Det rysk-kinesiska vänskapsavtalet förnyas med pompa och ståt. Den ideologiska sammanhållningen lider dock av brister. Det finns också andra faktorer, som inte heller verkar i sammanhållande riktning. Den rysk-kinesiska ”vänskapen” spelar en viktig roll i världspolitiken och förtjänar en närmare belysning.
Begränsad ideologisk samhörighet
Förväntningar hade väckts hos följare av kinesiska media om att Rysslands president Vladimir Putin skulle infinna sig i Beijing för att delta i firandet av det kinesiska kommunistpartiets hundraårsjubileum den 1 juli 2021. Så blev det inte. Endast bilder på en glatt vinkande Putin visades på jättelika TV-skärmar runtom i landet.
Putin anade nog att hans fysiska närvaro skulle ha kunnat medföra pinsamma situationer för honom själv. Kommunistpartiet är i Ryssland idag ett oppositionsparti med nästan tio procent av platserna i underhuset (Duman). Putins eget stödparti – ”Enade Ryssland” – har en allmänt konservativ och nationalistisk ideologi, och det ideologiska budskapet är ingalunda marxistiskt. Årligen återkommande möten mellan ”Enade Ryssland” och det kinesiska kommunistpartiet brukar resultera i kritik av Väst, men rörande ideologiska ämnen sägs bara att man har haft ”in depth discussions on major issues”. Det finns därför en logik i att Putin inte infann sig för att delta i det stormande jublet över marxismens framgångar i Kina.
En helt annan sak är att de båda staterna i flera avseenden tenderar att utveckla en liknande struktur. Rent formellt är Ryssland visserligen en demokrati, med ett parlament, vars medlemmar har tillsatts efter allmänna val. Dess makt är dock alltmera begränsad. Framför allt gör fruktan för Putins informella makt Dumans ledamöter liksom andra medborgare alltmera obenägna att driva verklig opposition. Därmed blir Ryssland mera likt den totalitära staten Kina.
Den ideologiska gemenskapen med Kina är alltså begränsad, men viktig. Båda länderna avskyr så kallade Orange Revolutions, d v s att folkrörelser vinner sådant inflytande att de kan störta en regim, som missbrukar sin makt. Rädsla för folkliga uppror i grannländer ses som ett hot, som kan skada ordningen i det egna landet och måste motarbetas. Fördömande av Orange Revolutions blev också ett framträdande inslag i den gemensamma deklaration som Xi Jinping och Vladimir Putin gjorde i samband med 100-årsfirandet i Beijing av det kinesiska kommunistpartiets grundande. Ett annat var ”nyheten” att det rysk-kinesiska vänskapsavtalet från 2001 skulle förnyas. Det framställs i den kinesiska propagandan som en stor händelse.
Ryssland har tagit östra Sibirien från Kina
Vänskapsavtalet och dess bakgrund förtjänar dock att belysas med en kort historik.
Sedan mongolhorderna hade dragit sig tillbaka efter härjningarna i Europa under Djingis Khans välde var kontakterna mellan Ryssland och Kina nästan obefintliga under en period. Med tiden kom dock ryska och kinesiska pälsjägare och köpmän i kontakt med varandra i de sibiriska ödemarkerna, och Ryssland slöt flera gränsöverenskommelser med Kina under 1700-talet.
Under det påföljande seklet gjorde tsarernas imperialistiska ambitioner att Ryssland anslöt sig till de europeiska stormakterna efter opiumkrigen i Kina. År 1860 ingick Ryssland en av de ”orättmätiga traktater som Kina sedermera förklarade ”ogiltiga” (utan effekt). Med åberopande av det avtalet annekterade Ryssland stora delar av östra Sibirien, som dittills hade legat under ganska lös kontroll av det försvagade Kina.
Begränsad vänskap mellan de sovjetiska och kinesiska kommunistpartierna
När de kommunistiska rörelserna började ta över makten i respektive länder var kontakterna mellan dem till en början lösa och ojämna. Gränsdragningen mellan länderna var från början omtvistad mellan de kinesiska kommunisterna och Sovjetunionen. Både landet Sovjetunionen och de stridande kommunistförbanden i Kina gjorde från 1923 till 1949, d v s under inbördeskriget i Kina, anspråk på varandras gränsområden. De slöt till och med konkurrerande avtal med nationalistkinesiska krigsherrar. Sovjetunionen stödde med trupper uighuriska separatiströrelser i områden i den nuvarande provinsen Xinjiang mot både kommunistkinesiska och nationalistkinesiska försök att annektera provinsen. Sovjetunionen hjälpte också Mongoliet med militära medel att försvara sin självständighet mot både kommunistkinesiska och nationalistkinesiska anspråk på överhöghet. (Idag är Mongoliet en självständig stat.)
