av Mats Olofsson

Du kommer till jobbet en gråmulen vinterdag 2024. Där får du beskedet att arbetsgivaren beslutat om införande av ett AI[1]-baserat system för att sköta dina arbetsuppgifter och att många i personalen kommer att sägas upp p g a arbetsbrist. Tyvärr kan man inte erbjuda dig något alternativt arbete, eftersom din kompetens­profil inte matchar vad man behöver för de nya utvecklingsområden man vill expandera inom.

Eller så arbetar du i logistikkedjan, där man köpt in ett helt robotiserat system för lagring, plockning, packning och distribution av alla komponenter. Endast en handfull personer blir kvar för att serva maskinparken och de har en annan kompetens än du.

Detta är exempel på något som har seglat upp som orosmoment för många människor, tillsammans med klimathot, ökad segregation och annat elände som fyller nyhetssidorna.

Har vi kvar våra jobb om 10 år, eller har robotisering och automation tagit över alla vanliga arbets­uppgifter och gjort mänskligheten till en växande grupp av sysslolösa ”navelskådare”? Ska vi förvänta oss massutslagning av traditionella jobb, ersatt av depression och social oro? Och kommer sådan oro att leda till säkerhetsrelaterade konsekvenser?

Mitt bestämda svar är att för komplexa uppgifter, inte minst i kris och krig där själva syftet från en motståndare är att skapa kaos och förvirring, behövs mänskligt beslutsfattande och mänskliga fysiska insatser i fortsatt stor omfattning. Men förändringar avseende kompetenskrav kommer att resultera i utslagning för många samtidigt som de erbjuder nya möjligheter för andra. De negativa momenten kommer dock att få säkerhetskonsekvenser, vilket behöver lyftas in i debatten om och påverka utformningen av framtidens totalförsvar.

Men först en förklaring till rubrikens begrepp: Den första industriella revolutionen anses vara införandet av ångmaskinen och därtill hörande mekanisering av industriproduktionen. Den andra kom med elektriciteten, som skapade förutsättningar för massproduktion. Den tredje uppstod då elektronik och IT innebar en ökad automatisering av processer. Nu står vi en bit in i den fjärde, som tar avstamp i digitaliseringen av varje ingående komponent och påföljande uppkoppling av produktionens samtliga delar och delmoment. Då kan styrning och uppföljning automatiseras och processerna analyseras i realtid och systemen kan lära sig själva av tidigare arbetscykler och genom smarta algoritmer successivt optimera produktionen. I sådana processer blir människan ganska överflödig, sannolikt i en majoritet av stegen från råvara till färdig produkt.

I höstas kom en rapport från World Economic Forum (WEF), The Future of Jobs Report 2018, som gjort ett intervjustudie av mer än 300 globala storföretag angående hur de planerar framtiden. Företeelser som artificiell intelligens (AI), Internet-of-Things, 3D-printing, nanoteknologi, materialteknik och självkörande fordon är alla exempel på teknologier som drastiskt kommer att förändra traditionella förutsättningar för mänskligt arbete.

I rapporten förutspås att det globalt till 2025 kommer att försvinna (lågt räknat) 75 miljoner arbetstillfällen på grund av robotisering och automation. Dessa jobb återfinns främst i tillverknings­industrin, men berör i hög grad också tjänstemän inom handel, redovisning, finansanalys, bank och liknande sektorer med ganska förutsägbara arbetsuppgifter, eller som innebär kalkylering och jämförelser med siffror som grund.

Men rapporten bedömer samtidigt att det kommer att skapas 133 miljoner nya jobb, d v s totalt sett fler än de som försvinner. Utmaningen är att det gäller arbetsuppgifter som kräver helt annan kunskap, ofta baserad på högre utbildning, än de som automatiseras bort. Bedömningen är således att vi står inför en gigantisk omskolningsutmaning, om samhället på ett strukturerat sätt ska kunna ta hand om sina medborgare och undvika social utslagning. Det krävs fantasi för att ”uppfinna” dessa nya arbeten som kan förbättra vår tillvaro. Och det krävs planering och ledarskap för att förbereda samhället för konsekvenserna.

Det går att skriva förhoppningsfulla artiklar om ett framtida bättre liv för envar, med samhällslön och möjlighet till ett liv med välstånd, utrymme för självförverkligande och socialt umgänge fullt av kultur och upplevelser. I detta samhälle är det de automatiserade fabrikerna som sköter produktionen och genererar skatteintäkter (robotskatt m m) och statsfinanserna fylls inte främst på genom inbetalning från lönearbete utan genom beskattad produktion och konsumtion.

