Det försämrade säkerhetsläget i Europa innebär stora utmaningar för den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Medlemskapet i Nato ökar vår säkerhet men kräver förändringar i vårt sätt att tänka. Även om vi länge har haft både hemliga och öppna förbindelser med Nato eller bilateralt med olika västländer, innebär medlemskapet helt andra grundläggande förutsättningar, men även möjligheter. Inte minst kan det nordiska försvarssamarbetet nu genomföras fullt ut vilket skapar förutsättningar för en ökad regional säkerhet. Samtidigt kommer detta att kräva inte bara materiella krav på Försvarsmakten utan även en intellektuell omställning hos både politiker och alla andra beslutsfattare inom totalförsvaret. De förändringskrav vi ställs inför kan delvis jämföras med läget vid försvarsbeslutet 1936. Även då ställdes Försvarsmakten inför ett omfattande behov av tillväxt. Det besvärliga läget beskrivs kanske bäst med den dåvarande Försvarskommissionens analys av Flygvapnet:
De svenska flygstridskrafterna äro å andra sidan under nu rådande förhållanden oförmögna till ett verksamt ingripande. De möjligheter som finnas, att med spaningsplan utföra bombangrepp äro så begränsade att man på motståndarens sida icke behöver taga någon egentlig hänsyn därtill.
Även om vi idag, precis som 1936, utgår från ett kraftigt nedbantat försvar, har vi idag moderna stridskrafter och en försvarsindustri som håller en hög internationell standard. Dessa grundläggande förutsättningar som saknades 1936, finns tack och lov idag.
En viktig utgångspunkt är att det inte längre går att i första hand tänka på att försvara det svenska territoriet. Vi måste inse att vår roll som allierad innebär att vi måste vidga våra perspektiv. I den här artikel väljer jag att beskriva utmaningarna som ”operationsområden” och min slutsats är att vi måste hantera fem olika områden som jag benämner:
- Norra området
- Östersjön
- Försörjningslinjer
- Basområdet
- Information och ledning
Norra området
Det här operationsområdet omfattar Norge, Sverige och Finland norr om 65:e breddgraden. Ett område norr om en linje dragen från Mo i Rana, Piteå och Rovaniemi. Här har både Norge och Finland en direkt gräns mot Ryssland. På Kolahalvön finns dessutom militära basområden som är av största vikt för Ryssland.
Regionen har ett arktiskt klimat, stora avstånd med få vägar och en delvis helt obebyggd ödemark. En strid i denna miljö är mycket krävande och innebär att insatta förband måste ha utbildning och utrustning för att hantera de utmaningar de ställs inför. Underhåll av förbanden blir också mycket komplicerat.
Östersjön
Benämningen av området är delvis missvisande eftersom området omfattar södra Finland med Åland, hela Baltikum och östra Sverige från Gävle till Karlskrona med Gotland. Även norra Polen har stor betydelse för krigföringen. Inom Östersjöområdet finns fem huvudstäder med både en symbolisk som administrativt viktig funktion.
Trots att det i området finns flera viktiga landterritorier ligger Östersjön i centrum. Kontrollen över detta vattenområde, såväl till havs som i luften, är en viktig förutsättning för att genomföra förstärkningstransporter och underhåll till operationer i södra Finland och Baltikum.
I området finns Leningrads militärområde, men även den ryska enklaven Kaliningrad som fått en ökad betydelse efter det finländska medlemskapet i Nato. Natos möjligheter att påverka sjötrafiken i Finska Viken har gjort det komplicerat för Ryssland att vid en konflikt genomföra fartygstrafik från St Petersburg ut på Östersjön.
Försörjningslinjer
Den nordiska regionen klarar sig inte utan import från omvärlden.
Det är inte bara Sverige som är beroende av svenska hamnar på västkusten. Hamnen i Göteborg är mycket viktig för Norge, men även för Finland. Det är därför av stor vikt att vi kan upprätthålla sjötrafiken till västkusten. Men det räcker inte med att kontrollera hamninloppen, istället erfordras en kontroll av både Kattegatt och Skagerack ut mot Nordsjön.
En annan viktig försörjningslinje är landvägarna från södra Sverige genom Danmark genom Tyskland och mot hamnen i Rotterdam.
En tredje viktig infallsport är hamnen i Trondheim, inte minst för att få förstärkningstransporter från USA.
Basområdet
En snabb blick mot en karta över Norden visar på det svenska territoriets centrala läge i regionen. Det svenska vägnätet och järnvägarna spelar i detta sammanhang en viktig roll. Särskild betydelsefulla kommunikationsleder är järnvägen och landsvägen från Narvik till Luleå, från Trondheim till Östersund/Sundsvall, inlandsbanan, Stockholm till Luleå samt Göteborg och Malmö till Stockholm.
