Är vi åter på väg att prioritera kvantitet framför kvalité? Foto: Hampus Hagstedt/Försvarsmakten.

När någon i en diskussion håller på att förlora initiativet kan man ta till storsläggan och påstå att motståndaren ”representerar särintressen”. En beprövad modell särskilt i försvarsdebatten. Senast var det en känd försvarsdebattör som ville avväpna de som argumenterade för ett försvar med högkvalitativa förband i stället för att satsa på många lokalförsvarsförband bl a utefter Indalsälven. Bakgrund till just det exemplet är att Försvarsberedningen bl a angett ett behov av många lokalförsvarsförband för att försvara de västra delarna av landet och södra halvan av Norrland.

Nu inställer sig frågan – är särintressen något fult, omoraliskt, destruktivt?

I den svenska försvarsdebatten är det lågt i tak, vi saknar en bredare debatt om strategier – inte sällan hamnar vi omgående vid val av försvarets materielobjekt. Vi diskuterar nästan aldrig strategier eller operativa koncept som grund för försvarets organisation och utveckling. Den process som borde ta ledning i detta – Försvarsberedningens Värnkraft – nämner knappt med ett ord hur försvaret ska eller bör agera i olika situationer. Intressen av olika slag får svängrum – vad kan då legitimeras som lämpliga eller olämpliga intressen?

Det kanske till och med är så att ”särintressen” är både eftersträvansvärt och konstruktivt. Ur ett demokratiskt perspektiv är det nödvändigt att alla får komma till tals. Sett ur ett försvarsmaktsperspektiv får man nog vara glad att särintresset för mekanisering till slut tog överhanden över kavalleri och ”skynkabilar” och att robotar ersatte kanoner på våra stridsfartyg. Just ordet ”särintresse” förknippas i försvarssammanhang oftast med när något tekniskt och nytt ställs mot något gammalt och befintligt. Vi måste tillåta att den tekniska utvecklingen snabbt får inflytande på försvarsplaneringen. Om inte blir vår trovärdighet lidande.

Om vi lämnar begreppet ”särintressen”, som fått en negativ klang, vill jag lyfta några frågor kring försvarsberedningens rapport Värnkraft och olika intresseinriktningar.

Såväl KKrVA som Värnkraft lyfter fram s k Gråzonslägen – d v s hot mot vår nation innan det sker öppna krigshandlingar – som något nytt och allvarligt för Totalförsvaret att hantera. KKrVA har särskilt påtalat de allvarliga konsekvenserna av om vi inte kan hålla igång varuflödena och tjänster i ett krisläge. Värnkraft tar upp problematiken ett flertal gånger i analysdelen. Ett scenario som många anser kommer att vara den ryska strategins huvudspår och där vår motståndsförmåga idag är mycket begränsad. Men i ett snabbt lappkast i inriktningsdelen av Värnkraft, avskrivs helt plötsligt i princip behovet av att FM ska ha några uppgifter i Gråzonslägen. Konsekvensen blir att Sverige kan stå stilla efter några veckor i ett krisläge utan att ett skott har avlossats. Varför MSB och FM inte visat något nämnvärt intresse förvånar. Är (sär)intressena inte tillräckligt starka?

FM, Försvarsberedningen, KKrVA och andra med försvarsintresse är överens om att FM måste stärkas, kvalitativt och kvantitativt. KKrVA har i studien KV21 i krigsspel visat att FM idag inte klarar att motstå ett ryskt angrepp. Vi saknar de kvalitativa förutsättningarna, men också tillräcklig numerär. Problemet är dock att startar man inte med de kvalitativa satsningarna, lönar föga flera förband. Nu verkar den framtida inriktningen hamna i ett spagatläge – beredningen och politiker prioriterar volym och FM lutar mer åt kvalitet, om än ”politiskt” försiktigt. Efter att det visade sig att de ekonomiska förutsättningarna inte svarar upp mot beredningens förslag, uppstod en hetsig debatt. En tung försvarspolitiker menade att FM inte hörsammat (vissa) politikers krav på hur armén borde organiseras. Det antyddes att det kunde vara ett demokratiskt problem att FM inte ville lämna de förslag som politikerna/beredningen förväntade. Ett exempel på intressekonflikt – vem bestämmer FM utformning?