Sedan Folkrepubliken Kina hade utropats 1949 fann de båda länderna det lämpligt att försöka avveckla de många tvisterna. Sovjetunionen ingick 1950 ett vänskapsavtal med den nya folkrepubliken. Trots sitt eget utsatta ekonomiska läge efter det andra världskriget gav Sovjetunionen också ett omfattande ekonomiskt stöd till Kina och överförde teknologi av alla slag. Det omfattade även en kärnreaktor och ett löfte om att få del av kunskaper för att tillverka en atombomb, vilket dock togs tillbaka 1958. Alla ansträngningar till trots hade nämligen relationerna då försämrats igen.
Mao Tsetung hade skapat en egen plattform inom den världskommunistiska rörelsen och fick ett anseende som något av en ledare för Moskva-kritiska element, både hos de mindre kommunistpartierna i Europa och partier i Asien. Det gick så långt att rörelsen splittrades och dess möten under 1960-talet hölls utan närvaro av det kinesiska kommunistpartiet.
Territorialtvister
De ömsesidiga territoriella anspråken fortsatte samtidigt att skapa osämja. Mao Tsetung uttalade 1964 i en intervju att ”Sovjetunionen ockuperade alltför många platser i Östeuropa och Nordöstra Asien.” Vissa personer hade föreslagit att provinsen Xinjiang skulle införlivas med Sovjetunionen, påpekade han. ”Kina har ännu inte ställt Sovjetunionen till svars för Vladivostok, Khabarovsk, Kamtjatka och andra städer och regioner öster om Bajkalsjön, som blev ryskt territorium för omkring 100 år sedan”, varmed han syftade på Rysslands annektering av östra Sibirien efter opiumkrigen 1860. De ansträngda relationerna bidrog till att vänskapsavtalet från 1950 inte förnyades, när det löpte ut tio år senare.
Sovjetunionen och Kina hamnade till sist i allvarliga territorialtvister med varandra. 1969 utbröt öppna strider om en ö i gränsfloden Ussuri. Sovjetunionen mobiliserade tolv armédivisioner på sin sida av gränsen och höll fem i beredskap, medan Kina mobiliserade 24 divisioner på sin sida. Parterna var dock medvetna om hur farligt läget höll på att bli, inte minst med tanke på splittringen av den världskommunistiska rörelsen. För att övervinna motsättningarna fick de till sist igång förhandlingar om en lösning.
Förbundsrepubliken Ryssland och Folkrepubliken Kina
Relationerna fortsatte att vara relativt kyliga tills Sovjetunionen upplöstes 1989. Den händelsen har i Kina tolkats som en bekräftelse på att den egna politiken varit riktig. Kinesisk propaganda återkommer regelbundet till hur misslyckat Rysslands nuvarande socioekonomiska system anses vara jämfört med det kinesiska.
Inte förrän både Ryssland och Kina hade anslutit sig till världshandelsorganisationen WTO och förbundit sig att öppna sina gränser för frihandel ansåg Ryssland och Kina att tiden var mogen för att ingå ett nytt vänskapsavtal. Det skedde 2001. Texten till det avtalet innehåller inte någon referens till vänskapsavtalet från 1950. Det ger ett intryck av att vara ett fredsavtal mellan två stridande parter snarare än att vara ett vänskapsavtal mellan goda grannar. Parterna lovar att inte utöva våld eller hota varandra samt att inte rikta kärnvapen mot varandra.
Vladimir Putin och Xi Jinping inleder en ny era
Desto mera anmärkningsvärd är den nära vänskap som har uppstått, sedan Xi Jinping tolv år senare blev Kinas president. De båda ledarna har under dessa sex år träffat varandra ”nästan 30 gånger” enligt kinesiska medier. Närmandet inleddes i och med att Ryssland 2014 började utsättas för kännbara ekonomiska sanktioner från västländerna samt effekten av sjunkande oljepriser. Samtidigt mötte Ryssland en europeisk ovilja mot fortsatt beroende av ryska gasleveranser. Omständigheterna styrde landet närmare Kina, bland annat med avsikt att få det att ersätta Europa som avnämare av rysk gas och olja.
Mängder av ekonomiska och politiska överenskommelser har ingåtts. Exempelvis stöder Ryssland Kina mot försök av USA att hindra telebolaget Huawei att dominera marknaden för det nya mobiltelefonsystemet 5G och ska låta Huawei bygga det ryska nätet av den nya generationen mobiltelefoni.
Militärt samarbete
Det ekonomiska samarbetet har en militär motsvarighet i gemensam utveckling av nya vapensystem. President Putin har avslöjat att Ryssland och Kina samarbetar på utveckling av ett antiballistiskt missilförsvar. Det har uppenbarligen gått rätt trögt, men ett ryskt företag fick nyligen kontrakt för utveckling av mjukvara för det kinesiska missilförsvaret. Kinesiska och ryska försvarsinstitutioner har bedrivit datasimuleringar, som syftar till att integrera existerande ryska och kinesiska luftförsvarssystem med planerade gemensamma system för försvar mot inkommande interkontinentala missiler. Att samarbeta på ett område som är av så existentiell betydelse som luft- och missilförsvar innebär att svetsa samman länderna på ett sätt som blir alltmera oåterkalleligt. Det sker under ett upplevt yttre tryck, men också av båda parters omsorg om sin egen inre säkerhet.
