av Olof Santesson

Samordning har blivit ett statsförvaltningens paradord. Myndigheter tassar kring varandras revir, inte minst – särskilt – när det handlar om krishantering.

Om inte regeringen samlar sig till ett kollektivt ställningstagande förstår man inte hur snabba beslut fattas i landet, om stormmolnen hopat sig. Gud förbjude att en enskild regeringsledamot skulle ta ett initiativ alldeles på egen hand, då skulle många komma hojtande om ”ministerstyre” och konstitutionsutskottet få en field day. Ingen ger någon annan ett direktiv eller rent av en order, redan inriktning kan synas närma sig ett övergrepp. Det ges inga order, i varje fall inte i myndigheternas Sverige; man samordnar. Det är ett behövligt begrepp och vackert ord med doft av solidaritet men lite substanslöst, lätt att ta till och aningen halkigt.

Inne i regeringskansliet finns efter tsunami-debacklet ett litet krishanteringsorgan som servar kansliet – samordnar kanske. Men den lilla kärnan fattar inga beslut och leder ingen nationell krisinsats. Sådant sköts av myndigheterna som förväntas lägga ordinarie byråkrati på hyllan och arbeta lika effektivt som vanligt, fast i ett plötsligt höjt kristempo; folket får hålla tummarna.

En av våra nya stora myndigheter har, liksom UD i dess konsulära kapacitet, uppenbart operativ förmåga. Det är MSB, myndigheten för samhällsskydd och beredskap, i sin roll som arvtagare till räddningsverket. Dess insatser inom praktisk krishantering ska inte alls ifrågasättas. Men MSB har, inom vad som ter sig som dess huvudsektor, i alldeles särskilt samordning som sin symbol, till den grad att det för många kan förefalla som om samordning var dess orsak att finnas.

Ett område där MSB samordnar gäller information. Det är fullständigt självklart att man vill se till att i ett krisläge alla inblandade organ har en gemensam lägesbild, allra helst också lägesförståelse. Men så var det också detta, att man samordnar. Att få ihop uttalanden från olika håll till ett och samma budskap är onekligen en stor och svår uppgift. Den som varit med om övningar, inser problemets omfattning. Åtminstone förr var det svårt att få övade att inse att information var en av deras viktigaste operativa uppgifter. Kanske är det bättre nu. En energisk spelgrupp massmedia kunde i alla fall ha jättekul att spela ut motstridiga budskap mot varandra.

Så man samordnar på. Men hur går det till och vad gör man för att nå målet? Frågar man MSB verkar svaret bli just detta att man samordnar. Det kan innebära olika saker. Man kan jämka, övertala, idka byteshandel eller hoppas på det bästa. Säg som exempel att fem, alla för problemets lösning nästan lika viktiga, myndigheter inleder processen med att var och en ha utarbetat en egen information. Ett av förslagen till hantering ter sig ur samordnarens synvinkel klart bäst, två är sämre, de sista två verkar inte ha greppat frågan eller ens ha en susning om vad som ger ett effektivt budskap. Alls ingen omöjlig situation.

Samordna ihop den kvintetten, den som kan. Rimligt vore kanske att samordnaren tog sikte på det bästa av de fem informationsgreppen genom att utse upphovsmannen till ”tongivande myndighete”, ungefär som man har en ”lead nation” för en internationell krisinsats. Det kanske sker, fast vi inget vet. Men så får nog MSB egentligen inte agera. Ingen bör ta befälet. Det vore att trampa på de andra myndigheternas ömma tår. Så hur gör man och vad åstadkommer man i denna nyckelfråga? Svaret förblir: man samordnar.

 
Författaren är ledamot av KKrVA.

Mer av samma författare