Se hela webinaret i efterhand här
Sammankomsten inleddes av styresmannen Sverker Göransson som hälsade välkommen med reflektioner kring coronaläget och dagens agenda.
Det första inträdesanförandet hölls av ledamoten ambassadör Dag Hartelius under rubriken ”Centraleuropeiska säkerhetsprioriteringar”, utifrån en komparativ analys av de centraleuropeiska ländernas säkerhetsstrategier. En felkälla till analysen, som Hartelius påpekade, är att dokumenten är från olika år och att det sker en förändrad hotbildsförståelse utifrån utvecklingen i världen. Därför är den senaste, Slovakiens säkerhetsstrategi, den mest utvecklade – eller som ledamoten Hartelius uttryckte det under anförandet ”det är en av mina favoriter, de har tagit det längst och knutit an dokumentet till EU och Nato”.
Definitionen Centraleuropa i jämförelsen utgörs av de länder som blev medlemmar i EU mellan 2004 och 2013, från Estland i norr till Bulgarien i söder. Alltså en vid och inkluderande definition där den gemensamma nämnaren är något slags kommunistiskt förflutet och att samtliga elva länder idag, förutom EU-medlemskapet, också är medlemmar av försvarsalliansen Nato. Jämförelsen behandlade ländernas perception av hot, både geografiska och icke linjärt samt vilken förankring som säkerhetsstrategierna uppvisade till multilaterala strategiska dokument inom EU:s och Natos ram.
Hartelius grundläggande frågeställning rörde sig ifall gruppen kan ses som enhetlig eller om det finns möjligheter till detta. Tittar man på hur länderna uppfattar hot så märks geografins påverkan. Den östliga dimensionen får explicit genomslag i ett halvdussin länder; Estland, Lettland, Litauen, Polen, Slovakien och Rumänien. Mest omfattande skrivningar återfinns i den lettiska strategin. I de bulgariska och kroatiska strategierna nämns Ryssland indirekt genom Ukraina medan Ungern, Slovenien och Tjeckien uttrycker sig mer generiskt med ord som ”stormakter”, ”annekterande” och ”erodera den rådande ordningen”.
När det gäller den sydliga dimensionen noterade Hartelius hur slående kortfattat länderna uttryckte sig kring hotbilder från andra sidan Medelhavet. Det dokument som är mest utvecklat kring detta är Slovakiens strategi, alltså den senaste strategin.
Avseende området som kan kallas för ”nära syd” eller ”västra Balkan” så är korrelation mellan geografisk närhet och hotuppfattning väldigt stark, geografin är mer påtaglig än när det gäller Ryssland. Mest bekymrad över situationen är man i Budapest följt av Ljubljana. I övriga fall pekar man på yttre aktörers inflytande utan att explicit nämna länderna det handlar om, vilket är Ryssland, Kina och Turkiet.
Det fjärde hotområdet som Hartelius tittat på är skrivningar om migration som säkerhetshot. Fenomenet nämns av de flesta, men utgör viktiga element i bara några av strategierna. Längst går den ungerska strategien där man säger att det har en grundläggande påverkan på landets säkerhet och att det kan undergräva europeisk säkerhet och är något som får långvariga konsekvenser. I Slovenien pratar man om en belastning utifrån transitering genom landet och att det finns vidhängande terroristrisker. I de kroatiska och slovakiska strategierna nämns både risker och positiva sidor av migrationer.
I Hartelius övergripande sammanfattning noteras att intresset för den sydliga dimensionen långsamt håller på att slå igenom, där Slovakien nu visar vägen.
Strategierna tenderar också att kodifiera en förd politik mer än att peka ut inriktning framåt och hur morgondagens problem ska hanteras. Få av dokumenten hänvisar till strategiska dokument från EU och Nato, dokument som landet varit med och beslutat om. Hartelius nämnde bland annat EU:s cybersäkerhetsstrategi och Sahel-strategin som exempel. Diskrepansen mellan uttryckta behov av enighet för att möta problem i omvärlden och bristen på hänvisning till det gemensamma arbetet noterade Hartelius som slående.
Till genomgången av säkerhetsstrategierna lade Hartelius till en sammanställning av de regionala samarbetsstrukturerna Visegrad, 17+1, Three Seas Initiative och Bukarest 9 och konstaterade att det inte finns någon aptit på någon regional nivå mellan nationalstaten och EU/Nato.
I det andra inträdesanförandet talade ledamoten Svein Efjestad om möjligheterna att vidareutveckla det nordiska försvarssamarbetet och sätta detta i den större strategiska kontexten som de senaste femton åren sett stora förändringar. Där intar Rysslands olagliga annektering av Krim en särställning, tillsammans med att Ryssland bygger upp sin offensiva militära kapacitet och genomför övningar i grannländernas närhet. Samtidigt lär USA:s krav på bördefördelning inte minska, det kommer att kräva både försvarsökningar och mer samarbetet. Här noterade Efjestad det starka folkliga stödet i Norden för samarbeten, den strategiska geografin och att man tillsammans samlar en inte obetydande mängd militära styrkor. Gemensamt är också starkt koppling till västliga samarbeten, där tre länder är medlemmar i Nato och tre länder i EU. Danmark är det enda land som är med i båda sammanslutningarna.
Danmark, Norge och Island har sitt militära samarbete inom ramen för Nato medan Sverige och Finland har kommit mycket långt i sitt bilaterala samarbete.
När det gäller samarbeten mellan nordiska länder som både är med i Nato och inte med i Nato konstaterade Efjvestad att särskilt flyget i norr har kommit långt med cross-border-training mellan Sverige, Norge och Finland. Även annan omfattande övningsverksamhet lyftes fram, som till exempel Northern Wind 2019. Det är övningar som främjar interoperabilitet och sänder en säkerhetspolitisk signal om nordisk vilja och förmåga att uppträda tillsammans vid hot. Det här följdes upp i september 2020 med ett avtal mellan Sverige, Norge och Finland om operativt försvarssamarbete.
Ejfvestad konstaterade att i en situation med väsentligt ändrade säkerhetspolitiska omständigheter så behöver omvärlden ta hänsyn till det nordiska samarbetet som redan finns idag. Det svensk-norsk-finländska samarbetet behöver utvecklas med mer planläggning, men det kommer inte, för Norges del, att ersätta bindande samarbeten. Ejfvestad underströk dock att det vi ser idag är den största nordiska samsynen om säkerhet sedan länderna tog olika vägar efter andra världskriget.
Det tredje ämnet för sammankomsten var ett samtal om icke-militära hot som leddes av avdelningsordföranden i VI, ledamoten Michael Sahlin, med ledamöterna Johan Wiktorin och Patrik Oksanen. Samtalet kretsade kring händelser i närtid som cyberattacker mot norska Stortinget och hackningen av Solarwind, men även andra typer av hot. En aspekt som återkom i samtalet var hur Sverige ska skydda sig, inte bara genom att höja skyddsnivåer utan också strategier för att få angripare att avstå från att genomföra bland annat cyberangrepp.
Referenten är redaktör, frilansjournalist och ledamot av KKrVA.
Länk till samtalet https://tv.streamfabriken.com/2021-02-17-akademien-online/preview/odJqv0ISGO