Tyvärr har vi historiskt haft en ordning där FM:s regleringsbrev har en snävare detaljstyrning jämfört med andra myndigheters. När vi nu är på väg mot en historisk upprustning av FM i en tid när omvärlden sprungit ifrån oss kvalitativt inom många områden, borde det vara en självklarhet att professionen får ange riktningen. Bakgrunden till åsiktsskillnaderna politiker/FM ligger enligt min mening i delvis olika intressen. Chefer ska göra det trovärdigt att förbanden kan lösa sina uppgifter i den svåraste av situationer och att soldaten/sjömannen överlever stridsinsatsen. Politikern ska också överleva, väljarna ska uppskatta hens politik. Besök vid värnpliktsutbildning, hemvärnsövningar m m ger politiska poäng. Olika intressen möts – inte alltid förenliga. Men FM måste ha tolkningsföreträde när det gäller att inom givna politiska och ekonomiska ramar utforma krigsorganisationen för bästa operativa effekt.

När det gäller olika intressen, finns det naturligtvis åsiktsskillnader också inom den militära professionen. En sådan fråga berör strategier för hur vårt försvar bör organiseras. En känslig fråga, som till och med vår Akademi har svårt att hantera, eftersom det omedelbart får konsekvenser för utformningen av försvarsgrenarna. Då detta ämne skulle fordra många blogginlägg väljer jag att bara ställa några frågor för fortsatt diskussion – väl medveten om att eventuella ställningstaganden omedelbart innebär frågor om ”särintressen”.

  1. Vi har valt en försvarsstrategi där tyngdpunkten ligger på att slå angriparen när denne etablerat ett ”brohuvud”. Är detta en lämplig strategi för ett land som militärstrategiskt kan betraktas som en ö med omgivande hav?
  2. Givet denna strategi borde markstridskrafterna ha hög anfallskraft och operativ rörlighet. Nu har man valt flera förband med lägre kvalitet vilket medför att strategi (1) inte fungerar?
  3. En konsekvens av (1) blir att det inte finns tillräckliga militära marina resurser för krishantering utanför vår landgräns. Gråzonsproblematiken, som bl a Värnkraft lyfter fram som en allvarlig utmaning, definieras bort av försvarsberedningen eftersom man prioriterar (1)? En öppen dörr för en angripare som inte kan stängas.

Svensk försvarsplanering har att ta hänsyn till många intressen. Historiskt har vi betraktat många förband med låg kvalitet som bättre än färre förband med hög kvalitet. Dock med två undantag – flyg och ubåtar. Starka intressen för värnpliktsfrågan och geografiskt bred etablering av fredsförband samt viss misstänksamhet att ta till sig teknisk utveckling har lett fram till denna utveckling. Som jag tolkar Värnkraft fortsätter de intressen som vill hålla kvar vid dessa strategier att fortsatt ha dominerande inflytande. Min förhoppning att kommande försvarsbeslut skulle våga ta ett språng och komma ikapp tekniskt grusas. Rådande pandemi kommer säkert att påverka budgetramarna negativt. Det finns alltså risk för att inte ens Värnkraft kan genomföras.

Det är min förhoppning att de som intresserar sig för den långsiktiga utvecklingen av vår försvarsmakt, inte ryggar för att ta till orda även när det finns risk för att bli anklagad för ”särintressen”. Vår förändringsbenägenhet är tyvärr inget vi kan skryta med.

Författaren är viceamiral och tidigare ställföreträdande överbefälhavare. Han är hedersledamot av KKrVA och var tidigare akademiens styresman.

Mer av samma författare