Årets vintersymposium (den 20 februari) blev upplyftande, delvis lysande. Mången ledamot måste ha känt sig lite klokare efter att ha lyssnat till Michael Sahlins senaste Mellersta Östern-rapport, nu utvidgad med Libyenperspektiv, och, framför allt, sett Lars-Erik Lundins power point-presentation av Europa läge i det dimensionella korsdraget öst–syd–väst. Den ene av de två ledamöterna kränger i ytterligare bisatser in varje ny krisfas, den andre skär sig fram med sina bullet points. Tillsammans uppvisar de just nu den verklige spetskompetensen inom akademiens andra stora 2000-talsprojekt, SES ”Säkerheten i morgondagens Europa – Svenska perspektiv”, 2018–2021.
Detta akademiens radarpar har getts en tacksam roll inför den globala bilden av hundratusentals lidanden i Syrien, (sam)spelet mellan Putin och Erdogan, oron för vad Trump ska hitta på, ökade spänningar i Iran och EU:s i Sverige hittills föga uppmärksammade ambitioner att som veritabel union bli en geopolitisk spelare i svallet efter Brexit. Då har akademien ännu inte hunnit seminariebehandla Kina (just nu i coronavirusets grepp) och dess betydelse för framtidens militära spetskompetens på stormaktsnivå.
Februarimötets höjdpunkt var således inslaget om EU, Europa, i den ”sydliga dimensionen” (akademinamnet på betydelsen av vad som sker söder om Medelhavet). Det var inte första gången som Sahlin-Lundin underhöll oss söderut, tvärtom. Jämfört med det förra akademiprojektet, KV21, är SES av en annan säkerhetspolitisk dimension. I KV21 saknades omvärlden och avdelning VI, i SES har avdelningsledningen tagit och hittills behållit ledartröjan.
Därmed höjd allmänbildning inom akademien är trevligt. Ökad global kunskap har för individen ett samlarvärde. För akademien att först sätta den utrikes- och säkerhetspolitiska ramen för arbetet med ett gemensamt projekt är givetvis också det enda rätta. Frågan är dock vilken omfattning och betydelse som omvärldsanalysen bör och ska ha. En tredjedel in på SES’ projekttid, där avdelning VI-ledningens insatser utåt tar stor plats, påminns man lite om de egna värnpliktsårens övningar, där scenarierna allmänt ansågs kräva omfattande ingångsvärden, t ex en kris på Balkan som ledde till allt allvarligare storkrigsinslag – för att landa i vilka konster eget kompani, egen bataljon eller rent av brigad förväntades utföra.
I SES är utgångspunkten – det försämrade säkerhetspolitiska läget och Europas hotbilder – tydligt fastlagd. Och ambitionen är uppenbart mycket hög. Många inom akademien fick blodad tand av framgången med KV21, som själva försvarsberedningen i stora stycken tog till sig. Ska akademien befästa ett anspråk på att vara en intellektuell motor i svensk säkerhets- och försvarspolitik? Här vilar nog en risk för självöverskattning.
Kanske späds den också på av de ödesfrågor som tecknas i syddimensionen. När Lundin vid symposiet beskrev läget, talade han upprepade gånger om vad ”vi” ställdes inför och behövde göra. En småkritisk åhörare kunde undra vilka dessa ”vi” var. EU-rådet, kommissionen, generaldirektoraten, de nordiska länderna, Sverige, Kungl Krigsvetenskapsakademien? För Nato var det inte påfallande plats. Och man jan ju undra hur mycket utrymme nästa dimension, den östliga (Ryssland), kommer att få ta, trots allt vi redan får belyst genom FOI.
Vad är det som ska vara SES’ huvudinnehåll och -budskap? Styresmannen beskriver saken som att medan det i KV21 handlade om vilka försvarsresurser Sverige behövde, gäller det i SES hur dessa resurser borde användas. Den spydige kan säga att frågan rent militärt kanske framför allt kokar ned till hur vi på marken bäst reder oss med de två brigader som tills vidare verkar vara vad Försvarsmakten orkar med att ställa på krigsfot. Mycket mer ur arsenalen ingår förstås även i en pygmeisk krigsmakt, Men två brigader – vad av omvärldsanalys kräver de? Behöver Kungl Krigsvetenskapsakademien ta över UD:s operativa förmåga? Kanske.
Minns, att det säkerhetspolitiska ramverket, som vi redan har fått en hel del att lära oss om, bara ingår som ett av SES’ inalles åtta delprojekt inom ramen för insatser av akademiens sex avdelningar. Det måste efterhand bli frågan om en avvägning och balans inom hela totalförsvarsprojektet. En nätt uppgift för styrgrupp, projektledning och sekretariat.
Säg, som räkneexempel, att man siktar på en slutprodukt om tvåhundra sidor, varav tjugo (tio procent) dras undan för samlade slutsatser. Strikt matematiskt skulle det av återstående 180 sidor medge 30 sidor för varje avdelning, eller ca 22 sidor åt varje delprojekt, inklusive bilder, diagram, tabeller etc. Så kommer det säkert inte att bli, när projektledaren Per Lodin försöker ta ett grepp om produkten. Men pedagogiskt skulle sådana preliminära bedömningar kunna ge en bild av hur mycket utrymme för omvärldsanalys som t ex avdelning VI till sist kunde räkna med att disponera över.
Även dagens ambitiösa akademi behöver, som uppskattad part i det nationella samtalet, klokt känna sina gränser.