Sedan systemet med yrkessoldater infördes i Sverige, har dessa betraktats med en viss misstänksamhet. Få yrkesgrupper har bemötts med mindre respekt. Bara det faktum att någon ville arbeta som soldat, verkade vara främmande för många svenskar. Våra soldater har tillskrivits osmickrande egenskaper och tveksamma bevekelsegrunder på ett sätt som bara bostadsmäklare och bilhandlare torde kunna konkurrera med. Mängden ovett som östs över våra soldater är anmärkningsvärd. Det är som om deras blotta existens är obekväm för många människor.
Även internt i Försvarsmakten har yrkessoldaterna mötts av skepsis. Äldre officerare har hävdat att de är lata och dyra. ”De sparkar bara grus på kaserngården” har sagts mer än en gång, av officerare som minns sin egen ungdomstid som fartfylld och intensiv. Minnet är ju som bekant selektivt. Ofta saknar dessa officerare någon som helst insyn i yrkessoldaternas verksamhet. Hos dem kan man ibland höra förhoppningar om att yrkessoldaterna ska ersättas helt av värnpliktiga. Det finns nog hos oss alla en längtan tillbaka till fänriksårens ordning. Och ändå står yrkessoldaterna kvar.
Sedan min officersexamen 2014 har yrkessoldaterna varit mitt liv. Under sju och ett halvt år har jag haft äran att arbeta som plutonchef för yrkessoldater. Och jag kan ärligt säga att alla, inklusive vi truppofficerare som varit deras chefer, har underskattat dem. Vi har hittills bara skrapat på ytan av deras kapacitet.
Under mina senaste år har jag upptäckt att ju mer ansvar soldaterna får, desto mer vill de ha. Uppgifter som jag tidigare belastade befälslaget med, löser nu soldaterna. Det gäller bland annat utbildning, utveckling av plutonens materiel, test av nya metoder och rekrytering. Hittills har jag aldrig blivit besviken.
Yrkessoldaten är alltid i mental beredskap, oavsett vad som står i arbetstidslistan. De är välutbildade och redo att användas. Om det är något de inte kan, så lär de sig snabbt – ofta av varandra. Jämför det med 80-talets ubåtskränkningar, där 19-åringar med ett par månaders utbildning var det enda som kunde sättas in. Idag har vi gruppchefer som gått den långa vägen, från kulspruteskytt till gruppchef. Den vägen kan ta flera år att vandra, för arbetet som gruppchef är mycket krävande.
Våra soldater har idag en bred kompetens och erfarenhet. En typisk soldat på min pluton idag kan användas som fordonsförare, understödsskytt, spaningssoldat och säkerhetssoldat. Ofta är de antingen militärpoliser eller stridssjukvårdare – eller båda. De flesta skulle lösa gruppchefsuppgifter galant. Ofta löser de skarpa uppgifter i stridspar. Ofta kommer en enskild menig soldat med initiativ som leder till stora förbättringar. När jag själv gjorde värnplikten som granatkastargruppchef kunde jag förvisso leda grupperandet av min pjäs i en rasande fart, men det var också det enda jag kunde. För uppgifter som inte innebar gruppering av granatkastare var jag tämligen oduglig. En värnpliktig kan alltid vara bättre än en yrkessoldat i sin specifika uppgift i slutet av utbildningsåret – men det är i EN specifik uppgift. Och det kanske räcker, när alla brigader är mobiliserade. Men fram tills brigaderna mobiliserat måste Försvarsmaktens multiverktyg, yrkessoldaterna, vara beredda att lösa hela Försvarsmaktens uppgifter.
Om vi vill få full effekt av yrkessoldaterna, så är det min fasta övertygelse att vi måste sluta behandla dem som värnpliktiga. Självklart ska militär ordning råda, men det måste finnas manöverutrymme för soldaterna att vara kreativa, att få ansvar, att misslyckas och att få inflytande i den dagliga verksamheten. Och där tror jag att skon klämmer för många i det äldre gardet: Den anställda soldaten har krävt ett visst mått av individualism, eftersom han tagit sig förbi grundutbildningens blinda lydnad. Den anställda soldaten tänker själv. Att ha tänkande soldater kan upplevas som besvärligt, om man jämför med de mer förutsägbara värnpliktsförbanden. Men det är värt mödan.
Försvarsmakten kommer att växa under kommande år, huvudsakligen med värnpliktiga. Det är positivt. De anställda förbanden kommer att behöva gå tungt för att bidra till tillväxten. Våra yrkessoldater kommer att gå officersutbildningar och ersättas av nya yrkessoldater. De kommer att upprätthålla den nationella beredskapen. De kommer att utveckla stridstekniken, de kommer att förbandssätta nya vapen- och materielsystem. Men låt oss inte glömma att de anställda förbanden behöver arbetsro, goda arbetsvillkor och ett ovillkorligt stöd från hela Försvarsmakten. När vi väl vågar ge våra soldater det ansvar de vill ha och de förutsättningar de behöver, så kommer vi upptäcka en helt ny kapacitet hos de svenska soldaterna. Men då måste vi sluta betrakta dem som om de vore värnpliktiga som stannade kvar efter muck. Vi behöver förvänta oss att de är proffs.