Det dystopiska alternativet är skrämmande, med ökande mängder av arbetslösa som migrerar på jakt efter inkomster och som en följd av klimatkatastrofer, en exploderande cyberbaserad kriminalitet samt korrupta statschefer eller ligister som använder nya metoder för att expandera sitt inflytande i syfte att komma åt viktiga mineraltillgångar, dricksvatten och andra resurser som blivit bristvara. Mot en sådan relief kommer det framtida totalförsvaret – det vi nu ska bygga upp med medel som t v helt saknas – behöva utformas baserat på ett nytt, gärna tvärvetenskapligt, tänkande för att kunna möta en delvis ny hotbild.

En mera balanserad prognos borde kunna skrivas med bedömningen att väldigt många jobb som innehåller repetitiva moment eller olika typer av kalkyler inom tio år kommer att vara ersatta av robotar eller av datorsystem med enorm beräkningskraft och artificiell intelligens. Även jobb som att bedöma ansökningar o dyl kan komma att skötas av AI, eftersom man då slipper de fördomar och känslomässiga skiften som varje mänsklig intervjuare någon gång uppvisar. Styrande kommer vara om det är ekonomiskt attraktivt och långsiktigt förmånligt, jämfört med att ha människor i loopen.

Men för arbeten som kräver empatisk förmåga och svarar upp mot mera ”mjuka värden” (t ex sjukvård och undervisning) är det troligt att vi inte kommer att betrakta som tillräckligt att det är tekniskt möjligt att automatisera en process. Förmåga till komplext tänkande och kreativitet är egenskaper som kommer att efterfrågas. Hoppet kan sägas stå till att demokratiska värderingar och det gamla uttrycket ”människan lever inte av bröd allena” kan skapa grund för en mängd nya företag och servicenäringar. Förutsättningarna för detta får nog anses vara bäst i länder som redan ligger högt på välståndsskalan.

Det viktiga, som WEF framhåller i sin rapport, är att företag och myndigheter tidigt sätter in åtgärder för att ”reskill and upskill” sin personal. Jag hittar inga lika bra ord på svenska, men det kommer behövas ett framsynt och innovativt ledarskap för att besluta om satsningar på om- och nyskolning och kompetenshöjning. För det är ganska uppenbart att det inte bara går att flytta individer från de gamla processjobben till de nya arbetsuppgifter som kommer att bli relevanta.

Hotet mot samhällets stabilitet är att stora grupper av människor kommer att uppleva sig som överflödiga om inte åtgärder sätts in. Vad det kan leda till ser vi redan tecken på i många (även europeiska) länder, även i sådana som inte hemsöks av krig eller naturkatastrofer, med bl a ökad nationalism och främlingsfientlighet. Exempel på missnöjesströmningar som mycket väl kan sprida sig ser vi i de nu aktuella händelserna i Frankrike. Och det är i detta ljus vi måste betrakta den säkerhetspolitiska utvecklingen. I länder med sämre förutsättningar än våra kommer utslagning och missmod med stor sannolikhet att accelerera, vilket ökar risken för konfrontationer såväl inom dessa länder som över nationsgränser

Vad ska man då förvänta sig om man är anställd i Försvarsmakten? Jag kan här bara ge min egen bedömning, grundad främst på studier av teknik- och omvärldsutveckling. Inget trovärdigt nationellt försvar kan byggas bara med fjärrövervakning, långräckviddiga precisionsvapen och cyberförmåga. Den militära befälhavaren, som har att fatta beslut i komplexa lägen under press, där motståndarens syfte är att vara irrationell och överraskande, behöver vara välutbildad och välövad och han/hon kan inte ersättas av AI. I alla fall inte om det är människor som ska ledas i samordnade insatser. Soldater på marken, till sjöss och i luften kommer att krävas, om än i samverkan med en ökande mängd obemannade system. Militära styrkor behöver kunna möta angrepp mot territoriet, försvara centrala intressen men också ge och ta emot hjälp vid konflikter med andra (partner)nationer inblandade.

Och forskare, planerare, beredskapssamordnare, sjukvårdspersonal och förbandsstödjare av olika slag behövs i hög grad även i framtidens totalförsvar. Men inom logistik, olika ekonomi- och analysfunktioner samt en hel del annan administration ser jag inte att försvarsmyndigheterna har möjlighet att ”ställa sig vid sidan om” i det nyligen inledda paradigmskiftet.

 
Författaren är överste, fil.lic. och ledamot av KKrVA. Han har också varit delprojektledare inom KV21[2].
 

Noter

[1] Artificiell intelligens

[2] Projektet Krigsvetenskap i det 21 århundrade, ett av Kungl Krigsvetenskapsakademien drivet, framtidsrelaterat projekt.