I tusen år har Gotland varit Östersjöns mittpunkt. Ett centrum för handel, kultur och säkerhetspolitik. Ett historiskt trauma inträffade år 1361 i samband med den danske kungen Valdemar Atterdags ”brandskattning” av Visby. Men även om Valdemar inte riktigt brandskattade ön, vittnar utgrävningarna vid Korsbetningen utanför ringmuren i Visby om en massaker. Kort sagt har Gotlands historia både varit blomstrande och våldsam.
Numera betraktar de flesta Gotland som ett turistparadis. På sommaren flockas politiker till Almedalsveckan, nöjeslystna till Stockholmsveckan och historieentusiaster till Medeltidsveckan. Men Gotland är inte bara rosornas ö utan också den strategiska nyckeln till Östersjön. Om detta vittnar inte minst kalla kriget då det fanns tre regementen på ön som var ett värn mot invasion.
Efter Rysslands invasion av Ukraina har säkerhetsläget i Östersjön drastiskt förändrats. Såväl Finland som våra baltiska grannar rustar och det gör de i akt och mening att ”hålla gränsen” för att citera tidigare statsminister Thorbjörn Fälldin. På hemmaplan har såväl ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin (M) samt överbefälhavare Micael Bydén varnat för att krigsrisken är markant förhöjd. Kloka budskap som kräver att det gås från ord till handling.
I nuläget pågår upphandlingen av Gotlandstrafiken. De färjor som inte bara tar turister till ön utan även gods och livsmedel. Man skulle kunna kalla detta för Gotlands livlina. Det är därför under all kritik att man i en tid av säkerhetspolitiskt nödläge inte inser att de rederier som trafikerar Gotland bör vara svenskflaggade. Det handlar inte om blågul nationalism utan om realism. Om säkerhetssituationen eskalerar måste man veta att de som ansvarar för vital transport av mat och andra förnödenheter först och främst är lojala mot staten Sverige.
Dessutom har infrastrukturminister Andreas Carlsson (KD) fel när han i en intervju hävdar att EU:s carbotageförordning menar att man måste inkludera alla EU-länder när det gäller en upphandling. Exempelvis stod Frankrikes nödlagstiftning under pandemin ovan den europeiska lagstiftningen. Liknande borde kunna gälla Sverige, förutsatt att den politiska viljan finns.
Fri företagsamhet är bra, men när det gäller den nationella säkerheten måste man ibland göra kompromisser. En sådan borde vara att man, som exempelvis Kungliga Örlogsmannasällskapet, ställer krav på att Gotlandstrafiken ska vara svenskflaggad. Detta betyder att man vet vilka som driver rederierna och var deras lojalitet ligger. Annars riskerar man att begå ett stort misstag. Tänk tanken om ett rederi representerande en mot Sverige mindre välvillig stat skulle få ansvaret för Gotlandstrafiken.
Kriget i Ukraina pågår fortfarande och det finns en överhängande risk att Vladimir Putin inte nöjer sig med detta. I scenariot kan ingå en attack på ett baltiskt land eller för den delen att ”stressa Finland”. Oavsett vad som händer finns en risk att en destination stavas Gotland. Man ska rusta för krig för att bevara freden och ett steg i rätt riktning blir i så fall att se till att den vitala Gotlandstrafiken drivs av svenska rederier.
