Ett av de områden som var mest debatterat under Sälen var personalförsörjningen som jag kommenterade här inför Rikskonferensen.

I konferensens slutskede fick jag klart för mig att Försvarsmakten har en annan definition av rekryteringen till Försvarsmakten än vad jag använde. Försvarsmakten menar att rekryteringen pågår till dess den enskilde påbörjar den Grundläggande Militära Utbildningen (GMU), och jag antog att det var när den enskilde skrev på ett anställningsavtal. FM definition innebär att ÖB har rätt och jag har fel – Försvarsmakten har inga rekryteringsproblem när det gäller Gruppbefäl, Soldater och Sjömän.

Men tyvärr innebär detta att Försvarsmakten i så fall har stora problem med att vidmakthålla denna grupp. Om 20 % försvinner under GMU och 70 % av de återstående skriver på avtalet, och det försvinner 15-20 % av de anställda varje år så innebär detta upp till en personalomsättning kring 50 % första 15 månaderna (en del av de 15-20 % torde inte vara nyanställda).

Eftersom tillväxten av deltidssoldater släpar, så kom det flera olika förslag på hur detta skulle kunna förändras genom olika ingrepp. ÖB vädjade om lugn och ro, vilket jag förstår. Här handlar det om att betala först och främst för den organisation som vi beslutat om – inte minst på materielsidan, vilket statsministern påstod sig vara beredd att göra när han talade i Sälen. Precis som jag skrev i söndags, så måste alla ta ansvar. Försvarsmakten kan heller inte fortsätta med dessa vidmakthållanderesultat under de tre första månaderna.

Jag menar att resonemanget kring vad som är rekrytering och så vidare visar att det ligger alltför mycket fokus på tillförseln (input) och alltför lite på vad vi får ut för effekt (output). Det är dugligheten i krigsförband som är byggstenen i de väpnade styrkornas krigföringsförmåga.

Precis som Kristdemokraternas partiledare Göran Hägglund sa i sitt tal, så kan vi inte vänta i tio år på en fungerande insatsorganisation. Av ÖB:s tal kan vi sluta oss till att hälften av GSS finns på plats, medan den andra hälften när det gäller dessa befattningar består av värnpliktiga fortfarande.

Det gäller alltså att med delvis ett resurstillskott, och delvis kraftiga förbättringar i Försvarsmaktens sätt att arbeta för att få igång den nödvändiga tillväxten. Under tiden skulle man kunna genomföra ett par av de förslag som framfördes i debatten.

Jag tänker då på Folkpartiets ”plikt” när det gäller att behålla tidigare anställda GSS i deltidsrollen, vilket sannolikt görs genom avtal. Detta kräver också en del ekonomiska resurser. Vidare går det också att genomföra Socialdemokraternas förslag med mönstring för att i första hand skaffa sig handlingsfrihet inför framtiden, om situationen i omvärlden skulle kräva en ansträngning.

…….

Mitt intryck av Sälen är att det pågår en slags positionsförflyttning i politiken när det gäller försvarspolitiken. Vänsterpartiet överraskade de flesta genom att öppna för en anslagsökning, något som F&S läsare visste genom intervjun som gjordes i förra veckan.

De stora skillnaderna mellan partierna ligger i fyra olika frågor: NATO, Vapenexporten, Ryssland och tillståndet i Försvarsmakten.

Som det ser ut just nu, så lär inte NATO-frågan röra sig före valet. Såväl stats- och utrikesministern har klargjort att det inte finns några förutsättningar för ett medlemskap. Vapenexporten lär de stora partierna försöka låsa in genom en överenskommelse för att inte få konvulsioner vid regeringsbildningen efter valet, oavsett konstellation.

När det gäller Ryssland, så vet vi från öppna källor att såväl FM som FOI nu bedömer att den ryska militärreformen kommer att uppnå sina mål. Politiken kommer att se mera på intentionerna, och därför kommer detta inte heller att röra på sig – om inte den ryska underrättelse- och övningsverksamheten blir än mer påträngande.

Därför är det medvetenheten och bilden av Försvarsmaktens kapacitet som blir avgörande när politiken de närmaste månaderna slutförhandlar den försvarspolitiska rapporten. I Sälen var bilden starkt divergerande. Den 30/1 anordnar Folk och Försvar ett seminarium om försvarets förmåga, där bland annat jag kommer att tala och fortsätta utveckla mitt resonemang från Sälen. Flera ledamöter i Försvarsberedningen deltar i seminariet om denna viktiga fråga.

Vi är på intet sätt ofarliga, men tillståndet är långt ifrån den ökända utvärderingen från NATO om vår plan. Jag efterlyser därför fortfarande en stor beredskapsövning för att få en värdemätare som komplement till beslutsunderlagen.