Den ryske presidenten har nyligen hållit ett tal till nationen. Talet måste ses som ett s k linjetal, d v s det är meningen att lägga fast grunder för hur den ryska statsledningen avser att bedriva politik mot omvärlden och inom landet under lång tid framöver. Talet är därför noggrant förberett och olika uttalanden som görs i talet har vägts mot denna avsikt. Det är således meningen att omvärlden noggrant och även Ryssland internt ska ta del av vad som sägs i talet.
Är det något uppseendeväckande nytt som den ryske presidenten vill säga i detta tal? Det är svårt att finna något i grunden doktrinärt nytt i detta tal. Han upprepar sitt mantra om hotet från väst, från Nato och särskilt från USA. I detta sammanhang fick Finland och Sverige en uppläxning om det olämpliga i att ansluta sig till Nato och en varning om att Ryssland kan behöva vidta motåtgärder. Detta innebar inte något nytt i förhållande till vad Lavrov yttrade för flera år sedan. Vilka motåtgärder som kan vara aktuella är dock inte specificerade. Det kan innebära ökad rysk övervakning över östersjöområdet både till havs och i luften, förstärkning av olika basområden i Murmansk och Kaliningrad och ökad truppstationering på gränsen mot Finland och Baltikum, samt provocerande rysk övningsverksamhet som visar på förmåga i olika riktningar. Att Putin signalerade till oss att vi kan nås av ryska robotar (konventionella eller kärnvapenbestyckade) är ju inte heller något nytt, men innebär naturligtvis att ett fullskaligt krig mellan Nato och Ryssland inte kan freda vårt territorium från ryska attacker om vi är med i Nato.
För svensk del är detta egentligen inte något nytt. Vi levde med ett sådant – delvis faktiskt större – sovjetiskt hot under stora delar av kalla kriget, där vi visste att det fanns långtgående färdiga planer på en invasion av delar av Sverige och att svensk neutralitet inte var mycket värd om sovjetiska intressen tog över.
Vi måste alltså nu vara beredda på ökad rysk militär aktivitet i vårt närområde och hårdhänt och hotfull retorik om vår kommande övningsverksamhet tillsammans med olika Natoallierade, inte minst om och när amerikansk trupp uppträder i Sverige och Finland.
Putin upprepar i sitt tal att Ryssland ska försvara sina intressen, att landet är berett på en långvarig militär konflikt med väst i Ukraina och har ställt om sin industri för det. Landets medborgare kommer trots detta att få det bättre enligt Putin, som nog har känningar av att kriget inte överallt är populärt. Putin har uppenbarligen ett stort behov av att med kraft upprätthålla sin doktrin om att Ukraina inte är och inte kan vara ett självständigt land. Någon fred utan att Ukraina ger upp sin självständighet finns inte i Putins hållning till hur det nya Ryssland ska etableras.
Putin markerade att Ryssland kommer att försvara sig och sina vitala intressen (där Ukraina ingår som en avgörande komponent) och ytterst med kärnvapen. I denna del av talet gjorde president Putin vissa markeringar som förtjänar viss eftertänksamhet. Kärnvapen har under större delen av kalla kriget uppfattats i första hand som ett politiskt och inte ett militärt vapen. Så är sannolikt fortfarande fallet. Men detta politiska moment är svårbemästrat främst därför att den s k tröskeln för användning av kärnvapen hittills har uppfattats ligga mycket lågt, d v s även en mycket liten insats av kärnvapen kommer att uppfattas som att svaret från andra sidan måste bli likadant och därför snabbt löpa risk att trappas upp och utlösa en slagväxling som inte kan hejdas.
Doktrinen om ”no first use”, d v s att inte vara den part som först använder kärnvapen, som länge varit förhärskande på den västliga sidan har kanske inte varit lika tydlig på tidigare sovjetisk och nu rysk sida, även om man även här varit på det klara med den mycket kraftiga politiska (men kanske inte så påtagligt militära) effekten av ”first use”. Den som trädde över tröskeln med ”first use” löpte således risken att utlösa ”second use” från andra sidan och underminera hela avskräckningen med tröskeleffekten. Nu förefaller doktrinen om ”no first use” vara starkt ifrågasatt på amerikanskt håll och sannolikt även på ryskt håll. Skälet till det är att doktrinen bedöms försvaga avskräckningseffekten mot konventionellt krig och i vissa situationer även mot kärnvapeninsatser.
