NATOs medlemmar bör skapa en baltisk brigad bestående av tre förstärkta bataljoner, en baserad i vart och ett av de tre staterna.
Brigaden bör innehålla både flyg och artilleridelar samt forward air controllers som kan integrera och koordinera flyganfall och luftburen spaning. Ett sådant förband skulle avsevärt öka NATOs förmåga till avskräckning i nordöstra Europa och signalera till Moskva dess beslutsamhet att försvara sina medlemmar. I likhet med Berlinbrigaden under kalla kriget skulle den baltiska brigaden utgöra en väl synlig politisk snubbeltråd som skulle få Ryssland att på allvar tänka efter i händelse av en kris. Till skillnad från Berlinbrigaden som var ett amerikanskt arméförband bör den baltiska brigaden bestå av styrkor från flera NATO-länder för att visa alliansens engagemang för ett gemensamt försvar. Brigaden skulle dessutom kunna fungera som en plattform för att bibehålla den interoperabilitet som arbetats fram under NATOs operationer i Afghanistan och på andra håll.
En baltisk brigad spridd över de tre baltiska republikerna skulle naturligtvis inte kunna stoppa en rysk storoffensiv. Den skulle dock innebära kännbara kostnader för angriparen, samt ge NATO tid att svara med mer betydande styrkor. NATO har visserligen vidtagit åtgärder för att förbättra sin responstid och höja sin avskräckningsförmåga. NATOs nya VJTF (Very High Readiness Joint Task Force) kommer att ha 5000 soldater marktrupp som får stöd från både luft- och marinstyrkor samt specialförband. Trots detta är VJTF alltför långsam och för liten att avskräcka en rysk offensiv med syfte att ta ett mål som till exempel regionen kring Narva i Estland, eftersom Ryssland besitter betydande numerärer och hastighetsfördelar.
Den europeiska säkerhetsmiljön är den sämsta sedan slutet av kalla kriget. Detta ses särskilt tydligt i den nordisk-baltiska regionen. För att skicka ett starkt budskap till Moskva, och på ett trovärdigt sätt avskräcka aggression mot NATOs mest sårbara flank är det dags att skapa en baltisk brigad.
Av Magnus Nordenman, biträdande chef och överstelöjtnant Wiley Barnes, US Air Force Senior Fellow, båda vid Brent Scowcroft Center on International Security, Atlantic Council, Washington DC.
Denna artikel publicerades på engelska i tidningen Defense News 25 maj 2015. Den översattes från engelska till svenska av Albin Aronsson.