Politisk samverkan
Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov inbjöds till ett möte i mars i år för att diskutera situationen i Myanmar och Ukraina med sin motpart Wang Yi. De båda utrikesministrarna utfärdade en gemensam deklaration om ”Vissa aspekter på global styrning under moderna förhållanden”. De tar avstånd från ”Västs” användning av mänskliga rättigheter och demokrati i ett dokument som skall ”motverka obalanser” i hur världen styrs samt ”upprätta en ny världsordning”. De båda utrikesministrarna uttalade också att de avser att fortsätta att samarbeta i bekämpande av ”Color Revolutions, stå skuldra vid skuldra och skydda politisk säkerhet”. Putin och Xi använde liknande formuleringar i den ovannämnda gemensamma deklarationen med anledning av det kinesiska 100-årsjubiléet den 1 juli.
Att de båda länderna samlas kring dessa uttalanden ska ses mot bakgrund av de ansträngningar som USA:s president Joe Biden har gjort för att samla världens demokratiska stater i en kamp mot Rysslands och Kinas auktoritära inflytande. Den politiken är på sätt och vis en utmaning till en ideologisk kamp. Både i Väst och – ännu mera – i Kina ser man det kontroversiella begreppet ”det nya kalla kriget” omtalas som ett faktum.
Både rädsla för Västs kritik av maktmissbruk och expansionslust i Kina och Ryssland samt möjligheten av att folkliga uppror i grannländer kan sprida sig till egna landet är tydliga bevekelsegrunder för det transkontinentala samarbetet mellan Ryssland och Kina. Verklig ideologisk gemenskap och gemensamma grundläggande värderingar framträder däremot mindre tydligt.
Problem i relationen
Efter Sovjetunionens upplösning har Indien fortsatt att ha ett nära och vänskapligt förhållande till Ryssland. När kinesiska trupper trängde in i indiska Ladakh 2020 väckte det anti-kinesiska känslor i Indien. Både Ryssland och Kina försöker nu att dölja att den indisk-ryska vänskapen utgör ett problem för de rysk-kinesiska förbindelserna – bland annat i frågor om vapenhandel. Ryssland fortsätter enligt uppgift att hjälpa Indien med att vidareutveckla en missil, som kan nå ända fram till norra Kina (och Beijing) den så kallade Brahmo-missilen.
Ryssland har numera en stagnerande ekonomi, med en befolkning, som bara är en tiondel av Kinas. Rysslands BNP är också bara en tiondel av Kinas och växer bara med tredjedel av Kinas tillväxttakt. Det skapar betänkligheter inför Kinas ambitioner med det stora BRI-projektet, som går ut på att förena hela den eurasiska kontinenten med transportleder under kinesisk ledning. Det befaras leda till att Rysslands inflytande i de forna sovjetrepublikerna i Centralasien kan komma att marginaliseras. Kinas växande ekonomiska närvaro i Sibirien skapar också viss oro i Moskva.
Olikartade intressen avhåller Kina och Ryssland från att bilda en försvarsallians, en tanke, som har kommenterats i media av de båda ländernas utrikesministrar. Kina har inte erkänt Rysslands annektering av Krimhalvön, och Ryssland stöder inte Kinas ägaranspråk på öar i Sydkinesiska havet. Både Ryssland och Kina vill uppenbarligen undvika att låsa sig vid varandras positioner i konflikter i respektive del av den eurasiska kontinenten.
USA:s uttåg ur Afghanistan skapar ny situation för både Ryssland och Kina
Ryssland och Kina berörs av att USA lämnar Afghanistan, men på olika sätt. Båda vill förhindra varje försök av Talibanerna att låta terroristgrupper använda Afghanistans territorium till stöd åt upprorsrörelser i grannländerna. Rysslands intresse ligger dock i att skydda de forna sovjetrepublikerna Uzbekistan och Tadjikistan, medan Kina behöver skydda sitt eget territorium i provinsen Xinjiang, där en uigurisk separatiströrelse vill avskilja Xinjiang från Kina.
Ryssland och Kina hade i augusti en militär samövning med 10 000 man i Kina nära gränsen till Afghanistan, som angavs handla om terroristbekämpning. De har båda behållit sina ambassader i Kabul och förhandlar med Talibanerna.
Kina (men inte Ryssland) har ett behov av att hindra Talibanerna i Afghanistan från att stödja Talibanerna i Pakistan. Där attackerar lokala talibangrupper ett stort kinesiskt projekt med en transportled från Kina till Indiska Oceanen.
Såväl Indien som Ryssland och Kina är intresserade av de stora strategiska mineraltillgångar som finns i Afghanistan men som inte har kunnat utvinnas p g a instabiliteten i landet. Indien har investerat stora summor i afghansk infrastruktur som vägar och dammar. Dess utrikesminister Jaishankar säger att Indien avser att fortsätta sina försök att arbeta i Afghanistan, medan Kina kan förväntas motarbeta varje försök av Indien att skaffa sig inflytande hos Talibanerna. Rysslands traditionella vänskap med Indien kan därmed komma i konflikt med vänskapen med Kina.
