Beroendet av den transatlantiska länken är ett centralt tema i Sveriges säkerhetspolitik. Hur stark är denna länk? Obamas tyngdpunktsförflyttning till Asien väckte oro. Trumps nonchalerande av allierade och förkärlek för diktatorer ökade oron mångfaldigt. Biden har inte helt dämpat den.
En förutsättning för ett amerikanskt engagemang i Europa mot ett alltmer aggressivt Ryssland är att europeiska stater visar sin vilja och förmåga att värna sin egen säkerhet. Det gäller inte minst Sverige som har en nyckelroll i säkerheten i Nordeuropa. Det var också slutklämmen i Bengt Svenssons avslutande föredrag vid Akademiens sammankomst den 22 september 2021.
Sveriges roll i och ansvar för säkerheten i Östersjöområdet var temat för Svenska Atlantkommitténs webbinarium den 3 februari 2021.
Som ett motto travesterade jag Kennedy: ”Fråga inte vad Nato kan göra för Sverige, fråga vad Sverige kan göra för Nato”.
Det är något hårdraget, båda sakerna hänger ihop, som det uttrycks i Sveriges solidaritetsförklaring, antagen av riksdagen 2009. Den förtjänas att ständigt upprepas; den har förvånansvärt liten roll i den försvarspolitiska debatten:
Regeringen står bakom den av Försvarsberedningen deklarerade solidaritetsförklaringen som omfattar EU-medlemmar samt Norge och Island. Det går inte att se militära konflikter i vårt närområde som skulle påverka endast ett land. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Sverige bör därför kunna såväl ge som ta emot militärt stöd.
Sverige och det svenska försvaret är med andra ord en del av västs – i praktiken Natos – säkerhetssystem. En nödvändig förutsättning för detta är militärstrategisk och operativ samordning.
Om detta skrev ambassadör Krister Bringéus i den av regeringen beställda utredningen Säkerhet i ny tid (SOU 2016:57):
Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore sannolikt att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig, undanröjs. Krishanteringen – traktatsmässigt underbyggd av artikel 5 – skulle inte behöva improviseras fram, i en period av stark spänning och med snäva tidsmarginaler. Den gemensamma konfliktavhållande förmågan skulle, av allt att döma, därigenom öka.
Syftet med seminariet var att ge en konkret grund för en diskussion om Sveriges säkerhetspolitiska roll med eller utan Natomedlemskap.
Som vi erfarit kan vi – som Bringéus också framhäver – knappast räkna med lång förvarning när läget förvärras, kriser uppstår och krig hotar. Tidshorisonten för seminariet var därför kort, dagsläget och några år framöver.
Programmet var följande:
14.30 Ryska säkerhetspolitiska prioriteringar – hot och drivkrafter
Gudrun Persson, forskningsledare vid FOI
15.00 Styrke- och tidsförhållanden avseende ryska och NATO-stridskrafternas insättande – Hur kan de påverkas av svenska/finska åtgärder? Vilken förberedande operativ planläggning kräver detta?
Krister Pallin, forskningsledare vid FOI.
15.30 Ryska A2/AD och möjligheter att bryta den – Svenska/finska bidrag härtill
Robert Dalsjö, överingenjör vid FOI
16.00 Möjliga svenska/finska stödaktioner i förebyggande syfte och vid ett angrepp – behov av förberedande operativ planläggning
Karlis Neretnieks, generalmajor och tidigare rektor vid FHS
16.30 Politisk splittring i NATO som skulle kunna försena/förhindra förebyggande insatser/utlösande av artikel 5 – Svenska/finska möjligheter att som medlem(mar) påverka detta (”tip the balance”)
Ann-Sofie Dahl, Nonresident Senior Fellow vid Atlantic Council
Seminariet kan ses via denna länk: https://atlantkommitten.se/video-webbkonferens…/