Möjligheterna att genomföra transporter, men även basering i Sverige ger ett väsentligt ökat operativt djup och är en förutsättning för förstärkningstransporter och underhåll till operationer i regionen. Men betydelsen gäller inte bara för den militära verksamheten. Även regionens försörjning i ett brett perspektiv är i hög grad beroende av möjligheterna att utnyttja svenska kommunikationsleder och förmågan att förrådshålla viktiga förnödenheter.
De norska flygbasernas kustnära placering innebär att möjligheterna till ett utnyttjande av flygbaser på svensk mark ökar väsentligt flygförbandens möjligheter till överlevnad. Detta gäller även Finland och flygförband från andra Nato-allierade.
En annan faktor som inte heller kan förbises är att ett krig som drabbar Baltikum och Finland kan skapa stora mängder flyktingar. Erfarenheterna från kriget i Ukraina visar att det kan röra sig om många människor som väljer att sätta sig i säkerhet utanför de egentliga stridsområdena. I detta fall går det inte att bortse från att Sveriges geografiska läge innebär att många kommer att söka sig hit.
Militära operationer kommer dessutom att skapa ett stort behov av att ta hand om sårade och skadade, såväl soldater som civila offer. Den första akuta vården behöver ske nära skadeplatsen, men mer avancerad vård måste ske på mer skyddade platser. I detta sammanhang kan Sverige som allierad i Nato inte enbart se till de egna behoven. Med hänsyn till sitt relativt gynnade geografiska läge kan vi inte bortse från behovet att denna vård sker i Sverige.
För att verksamheten i basområdet ska kunna fungera måste denna skyddas. Detta kräver kvalificerat luftvärn, men ger även viktiga uppgifter för hemvärnet.
Information och ledning
Medlemskapet i Nato innebär att våra tillgångar på underrättelser på strategisk nivå kommer att öka. Detta innebär att vår förvarning förbättras. Genom att samordna de operativa och taktiska underrättelsesystemen i regionen och dela denna information i realtid, kan vi undvika överraskning men även genomföra militära operationer på ett optimalt sätt. Möjligheterna till förvarning av civilsamhället vid till exempel flygangrepp blir även bättre.
Men för att nå dessa effekter måste vi även satsa på att utnyttja rymden med satelliter som är särskilt inriktade mot den nordiska regionen.
Medlemskapet i Nato förändrar ledningen av svenska förband i krig. ÖB och försvarsstaben kommer inte längre att militärstrategiskt och operativt leda den svenska Försvarsmakten i krig. Istället kommer ledningen att övertas av Natos Joint Force Command (JFC) i Norfolk och Brunssum. Detta innebär att nationell operativ och taktisk ledning måste inordnas i detta system. I fred kommer ÖB fortsätta vara ansvarig för utvecklingen inom Försvarsmakten, men detta ska ske inom ramen för de krav som Nato ställer. Den svenska försvarsberedningen och försvarspolitiska beslut kan inte längre fokuseras på svenska nationella analyser. I krig kommer ÖB i första hand vara rådgivare till den politiska ledningen, inte minst vid förhandlingar i Natos högsta beslutande organ, Nordatlantiska rådet, (North Atlantic Council – NAC.)
Vi måste med andra ord tänka om i många avseenden.
Avslutning
En krigssituation i den nordiska regionen kommer att ställa stora krav på alla inblandade länder. Det här är ingen ny utmaning utan har gällt under lång tid. När nu samtliga länder är medlemmar i Nato kan det nu ske en gemensam planering för att förstärka regionens försvar. Detta skapar helt nya förutsättningar och ger en aldrig tidigare förmåga.
Jag har valt att beskriva komplexiteten i en sådan utmaning genom fyra ”operationsområden”. Utmaningarna i de olika områdena skiljer sig, men en grundläggande förutsättning är att möjligheterna att lyckas förutsätter att hela samhället, inte bara Försvarsmakten, anpassas till att klara av en krigssituation. Infrastrukturen i Sverige har idag många brister och för att kunna nå full effekt i basområdet krävs att det satsas på förbättringar och underhåll.
Det militära försvaret är berett att samverka med Nato-allierade i olika operationer. Men det övriga totalförsvaret måste också vara berett att samverka med andra stater inom områden som sjukvård, förnödenhetstransporter och förrådshållning samt uppbyggnad och reparationer av viktiga kommunikationsleder som berör hela regionen.
Även om denna text behandlar samarbetet i den nordiska regionen måste vi även vara beredda att sända förband för att stödja Nato operationer i andra områden/ regioner. Förmågan att förflytta förband över längre sträckor är en förmåga som också kan användas inom regionen.
En satsning på att kunna hantera alla de beskrivna operationsområdena kommer att ge tydliga signaler till omvärlden om att samarbetet i regionen är starkt och stabilt. Detta skapar en avskräckande effekt som lägger grunden för fred i vår del av världen.