Vacklar denna doktrin kan dock även en mycket liten kärnvapenanvändning leda till ett allomfattande kärnvapenkrig med strategiska kärnvapen som får förödande konsekvenser för alla parter, det som benämns doktrinen om ”mutual assured destruction”. Av en amerikansk analytiker har doktrinen beskrivits som ”deadly logic”. Denna doktrin har av båda parter hittills uppfattats som så ”stabil” att ingen skulle våga kliva över den lägre avskräckningströskeln, d v s doktrinen om ”no first use” har ansetts fungera p.g.a. risken med en okontrollerad eskalering. Men doktrinen om ”no first use” innehåller ett farligt moment nämligen att den kan locka till en mycket långtgående konventionell krigföring särskilt för den som är militärt starkare inom ett visst geografiskt område
Det finns nämligen ett svårbemästrat element i denna till synes ”stabila” avskräckningsformel nämligen ”ambiguity”, d v s osäkerhet om var tröskelvärdet ligger. Ofta talas om ”vitala intressen”, men var dessa hör hemma i säkerhetstänkandet är något ovisst. Det sägs därför att just denna ovisshet utgör ett vitalt element i avskräckningen. Om man visste exakt var tröskeln låg skulle man ju måhända frestas att i ett konventionellt krig utmana just fram till denna smärtpunkt. Men samtidigt är osäkerheten om var motsidans yttersta smärtgräns går ett element i den politiska hotretorik som just nu pågår. Att ett hot mot ett Natoland skulle ta sig militära uttryck, d v s att vapenanvändning kommer till användning mot ett Natoland ter sig mycket osannolikt. Men att, som president Macron antytt, skicka trupp från ett Natoland till Ukraina innebär tydligt en upptrappning av kriget och har av Putin mötts med starka mothot. Med det synsätt Putin har om Ukraina, d v s som ett egentligen ryskt område, skulle trupp från ett Natoland som sätts in i kriget i Ukraina kunna uppfattas som en Nato-invasion av ”ryskt område”. Här finns uppenbarligen en ”tröskel” som förtjänar stor uppmärksamhet. Kanske är det denna faktor som gjort att den tyske förbundskanslern tagit avstånd från att sända tysk trupp till Ukraina, men tydligen övervägt att hjälpa Ukraina med kraftigare konventionella vapen.
Det som skett med Ukrainakriget och Putins retorik omkring kärnvapen så som den kom till uttryck i det nyligen hållna talet är att han inte kan se en lösning på kriget av någon annan art än att Ryssland segrar och att ett hot om rysk förlust av Ukraina kan leda till att tröskeln för kärnvapen av honom måste uppfattas ligga just där, inte minst naturligtvis om Natotrupp börjar uppträda på Ukrainas sida på Ukrainas territorium. Är det så Putin ser på situationen är det något i grunden orationellt som här återspeglas. Är han villig att sätta den mänskliga civilisationen och därmed också ”moder Ryssland” på spel för att eventuellt inte förlora i Ukraina? Det orationella ligger ju här i att han då både förlorar Ukraina och moder Ryssland.
Han målade nämligen upp en bild av att den mänskliga civilisationen i ett allomfattande kärnvapenkrig kunde stå inför sin undergång om Ryssland trängdes för hårt i Ukrainakriget och löpte risk att förlora kriget.
Ligger det en faktisk risk i att Putin skulle kunna använda ett eller ett fåtal mindre taktiska kärnvapen mot Ukraina för att markera den ryska politiska röda linjen, något som inte nämndes i talet, men som på något sätt låg implicit i detta. Ukraina, som saknar kärnvapen, kan inte svara på ett sådant politiskt avgörande steg, på något annat sätt än genom ökad konventionell krigföring med stöd av Nato och EU. Att Nato skulle svara med egna kärnvapen mot Ryssland på en sådan rysk användning av kärnvapen är svårt att föreställa sig, även om det måste uppfattas som en allvarlig överträdelse av en politisk tröskel.
Vad skulle Putin vinna på en sådan allvarlig överträdelse av doktrinen om ”no first use”? Om han inte är beredd att trappa upp ytterligare är det svårt att se att han skulle kunna vinna något stort avgörande med det. Den militära fördelen på marken med taktiskt kärnvapen på en eller ett fåtal platser är trots allt begränsad och skulle inte omöjliggöra fortsatt ukrainskt militärt motstånd. Förutom att större delen av världen med avsky och förskräckelse skulle ta avstånd och fördöma är det sannolikt att även inhemsk rysk opinion skulle ha svårt att stödja en sådan användning av kärnvapen.
Bakom den hotbild som Putin målar upp i sitt tal om ”civilisationens undergång”, ligger naturligtvis det förhållandet att Ukrainakriget inte blivit direkt någon succé, att han är politiskt trängd av detta och att hans prestige inför det nära förestående presidentvalet står på spel, även om han genom alla manipulationer kommer att ”vinna” valet. Han är säkert medveten om att det finns en relativt stor tyst opinion som inte gillar kriget mot Ukraina. Talet kan därigenom också tolkas som ett försök att visa prov på kraft och att ledningen av Ryssland är i säkra händer trots alla hot runt landet.
Skall talet om kärnvapen ses som enbart ”vapenskrammel” eller ropar Putin ”varg i veum” på nytt, något som är mycket farligt, också på det viset att ropas det för ofta tappar det också i trovärdighet så att den som ropar till slut också måste mena allvar för att visa på sin trovärdighet. Att Putin spelar ett högt och delvis farligt spel, s k ”brinkmanship”, är uppenbart. Men han spelar inte så högt att han likt två utmanare som kör bil mot varandra i hög fart vill visa att den andre måste väja genom att han kastar ut ratten genom fönstret. Men säkert är också att han inte vill visa sina kort – just genom att han vill hålla omvärlden i ovisshet, d s. skapa ”ambiguity”, om hur han tänker spela med sina yttersta kort. Av det skälet är Natos och EU:s hållning i det långsiktiga stödet till Ukraina av stor betydelse. Även om det sker långsamt kan Putin och inte minst hans omgivning därigenom bringas till förståelse att kriget inte kan vinnas och att någon form av avslut måste nås.