Av Jan Leijonhielm
Det står nu klart att den ryska valkommissionen godkänt Vladimir Putins framställan om att få kandidera till presidentvalet i april, något som inte kom direkt oväntat. Samtidigt beslutade kommissionen att vägra Alexander Navalny denna rätt, på grund av att han har två vilande domar över sig på tillsammans 10 år, också detta väntat. Navalnys svar har blivit en uppmaning till bojkott av valet och till massdemonstrationer, något som i sin tur nu undersöks av åklagare om detta är lagstridigt.
Putin kommer naturligtvis att vinna stort, övriga godkända kandidater – de gamla vanliga Zjuganov från kommunisterna och Zjirinovskij från liberaldemokraterna kommer inte ha någon chans. Inte heller Xenia Sobtjak, Putins guddotter, lär samla några större skaror. Putins popularitet ligger stabilt över 80 procent, även om hans parti Förenade Ryssland inte kommer över 50 procent i opinionsundersökningar. Partiet lyckades i realiteten inte få mer än 27-30 procent av de valberättigades röster i senaste valet. Putins största oro är att deltagandet riskerar att bli lågt; politisk apati och Navalnys uppmaning kan leda till generande låga nivåer, som dock sannolikt kan justeras uppåt genom kreativt rösträknande. De senaste sju ryska valen har av OSSE förklarats vara fria, men inte rättvisa och oppositionen har på ett övertygande sätt visat att massivt valfusk förekommit.
Att följa Navalnys uppmaning till demonstrationer är dock inte ofarligt, vilket historien visar. Den senaste metoden för att avskräcka befolkningen från att delta i demonstrationer beskrevs sålunda av representanter för den ryska oppositionen, som nyligen besökte Stockholm: Polisen griper så många de har utrymme för, identifierar dem, varpå de släpps med hotet att nästa gång väntar fängelse och mycket höga böter. Därtill kan inräknas problem i karriären om man arbetar inom statlig eller regional förvaltning eller med platsen på universitetet, för att inte tala om att politiken blir en återvändsgränd – inga offentliga uppdrag blir tillgängliga. Ett ganska effektivt sätt att dämpa demonstrationslusten, men också nödvändigt ur maktens synvinkel – de senaste demonstrationerna var överraskande och obehagligt stora och dessutom deltog ungdomar i en tidigare inte skådad omfattning.
Putin har förberett sin kandidatur under 2017 på flera sätt, bl a genom att byta ut 20 guvernörer under året och ersätta dem med pålitligare personer. Samma process kan vi se inom presidentadministrationen och Putins närmaste krets, där tidigare kolleger och vänner successivt byts ut mot yngre och lydigare byråkrater. En tilltagande politisk inre turbulens har också börjat göra sig märkbar, efter ett relativt lugn sedan 2013, då ministrar och följeslagare fick byta plats eller flyttades från maktens närhet. Den tidigare ekonomiministern Uljukajev dömdes i en öppen rättegång nu i december till åtta års fängelse på grund av påstått mutbrott, uppenbarligen genom en fälla arrangerad av Igor Setjin. Setjin är chef för Rosneft och en av Putins mer hårdföra akolyter inom den närmsta kretsen. Han förespråkar ökad statlig makt över bl a energisektorn och är en av de mest inflytelserika rådgivarna. Domen, som var oväntat sträng tyder på att förespråkarna för en hårdare politik f n ökar sitt inflytande.
Den ryska ekonomin går, givet omständigheter som sanktioner och relativt låga oljepriser, någorlunda bra, bl ökar exporten av livsmedel kraftigt. Ett stort problem utgörs dock av det ökande antalet fattiga. Putin medgav själv under årets sista regeringssammanträde att ca 20 miljoner ryssar lever under fattigdomsgränsen och att man inte lyckats bromsa utvecklingen. Många pensionärer ingår i denna grupp och risken finns att de börjar känna för att proteströsta.
Putins popularitet bygger i högre grad på de utrikespolitiska framgångarna. Hans senaste turné i Mellanöstern belyste dessa på ett tydligt sätt: Bassar al Assad sitter i orubbat bo, och Ryssland drar hem trupp, men kommer inte att lämna de militära bastionerna. Relationerna med Egypten och Iran förbättras och Erdogan och Putin blir alltmer överens om hur bra det är med auktoritära metoder. Moskva utnyttjar således det amerikanska tillbakadragandet på ett effektivt sätt. Man spelar rollen som fredsmäklare, men behåller samtidigt sitt militära fotfäste i regionen. Att EUs och USAs sanktioner inte hävts, att Navalny har fått rätt i Europadomstolen eller att Ryssland utesluts från vinter-OS i Seoul bekräftar bara statens propagandabild av en fientlig omvärld som av politiska (och orättfärdiga) skäl angriper Ryssland. Ironiskt nog finns det faktiskt skäl för delar av denna bild – många ryssar är övertygade om att domstolar utgör maktens redskap, någon annan funktion har de inte haft i Ryssland under det senaste decenniet.
Det kommande året innebär således några säkra händelser, som valet av Putin, men också en ”traditionell” osäkerhet. Vi vet t ex inte om kriget i Ukraina kommer att trappas upp inför valet för att ge extra stöd till Putin. F n ökar tillförseln av tunga vapen på båda sidor, USAs löfte om sådana har i ryska media framställts som närmast en krigsförklaring. Man undviker därvid att nämna att ryska tunga vapen förts in under lång tid, bl a den BUK-missil som sköt ned det holländska passagerarplanet MH 17, och även pansarvapen, artilleri och modernt luftvärn. Moskva gör inte längre någon hemlighet av att man kommer att förse separatisterna med dessa vapen, de kommer inte att behöva ge upp av brist på denna teknologi, som det uttryckts från officiellt håll. En korridor ned till det annekterade Krim skulle nog se väldigt bra ut i valkampanjen. Fortsatta cyberangrepp och desinformationskampanjer mot omvärlden, bl a Sverige torde fortsätta.
I sammanhanget kan noteras att Sverige allt oftare framställs som lierat med dolska amerikanska anslag mot Ryssland. Nylige påstod t ex SVR-chefen Sergej Narysjkin att Sverige samarbetade med bl a amerikanska CIA, de baltiska staterna och Polen i ett pågående hybridkrig mot Ryssland.
Vad som dock förefaller säkert är att Putin fortsätter leda landet mot en blandning av totalitärt och auktoritärt samhälle, till många ryssars olycka och omvärldens oro.
Författaren är f d byråchef och ledamot av KKrVA
